autism partner

Tja. Min partner har autism i släkten. I viss mån är det ärftligt. Efter vad jag kan bedöma har det egentligen inte varit några problem, men det innebär att den andra partnern måste vara beredd på att ta ett större ansvar för vissa saker. Det är bara så det är. 

Dessutom är alla olika. Variationen inom gruppen "autister" är minst lika stor som inom gruppen ""normala"". Det finns många ""normala"" människor som har problem med föräldraskapet, och autister som inte har det. 

Det går inte att ge absoluta råd. Men generella rådet är att vara beredd på att ta allt ansvar inom vissa områden, och inte gnälla om det. Se det som att partnern i vissa lägen sitter i rullstol. Då kan denna inte plocka ner saker från högsta hyllan i köket, hur gärna hen än skulle önska. 

Många autister behöver egentid för att ladda batterierna. Visst, det behöver vi väl alla, men de flestas batterier tar inte helt slut. Men det gör det för en del autister, vardagen är så ansträngande att det även utan extra påfrestning som småbarn otvivelaktigt medför kan bli jobbigt. 

En sak man direkt kan ge upp är millimeterrättvisa. Det rättvisa är att man gör efter förmåga, och den kan variera oerhört både mellan områden och över tid. 

Utan att gå in på mer personliga erfarenheter, utan bara av föräldraskap generellt, så  har jag i 10 års tid tagit >99% av alla tidiga morgnar, och bara sovit ut enstaka gånger. Därför att jag klarar det bättre än min partner, även om jag känner mig som en zombie. 

Alla som överväger att bli förälder, inte bara ihop med en partner med vissa svårigheter, bör fråga sig : klarar jag detta själv, om det skulle behövas? För det är ju så det kan bli. 

I viss mån kan det vara så att "kaka söker maka"; det är inte helt ovanligt att 2 autister går ganska bra ihop. Eller skär sig totalt. Ibland kan den ena parten ha lite större problem, medan den andra inte upplever sig ha problem alls, och om de då båda gräver ner sig i skyttegravarna och inte kan se den andras synvinkel så kan det bli problem. Oavsett förhållande så bör det i de fall när barn är inblandade finnas en förälder som kan koppla på storsinnet och säga "nu löser vi det här" utan att personlig prestige eller rättshaverism får stå i vägen. 

På föräldrakurser etc har vi ibland sett par där båda föräldrarna sannolikt har (eller borde ha) en diagnos, sådana par kan stå inför extra svårigheter men det betyder inte att de älskar varandra mindre eller att de värnar mindre om sina barn. 

Jag tror att det är det absolut vanligaste. Autism är väldigt underdiagnosticerat och mycket vanligare än man tror. På senare tid har diagnoser ökat, men jag tror det beror mestadels på ökad kunskap samt ett samhälle där den som är lite udda paradoxalt nog sticker ut mer än tidigare. (Samhället är mer tolerant idag, överlag, men samtidigt kunde man förr vara lite udda utan att någon brydde sig nämnvärt, man umgicks dessutom ofta i snävare kretsar med färre överraskningar i vardagen)

Vårt barn har nivå 2 men min bedömning är att han kommer att klara sig utan boendestöd eller liknande. Nivån sattes när han var liten. Intellektuellt är han på alla områden över medel (men generellt sett inte särbegåvad), det underlättar. 

Man ska inte haka upp sig på nivån alltså, om ens barn får en sådan. Speciellt om barnet är litet. 

Och för oss går det utmärkt att leva som en vanlig familj. Visst måste små anpassningar göras, men det ser jag som normalt. Men det skiljer sig såklart åt enormt mellan familjer. Jag vet många neurotypiska familjer som också har det tufft. 

Det är dock viktigt att gå in i föräldraskap med öppna ögon, och sinnen. Har man en partner med autism får man inse och acceptera att det i vissa lägen kan finnas begränsningar som är svåra att överstiga.

Återigen, man ber inte den rullstolsburne att gå i trappan upp till vinden, eller den blinde att köra bil. Samarbetar man upptäcker man förmodligen vad som funkar, och då kan man utveckla de sidorna; det som inte fungerar kan man kanske antingen avvakta med (det kan fungera senare) eller helt enkelt acceptera att, ja, det här gick inte, det får jag (den neurotypiske) lösa själv. Och, hör och häpna, det kan komma situationer där det är den autistiske som grejar biffen medan den neurotypiske inte gör det. 

Anonym (Jocke) skrev 2022-05-09 11:32:18 följande:

Jag känner, som neurotypisk partner, att såna här trådar ofta får väldigt stor fokus på negativitet och att allt skylls på autismen, även sånt som inte alls tillhör diagnosen. 

Det här är viktigt att komma ihåg, och då inte bara gällande autism. Det är många gånger en människa reduceras till en diagnos, en yrkesroll, ett kön eller en etnicitet och det glöms bort hur stora variationer det är oss emellan.