autism partner

Autistiska människor är naturligtvis inte nödvändigtvis totalt empatilösa eller så.

Men ärligt talat. Att uttrycka empati på olika vis är en ganska stor del av att vara empatisk.

Så jag köper tyvärr inte rakt av förklaringen att någon är exempelvis empatisk, innerst inne. Men bara utrycker det lite annorlunda. Att vara empatisk är för mig en aktiv handling lite förenklat.

Och även att uttrycka empati eller för den delen andra sociala funktioner lite annorlunda, om så bara så liite, det får tyvärr faktiskt i det långa loppet väldigt stora social följdverkningar i det vardagliga livet. Oftast..

Inte oansenlig del av mänsklig kommunikation ligger i de små små nyanserna. Det är sånt som ibland ligger till grund för olika missförstånd och sånt.

Därmed inte sagt att autistiska människor är känslolös. Tvärt om!

Förlåt att jag avbröt..

Precis.

Och jag hittar inte på ur tomma luften, jag har personlig erfarenhet av ämnet på olika vis.

Sen ska man naturligtvis inte förstöra upp eventuella problem heller. Det är inte det jag menar.

Men i trådar om ämnet stöter man ibland på en del trötta floskler som upprepas om och om igen.

Tänker varken skönmåla eller svartmåla, utan konstaterar bara utifrån egen erfarenhet att som anhörig kan livet bli svårt i det långa loppet.

Könner stekt igen mig i vissa saker som nämnts redan i tråden.

Starkt skulle det stå, inte stekt.. 

Men det börjar märkas efter några år och sedan blir det långsamt mer problematiskt över tiden. Man blir lött isolerad och väldigt ensam.

Stor del av ens lediga tid går åt till att supporta den andre. Det är i smått och stort. Det är både handgripligen, och mentalt. Blir lätt att allt snurrar runt enbart den enes olika behov. Svår spiral att ta sig ur. Man blir efter några år dränerad på energi och det är stört omöjligt att försöka förklara det.

Svårt att uppleva saker tillsammans. Eftersom det kan vara svårt, inte omöjligt men svårt, för en autistiskt lagd person att spontant känna av och lägga sig på samma sinnesnivå i stunden. 

Just när man får barn och de blir lite större ökar ju just behovet av spontana små beslut i vardagen. Här kan också problem uppstå som orsakar slitningar. Det blir slitsamt även för fullt fungerande par i relationer också ju, så tänk då hur det kan se ut om en problematik finns med i spelet hos en förälder.

Det är så oerhört svårt ibland att förklara vissa saker. Saker som inte går att förklara logiskt blir ibland omöjligt att förklara frustrerande!

Man känner sig också ensam i längden när den andre inte automatiskt känner av när det är läge för en kram, eller bara lite kort i vardagen bryta fokus för en kort liten stund och avdela uppmärksamhet åt ett annat håll. 

Ofta fokus på detaljer även om helheten går helt förlorad. Svårt att umgås gemensamt med andra eftersom samtalsmönstret kan avvika lite. Små skillnader får i praktiken stor betydelse i långa loppet.