autism partner

Vad vill du höra TS? Solskenshistorier? Jag levde i 20 år med en man som egentligen aldrig förmådde sätta andras behov framför sina egna. Som sällan förmådde kompromissa. Jag drog det tyngsta lasset med hem, barn och kommunikation, trots att vi båda jobbade heltid. Han jobbade och ägnade sig åt sina specialintressen. Var dock aldrig elak mot mig eller barnen och en bra pappa när han hade ork och lust. Var kärleksfull på sitt sätt. Men det räcker inte i längden.

 

Anledningen till att jag inte skilde mig tidigare, var att hoppades att det skulle bli bättre. Han hade ingen diagnos, det fick han först när vi hade separerat och han gjorde en utredning. (Autism nivå 1). Det var heller inte så illa i början av vår relation, utan blev tydligt först när barnen kom. De är vuxna nu och tack och lov har ingen av dem ärvt hans svårigheter. För sådant är ingen dans på rosor, även om mitt ex självklart hade fina sidor också.

Säkert finns det dem med hans diagnos som fungerar bra i en relation. Som är engagerade och närvarande föräldrar. Som tar ansvar hemma och i relationen. Som lär sig se andras synvinklar och behov, åtminstone så pass mycket att det fungerar. Som inte lägger över det mesta på partnern.

 

Men som någon skrev tidigare: Har ni redan nu kommunikationsproblem och andra svårigheter i relationen, är risken stor att det blir värre med barn, inte bättre. Tänk i stället så här: What you see is what you get. Kan du leva med honom som han är nu? Vad är du beredd att offra? För det är inte säkert att det blir bättre.

Jag kan tillägga att hade mitt ex fått sin diagnos tidigare, hade det säkert hjälpt oss något. (Jag hade förstått honom bättre och han hade troligen förstått sig själv bättre). Men inte tillräckligt för att rädda vår relation.

Nu har han verktyg som gör vardagen enklare, men i grunden är han den han är. Jag vet bättre hur jag ska bemöta honom när vi ses eller hörs, men det hade inte räckt för att leva tillsammans.

 

Nu är jag särbo med en man som inte alls har dessa svårigheter och det är SÅ skönt. Men vi kommer inte att flytta ihop. Jag vill bo ensam.

Inte så mycket ansvar som jag fick ta, både för vardagen och för det känslomässiga. Då kan man lika gärna vara ensamstående. Han var inte känslokall, men på många sätt som ett stort barn. Jag hade i praktiken tre barn i stället för två. Hade jag vetat detta innan, hade jag valt en annan pappa till dem. Men det märktes inte i början, även om han hade sina egenheter, men det har vi ju alla. Jag tror att det var lättare för honom att engagera sig och ta ansvar när det bara var han och jag. Med barnen blev det för mycket.