autism partner

Någonting genomgående i svaren är att det krävs otroligt mycket anpassningar och analyserande av den som är partner till någon med autism, det känns inte riktigt som att det ges lika mycket tillbaka- det är nog där bristen på empati kommer in, oförmågan att anpassa sig för någon annan- partner eller ej.

Jag tror inte heller att det går att leva särskilt länge med en med autism om man blir utbränd och behöver bli omhändertagen själv, föräldraskapet tror jag också behöver uppvägas av en neurotypisk förälder för att det ska bli bra.

Anonym (Maria)

Fri 6 May 2022 20:48

#38

Anonym (Atypisk autism) skrev 2022-05-06 20:34:52 följande:

Jag vet ingen som anpassar sig så mycket som autistiska men våra anpassningar räknas inte eftersom autism ses som fel och neurotypisk som rätt. När en autistisk anpassar sig efter en neurotypisk kallas det att maska och det innebär att man trycker ner alla sina egna känslor för att passa in.

Vad gäller föräldraskapet så tar traditionellt kvinnan på sig största rollen och mannen ses som en sekundärförälder. Har pappan autism brukar han ses som totalt inkompetent medan en mamma med autism förväntas dra samma lass som en neurotypisk kvinna. Det här är bara unkna könsroller och har inget med biologi eller autism att göra.

Jag vet att många med autism bränner ut sig för att försöka passa in i mallen men faktum är att jag känner ingen som lever med en autistisk partner som inte får dra det största lasset med allt, och då framför allt om man har barn. Jag har aldrig hört uttrycket maska, vad skulle det stå för?

I föräldrarollen måste man kunna kommunicera med lärare, läkare, andra föräldrar, stå i kiosken för fotbollslaget mm, en massa sociala sammanhang där jag också vet att partnern utan autism är den som får göra det mesta, oavsett kön.

Anonym (Maria)

Wed 11 May 2022 20:57

#134

Anonym (neurotypical) skrev 2022-05-11 16:29:55 följande:

Okej, jag förstår att du menar så nu. Men jag har personligen inte uttryckt att han är elak. Det är komplicerat att ha två helt olika uppfattningar i en och samma situation. Han var arg på mig, och det var logiskt för honom. Och det i det ögonblicket jag insåg att något inte stämde. Det var ögonblicket jag fick bekräftat att vi missförstår varandras intentioner. Orsaken var oklar. Men den blev tydlig senare, att det är aspergers. Så vi lever i ett neurodivergent förhållande.

MVH

Du har nämnt bråket några gånger och försökt hitta en förklaring runt missförståndet och hur du kan agera för att inte hamna där igen. Vad har han gjort för att förstå dig? Vilka artiklar har han letat reda på för att kunna sätta in sig i din situation?

Det känns som att du redan nu ställer in dig på att det är du som behöver anpassa dig och ha en massa förståelse för att ert förhållande ska fungera, om det skulle hänga på honom hade det kraschat. Vad gör han i praktiken för att få ert förhållande att fungera?

Anonym (Maria)

Thu 12 May 2022 15:26

#136

Anonym (neurotypical) skrev 2022-05-02 17:44:48 följande:

Jag letar efter böcker just nu, jag har hittat två/tre stycken. Har du förslag på litteratur

Anonym (Hon) skrev 2022-05-02 15:48:50 följande:

Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem...

Anonym (neurotypical) skrev 2022-05-09 14:44:36 följande:

Tack för att du delar <3
Jag börjar höra mer och mer genom podcasten "Neurodiverse Love" hur man direkt kan konstatera att det behövs mer utrymme både tid och rum för att processa saker. Så, t.ex. jag kanske kan processa hur jag känner över någoting relativt fort medans min ND partner (neurodivergent) får oro/ångest eller inte vet vad han känner lika fort. Så, då ska jag altså inte förvänta mig att min ND partner kan trolla fram ett beslut eller svar inom något som jag personligen anser rimlig tid. Då ska jag istället, låta honom ha minst ett dygn eller flera för sig, för att processa. Och det förutsätter att min partner skulle vilja processa något, och inte bara kasta det åt sidan. Men jag tror min man bryr sig, om han kan förstå att det är en skillnad mellan hur vi processar känslor/verkligheten ibland.
Min partner går ofta direkt från 0 till 100 på ilskan, medan jag själv aldrig egentligen går från noll till arg överhuvudtaget.. Vi utforskar känslohjulet framöver och så kanske jag kan förstå hur han blir arg. Och han kanske kan få inblick i, hur mycket det egentligen krävs för att jag själv ska bli arg (som han inte ser... nyanserna av).

cdn.gottman.com/wp-content/uploads/2020/12/The-Gottman-Institute_The-Feeling-Wheel_v2.pdf

Anonym (F) skrev 2022-05-02 19:39:40 följande:

Jag hade behövt mer men vi måste få familjepusslet att fungera och just nu är barnen fortfarande är rätt små. Jag tar de stunderna som finns och det fungerar just nu iaf.

