autism partner

Förstår du autism överhuvudtaget? Vilket dåligt råd du ger, oavsett.

Jag är bara intresserad av att folk med förståelse för att vara gift eller ha barn med en autistisk partner svarar mig. Jag är gift med min partner. Är du gift överhuvudtaget?

Tack så mycket för din förståelse

Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem... 

Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem... 

Min sambo har autism nivå 1 (asperger) och vi har 3 barn ihop.  Det är nog som det är för de flesta att det är utmanande och givande att vara förälder. Och att man som förälder måste vara ärlig mot sig själv och se sina brister och styrkor. Rak och tydlig kommunikation mellan oss som föräldrar är jätteviktigt.

Jag själv upplever att personer med autism behöver mer återhämtning och egentid än personer som inte har autism. Och att man faktiskt inte behöver följa normen utan gör det som fungerar bäst för familjen. Min sambo hänger nästan aldrig med på sociala sammankomster med min familj för det blir för jobbigt för honom med ljud och allt folk. Jag i min tur hänger oftast inte med till hans familj heller och då brukar minstingen vara hemma med mig. Vi ser ofta till att jag och barnen går iväg och hittar på saker själva så han kan få tid för återhämtning. 

Så jag köper tyvärr inte rakt av förklaringen att någon är exempelvis empatisk, innerst inne. Men bara utrycker det lite annorlunda. Att vara empatisk är för mig en aktiv handling lite förenklat.

Och även att uttrycka empati eller för den delen andra sociala funktioner lite annorlunda, om så bara så liite, det får tyvärr faktiskt i det långa loppet väldigt stora social följdverkningar i det vardagliga livet. Oftast..

Inte oansenlig del av mänsklig kommunikation ligger i de små små nyanserna. Det är sånt som ibland ligger till grund för olika missförstånd och sånt.

Därmed inte sagt att autistiska människor är känslolös. Tvärt om!

Det är för att dessa trådar går ut på att svartmåla autister och att vi ska ses som andra klassens människor som inte är värdiga en familj, vänner mm Det blir ingen nyanserad diskussion när man måste börja med att försvara sitt människovärde.

Jag har vuxit upp med en far och en bror med Aspergers. Jag kom att gifta mig med en man med Aspergers (och senare skilja mig). Och självklart beror det helt på personen hur de beter sig! alla är ju individer. 

MEN! Något som faktiskt är genomgående i relationen med dessa män är den totala oförmågan att sätta sig in i hur andra känner och hur de får andra att känna. Jag har under hela mitt liv hamnat i de mest absurda diskussioner med far, bror och make där de kunnat göra eller säga något som helt uppenbart för alla andra är sårande eller otrevligt eller egoistiskt. Men där de utan att blinka kan lägga tre timmars diskussion på att bevisa varför de inte alls gjort något fel. när man ger upp för att man inte orkar förklara t ex varför man blir ledsen när ens pappa inte säger hej när man kommer hem eller ens bror inte betalar tillbaka ett lån, eller ens make struntar i ens födelsedag så möts man av segervissa leenden och äkta nöjdhet. Att överbevisa andra är liksom en vinst, oavsett hur ledsna andra blir, eller hur misslyckad en tillställning blivit. Så: alla kan göra fel och idioter finns överallt  Men att verkligen vara övertygad om att så länge man är den som orkar prata längst så har man rätt är mer ovanligt. De flesta utan AS kan släppa diskussioner för att det kanske inte är värt det att tjafsa, eller t o m inse att man gjort fel. Jag tycker det blir tydligt i såna här trådar att diskussionen blir på precis samma vis. Någon berättar om en jobbig upplevelse och in kommer någon med AS och bara maler på om att det inte kan vara sårande för innerst inne känner man ju alla de där känslorna men man visar det annorlunda. Det spelar ju ingen roll för den som blir sårad om man aldrig bekräftas i detta. Och det tror jag många med autism har svårt att förstå. 

det blir också lite ironiskt då samvaron med en person med AS bygger väldigt mycket på att den utan AS får anpassa, förstå och förutsäga. Men det besvaras inte. 

Nej, den handlar inte om mig utan om ALLA som har autism. Vi med autism, inklusive ts partner är inte sämre människor. Det är inte okej att svartmåla en hel grupp på det här sättet. 

Det är tyvärr sant. Det fanns en medlem, Pikachu, som startade tråd på tråd med autism hat för något år sedan han blev tillsist bannad. Jag tycker jag känner igen honom i vissa trådar som ploppar upp de har alltid samma tema. 

