Men det är bara min personliga lilla erfarenhet. Finns garanterat andra som upplevt det annorlunda.
Handöar som sagt inte om svartmålning, utan tvärt om kan vissa saker rent av vara enklare eftersom alla rutiner gör att mycket flyter på bra i vardagen. Men som sagt man känner sig ensam.
Och jag skiter fullständigt om jag trampar någon på tårna. Min upplevelse är min egen!
Men ärligt talat det finns bra och mindre bra sidor av en relation när den här problematiken finns hos en av individerna. Det är både och.
Nu har jag gnällt av mig. Som sagt finns positiva bitar också. Och allt är ju inte ens diagnos. Någons personlighet formas ju även av omgivning, uppfostran osv..
Alltså svårt att veta exakt vad som är asperger, och vad som är exempelvis dålig uppfostran bara, eller vad som helt enkelt bara är dåligt humör för stunden.
Och jag som skriver det här påstår inte att min verklighet representerar allas. Och jag är väl medveten om stora individuella skillnader hos personer inom spektrumet.
Jag tror även själv att jag lutar lite åt det autistiska hållet i min personlighet. Jag har en dragning åt det hållet på skalan, även om jag kanske inte skulle säga att jag ligger så långt ut att jag nödvändigtvis skulle få en diagnos av doktorn. Men jag är lite mer aspie än NT. Om så bara några procent..
Det delförklarar nog lite hur jag kunde hamna i en relation me en. Och hur den relationen kunde hålla så länge ändå.
Och jag har även nära anhöriga, diagnostiserade som odiagnostiserade med starka drag, som jag naturligtvis inte hatar! Vissa tycker jag snarare mycket om skulle jag vilja påstå. Så nej något personligt har förekommer inte. Även att jag alltid haft lite udda personer som nära anhöriga under uppväxten förklarar nog också hur jag kunde hamna i en jobbig relation utan att kanske reagera i tid som jag gissar att andra skulle ha gjort.
Starkt skulle det stå, inte stekt..
Men det börjar märkas efter några år och sedan blir det långsamt mer problematiskt över tiden. Man blir lött isolerad och väldigt ensam.
Stor del av ens lediga tid går åt till att supporta den andre. Det är i smått och stort. Det är både handgripligen, och mentalt. Blir lätt att allt snurrar runt enbart den enes olika behov. Svår spiral att ta sig ur. Man blir efter några år dränerad på energi och det är stört omöjligt att försöka förklara det.
Svårt att uppleva saker tillsammans. Eftersom det kan vara svårt, inte omöjligt men svårt, för en autistiskt lagd person att spontant känna av och lägga sig på samma sinnesnivå i stunden.
Just när man får barn och de blir lite större ökar ju just behovet av spontana små beslut i vardagen. Här kan också problem uppstå som orsakar slitningar. Det blir slitsamt även för fullt fungerande par i relationer också ju, så tänk då hur det kan se ut om en problematik finns med i spelet hos en förälder.
Det är så oerhört svårt ibland att förklara vissa saker. Saker som inte går att förklara logiskt blir ibland omöjligt att förklara frustrerande!
Men det är bara min personliga lilla erfarenhet. Finns garanterat andra som upplevt det annorlunda.
Handöar som sagt inte om svartmålning, utan tvärt om kan vissa saker rent av vara enklare eftersom alla rutiner gör att mycket flyter på bra i vardagen. Men som sagt man känner sig ensam.
Och jag som skriver det här påstår inte att min verklighet representerar allas. Och jag är väl medveten om stora individuella skillnader hos personer inom spektrumet.
Jag tror även själv att jag lutar lite åt det autistiska hållet i min personlighet. Jag har en dragning åt det hållet på skalan, även om jag kanske inte skulle säga att jag ligger så långt ut att jag nödvändigtvis skulle få en diagnos av doktorn. Men jag är lite mer aspie än NT. Om så bara några procent..
Det delförklarar nog lite hur jag kunde hamna i en relation me en. Och hur den relationen kunde hålla så länge ändå.
Och jag har även nära anhöriga, diagnostiserade som odiagnostiserade med starka drag, som jag naturligtvis inte hatar! Vissa tycker jag snarare mycket om skulle jag vilja påstå. Så nej något personligt har förekommer inte. Även att jag alltid haft lite udda personer som nära anhöriga under uppväxten förklarar nog också hur jag kunde hamna i en jobbig relation utan att kanske reagera i tid som jag gissar att andra skulle ha gjort.
