autism partner

min Man har påbörjat en utredning och indikationen är att han har autism (asperger). Det var inget jag tänkte på förrän en incident inträffade med våra då två små barn (han lämnade dem i vagnen utomhus för att gå och hämta saker i lägenheten) varpå allmänheten reagerade o ringde polis, som Gjorde soc-anmälan. Han var borta 10-15 minuter, ena barnet sov och andra hade han parkerat i närheten av nåt som barnet gillar att titta på.

polisen tyckte Att han verkade helskum och vägrade åka därifrån innan jag kom. 

jag blev ju ej glad och undrade hur fan han tänkte. Det hade inte slagit honom in att barnen skulle kunna bli oroliga, dels av att han var borta, dels att andra skulle kunna reagera och att det i sig skulle vara skrämmande för barnen att okända personer dök upp. Till saken hör också att han var ganska stressad vid just den tidsperioden då han börjat plugga en svår kurs och fick vabba mkt pga jag var på nytt jobb.

lång historia kort men allt löste sig så småningom. Självklart fick vi gå till soc och prata. De bedömde att de kunde lägga ner utredningen med medskickat att jag väl måste vara medveten om att jag kan behöva få ta ett större ansvar för vissa bitar, vilket jag ju är.

jag upplever, om jag ska summera nu när det gått några år sen händelsen  att  hans asperger inte är några problem egentligen i föräldraskapet. vissa saker som är självklara för mig måste han dock lära in mer än att det faller sig naturligt. Och det gör han. Han har en vilja att utvecklas.

innan vi träffades var jag ihop med en annan kille med (diagnosticerad) asperger. Med honom hade det aldrig funkat för mig att ha barn, men det var att våra personligheter inte gick ihop. Inte själva aspergern. 

Ska tillägga att min man tar stort ansvar för hem och barn och har alltid gjort (utan att det blir som jag beskrev ovan, det var en extrem situation i en ganska tung period i livet). Han har inga problem att se till barnens behov av mat, sömn, kläder efter väder, etc.

ibland när nån gråter kan han fastna lite i hur situationen uppkom, istället för att gå direkt till stadiet ?trösta?. Men han lär sig.

jag har två barn också sen tidigare förhållande, så det här med att man stegvis får diskutera sitt föräldraskap och vad man tänker om ditt och datt är ju verkligen inget unikt för folk med asperger. Man kan vara överens om allt på förhand och sen behöva revidera sin ståndpunkt.

min man har också stora fördelar i sitt föräldraskap. Han orkar vara principfast när jag själv inte riktigt pallar med, tex vid tjat om mer skärmtid.

Jag har varit tillsammans med asperger-kille i sju-åtta år. Vi har faktiskt ett otroligt bra sexliv och i mångt och mycket kan jag känna mig nyförälskad i honom. Det finns en väldigt stark attraktion och vi klickar väldigt bra? trots två, snart tre småbarn.

jag var gift i sju år med en annan man (två barn med honom) och kan därför jämföra? där saknades gnistan ganska tidigt i förhållandet.

jag har haft relationer med åtminstone en, troligen två andra män som haft asperger. Sexet har aldrig varit nåt att klaga på.

Ang sex: ska tillägga att han jag var gift med och där gnistan saknades inte hade nåt inom autismspektrum.

men efter honom hade jag två kortare relationer (1 år resp 4 år) med två olika män, den ena fick aspergerdiagnos efter att vi gjorde slut och den andra hade troligen nåt sånt.

och så min nuvarande sen sju-åtta år.

fina och bra män allihopa och inget fel på sexlivet med de tre sistnämnda.