autism partner

Min sambo har autism nivå 1 (asperger) och vi har 3 barn ihop.  Det är nog som det är för de flesta att det är utmanande och givande att vara förälder. Och att man som förälder måste vara ärlig mot sig själv och se sina brister och styrkor. Rak och tydlig kommunikation mellan oss som föräldrar är jätteviktigt.

Jag själv upplever att personer med autism behöver mer återhämtning och egentid än personer som inte har autism. Och att man faktiskt inte behöver följa normen utan gör det som fungerar bäst för familjen. Min sambo hänger nästan aldrig med på sociala sammankomster med min familj för det blir för jobbigt för honom med ljud och allt folk. Jag i min tur hänger oftast inte med till hans familj heller och då brukar minstingen vara hemma med mig. Vi ser ofta till att jag och barnen går iväg och hittar på saker själva så han kan få tid för återhämtning. 

Min sambo tycker ilska är en känsla han har nära till. Dock är ilskan ofta panik, rädsla och ledsen men han förstår oftast inte det förens efteråt. Vi brukar lösa det att han har ett rum han får stänga in sig i och komma tillbaka när han är lugn. Vi undviker även att få det låta som kritik om vi har synpunkter på varandras beteenden. Men det är tufft och vi är väldigt noga att barnen inte ska uppleva bråk. Så mycket handlar om att förebygga och vi tar mycket kommunikation via textmeddelanden. 

Men jag är ledsen och deprimerad i perioder när det har varit slitsamt mellan oss. Men hur mycket som beror på min sambo eller hur jag fungerar som person vet jag inte. Jag har svårt att se att jag automatiskt skulle varit lyckligare med någon annan. Barnen älskar sin pappa och deras relation är väldigt fin. 

Nivåerna är mer hur mycket hjälp man behöver från samhället. 1 är viss hjälp och nivå 3 är mycket hjälp och då bor man oftast på ett gruppboende.