autism partner
Någonting genomgående i svaren är att det krävs otroligt mycket anpassningar och analyserande av den som är partner till någon med autism, det känns inte riktigt som att det ges lika mycket tillbaka- det är nog där bristen på empati kommer in, oförmågan att anpassa sig för någon annan- partner eller ej.
Jag tror inte heller att det går att leva särskilt länge med en med autism om man blir utbränd och behöver bli omhändertagen själv, föräldraskapet tror jag också behöver uppvägas av en neurotypisk förälder för att det ska bli bra.
Ja, man blir ordentligt utbränd i ett föräldrarskap med autististisk partner och ofta har man fått autistiska barn i det pga ärftligheten, det är verkligen inte att rekommendera att familjebilda såvida man inte är väl påläst och beredd att själv få stå för det mesta och inte kan man förvänta sig att få förståelse och empati från partnern när man går itu pga överbelastnin.
Många gånger är det även utan mor/farföräldrar pga just ärfligt och sena eller odiagnostiserade (då det inte var upplyst som idag och det har då varit i generationer, så någon hjälp, uppbackning och stöd finns inte, man blir ensam i allt och det kraschar väldigt många familjer.
Det är större problem än vad många vill erkänna att så är det därute och väldigt många män som är förnekande av sin autism, finns såklart även kvinnor som förnekar sin diagnos. Man kan även se att det ofta blir mycket svåra situationer vid separationer som uppstår och en hel del tvister där en av partnerna blir ofördelade i sitt föräldraskap och där barnen sen i slutändan är förlorarna, barnen blir av med den ena förälder.
Separationer är svårt för barn utan diagnoser, men ännu svårare med diagnoser och där en förälder med autism kan tappa allt som man tillsammans tidigare jobbat med inom familje, förändringen gör allt svårare och det kan bli oerhört tragisk. Den föräldern som inte har autism är den som får ta mycket skräp och skuld från både barn och partner för separationen.