Två citat från dig där du letar böcker och lyssnar på poddar för att förstå din man, vilka böcker har din man läst? Har han ens reflekterat över dina känslor så här länge? Vet han om att du har startat tråden?

Anonym (Maria)

Fri 13 May 2022 06:25

#149

fornminne skrev 2022-05-13 00:05:29 följande:

Marias poäng är ju en undran gällande hur mycket din man anstränger sig för att er relation ska fungera. För att förstå dig och dina perspektiv. För det är väl inte bara du som ska anstränga dig och anpassa dig? Det är ingen sund relation.

Sen kanske vissa saker tar längre tid för din man pga hans svårigheter. Han kanske behöver träna mer på inlevelseförmåga och kompromisser än vad du behöver göra. Det är helt ok. Vi har alla både styrkor och svagheter. Du har säkert egenheter och han är säkert bra på annat.

Men kommunikation är A och O i ett förhållande och det kan inte bara hänga på dig. Att börja anpassa sig för mycket är en klassisk kvinnofälla, det är därför jag och flera andra höjer ett varningens finger, även om det kanske inte är vad du vill höra.

Även människor med autism eller autistiska drag, kan ha sunda och kärleksfulla relationer. Men diagnosen är aldrig ett frikort för att bete sig illa eller inte anstränga sig i relationen. Då ska man kanske inte vara i en relation. Ett förhållande är ingen mänsklig rättighet.

Tack, precis så menar jag. Och jag vill verkligen förtydliga att jag inte förespråkar skilsmässa eller något annat drastiskt för TS, bara att hon måste ha ögonen öppna för att båda vill lösa konflikter genom kompromisser, att båda vill förstå den andre för just nu låter det inte som att mannen ens tänker på hur han kan ändra sig.

Självklart har alla rätt till ett förhållande och de i tråden som skriver om lyckliga förhållande med autister beskriver en partner som försöker förstå, som vill kompromissa även om det kanske tar längre tid men en av nackdelarna med diagnosen är väl just att det kan bli fyrkantigt och att det endast finns ett facit och då blir det sällan ett långvarigt förhållande.

Anonym (Maria)

Sat 14 May 2022 10:58

#173

Anonym (Hon) skrev 2022-05-14 10:21:03 följande:

Detta vore intressant att höra.
Jag är själv ganska mycket medberoende i vårt förhållande, och minns att någon gång efter de första "rosa moln" åren så började vårt sexliv kännas lite orättvist. Jag försökte kommunicera mina känslor och behov men möttes då av orden "om det inte duger så får du bli utan" och han vände taggarna utåt.
Jag försökte en tid senare på ett mer positivt sätt men fick lite blandat bemötande... Ibland kunde han överraska mig med "nya idéer" men allt som oftast var det samma vanliga mönster.
Hans behov styr oftast och jag ger och njuter av att tillfredsställa honom, sedan njuter jag av mig själv "på egen hand" så att säga. Ibland är han närvarande men oftast inte. Han har inte tålamodet att vänta på mig. Men jag har vant mig vid detta upplägg. För övrigt så har vi sex ganska ofta och jag blir sällan nobbad ifall jag har lust. Han kan vara lite plump när han tar initiativ men oftast så är han lyhörd ifall jag visar vad jag vill. Det har fungerat eftersom jag själv är ganska undergiven och tänder på känslan av att bli tagen av någon på ett nästan djuriskt, lite primitivt sätt.

Ytterligare en som beskriver sin autistiske partner som självisk. Med det vill jag inte säga att de gör det av samma anledning som en neurotypisk men att det ofta ingår i diagnosen att bara se sina egna behov vilket kräver otroligt mycket av den som väljer att leva med en autistisk (framför allt om det finns barn med i bilden).

Och TS, det här inlägget är inget svar på din fråga utan en fortsättning på diskussionen om hur det är att leva med en partner som har autism.

autism partner

INNEHÅLL