Det handlar inte om att gå runt och vara misstänksam utan att det helt uppenbart är samma person. 

Vi är tre personer som tror det finns troll i tråden. 

Det hjälper inte att anmäla. För att ett inlägg ska tas bort krävs det att personen säger rakt ut att hon/han är ett troll. 

Att världen funkar så betyder inte att man bara ska sitta tyst och acceptera vill man ha en förändring får man har något åt det. 

Nej, jag tänker diskutera hatet där hatet finns. Vissa har har ENDAST negativa erfarenheter av de med autism och vi framstår som monster.

Det är precis det här jag menar, istället för att diskutera på ett konstruktivt sätt används ens diagnos emot än som ett vapen. 

Absolut, håller med dig helt och hållet. Jag hoppas att vi kommer till den punkten att han utforskar detta lite och ser att han behöver lära sig saker. Om sig själv, och om hur man kommunicerar med mig, och hur han kan anpassa saker i livet som inte redan är optimalt. Men tills dess, måste jag själv brottas med rädslor om framtiden för jag får inte det stödet genom honom. Han pratar just nu endast om sina speciella intressen. Om jag tar upp detta med honom, så är svaret bara "Jag ser inget problem. Jag är den jag är." - och han är inte medveten om våra fallgropar , än. 

Det är empatin vi har problem med. Allting annat verkar gå bra. Men självklart, om det skulle bli svårare för honom i framtiden så måste jag vara beredd på att lyfta honom. Det kan jag så länge som vi kan lära oss förbättra dagsläget (i konflikthanteringen). Jag processar information och känslor väldigt snabbt. Han har definitivt alexithymia. Han känner saker fysiskt, men han vet inte hur det kopplas till hans ord eller tankar. Självklart blir han paranoid och kanske tror att jag är ansvarig för vad det nu är han tror att hans kropp känner. Och det spelar ingen roll hur resonlig jag är, om våra hjärnor är olika, så baseras ju hans egen känslomässiga värld på en annorlunda logik än min. Han är lika övertygad om sin logik (eller avsaknaden) som jag är. Det är en läskig sak att möta just nu, känner jag. Vi har försökt skaffa barn ett bra tag men inte lyckats ännu. Så det är klart jag blir nervös av denna nya information jag lärt mig om min make. Hur ska det fortsätta, liksom ? Förlåt jag bara avlastar nu. Det är inget du behöver besvara. Jag delar så att du kanske kan se vilken sits jag är i. En underbar man som inte har svårigheter med det praktiska alls, han kan vara lat i saker jag vill att vi ska få gjort. Men han tar tag i det mesta som han själv planerar. Men att han inte kan förstå sin egen mamma, varken på tel / chatt eller i person, det gör så att jag kliar mig i huvudet. Han är så kall. Inte för att vara elak mot henne. Men för att han är orolig inombords och det kommer ut så liksom. Men hur förklarar han det för mig? Jo han förklarar det som att hon är "för mycket". På senaste tiden så börjar han bete sig liknande mot mig, och jag undrar, hur mår hans mamma egentligen efter så många år av denna förvirring när man bara ställer en neutral fråga eller är glad att se honom? Så mkt tankar.. Eskalerar detta, tänker jag ? Jag trodde ju vi båda förstod varandra hela tiden. Att vi båda var mogna. Att vi inte vänder oss till sarkasm i känsliga lägen, eller anklagar varandra för saker vi inte tänkte. När jag försökte bli sams med honom ett par dagar sedan, så tolkade han situationen som att "du försöker bara få mig att låtsas som att vi inte har bråkat. Du låtsas som att det inte har hänt, nu när du pratar med din fina röst. Så var det inte tidigare när du skrek.." (det var med andra ord en stor överraskning för mig att han resonerade sådär överhuvudtaget och kändes oskyldigt ungt / barnsligt ignorant ). Men det ändrar inte på faktumet att jag älskar honom, och att han älskar mig. Men kan han lära sig att möta mig bätte eller inte? Det är frågan. Jag är rädd att vi ska ha barn, och sen har vi ett bråk, och så bestämmer han sig svart/vitt att "nu är det slut, hejdå". Och enligt en person i tråden så har det hänt någon annan, med eller utan barn. Det är bra att jag får höra sånna erfarenheter.. För ibland vill man inte ens tro att det kan ske.

Läser såna här trådar med mellanrum. Undrar verkligen vad folk skulle tycka om att bo med mig. Undrar också ofta varför en del bara fortsätter i sina dåliga relationer.