Min personliga erfarenhet som anhörig är att det är väldigt mycket två lägen. Behöver inte nödvändigtvis vara nåt negativt i varje enskilt fall men ändå. Antingen totalt ointresse för nåt, eller så nästan mani eller vad man ska kalla det. Mani kanske inte riktigt är rätt ord då, men ja ni kanske fattar?
Och det ser man tydligare och tydligare efter hand som tiden går. Den fulla bilden av allt märks först efter ett bra tag när man kan titta bakåt och verkligen se mönster.
I alla fall jag hade i början och en bra bit in i förhållandet så oerhört svårt att sätta fingret på vad som inte stämde. För är det en högfungerande person så beter sig ju den människan kanske 97 till 99 procent normalt hela tiden. Tar lite tid att märka de små små konstigheterna. Dock efter lång tid när mönstret framträder så ser man klarare och förstår på ett annat sätt. Aha!
En grej som krånglar till också är ju det att vi alla människor, neurotypiska också i allra högsta grad, anstränger oss i början av ett förhållande. Men efter några år sedan så slappnar man ju av och är allt mer sig själv. Då ökar slitningarna i ett förhållande. Såklart även i ett förhållande med två NT märks ju det också efter en tid. Men här kan slitningarna bli svårare att hantera eftersom kommunikationen är på en knackigare nivå, och missförstånden så många fler. Visst nu, lite förenklat kanske men ungefär så.
Rent personligen fick jag höra väldigt mycket bortförklaringar i början när jag ifrågasatte en massa saker. Och lite dum som jag var gick jag ju också ofta på det. Kanske inte att jag köpte precis allt, men i stort.
Med tiden däremot så började jag reagera på att det alltid var samma samma bortförklaringar hela tiden och jag tänkte -Känner verkligen inte den här människan sig själv?
Det tråkiga svaret jag kom fram till var att nej. Inte fullt ut i alla fall.
Och en människa som inte känner sig själv blir ju då också oerhört svår att lära känna. Särskilt på djupet. Det blir tyvärr i långa loppet svårt att ha en relation. Vem och vad har man en relation med egentligen?
Saker jag upplevde var att det pratades med två lägen. Antingen oerhört långsamt och trögpratat. Eller så slutades det inte prata. Långa meningar som aldrig verkade ta slut. Oförmåga att prata och lyssna samtidigt, det var antingen eller bara.
Någon mer som upplevt just det med själva samtalsbiten?
En lite komisk och rolig grej som jag märkte tidigt i förhållandet och knappt egentligen reagerat mycket på eftersom jag lärde mig hantera det snabbt var ju att det inte gick att ställa två frågor på en gång. Inte samtidigt på en och samma gång. Nej nej..
Spelade ingen roll om det var verbalt eller i text. Frågade jag två saker samtidigt så fick jag aldrig svar på båda frågorna. Bara den frågan som ställdes sist!
När jag sedan frågade igen om första frågan jag ställt såg sambon ut som ett frågetecken. -Vilken fråga? Den hade inte ens uppfattats.
Småsaker kunde ibland bli jättestora. Absolut inte hela tiden eller så, men ibland kunde man få ett sms med nåt rent vardagligt ointressant. Inget jätteirriterande alls på något sätt, men ändå nåt jag minns och reagerade på i lite efterhand.
Lite dålig känsla för vad som passade sig att meddela i ett vardagligt samtal vs sms och så vidare. Lite dålig känsla för vilka samtalsämnen som passade när och var. Och med vem..
Plumpa kommentarer från ingenstans när man minst anade.
Små obetydliga saker kunde återberättas i minsta detalj. Med evighetslånga meningar som aldrig tog slut.
Mer komplicerade saker som verkligen krävde detaljerad beskrivning beskrevs oerhört kortfattat och förenklat. Så att jag fick ställa kompletterande frågor gång på gång..
Helt enkelt i det långa loppet en väldigt tröttande konversationskultur förhållandet. Blev så trött på allt onödigt babbel likväl som allt viktigt som missades.
Intressant att läsa de senaste inläggen. Kan känna igen både mig själv lite, men också den jag levt med i så många år.
Det här med att bli arg från ingenstans ja det är lite jag. Blir sällan arg men blir jag det stegras ofta irritationen inombords utan att det syns utåt. Men det är i situationer som är långdragna med en aggressiv ton i luften. jag har en lång stubin men när gränsen är passerad är gränsen passerad ungefär. Förenklat lite men ja. Ungefär så. Då tänder jag till ganska snabbt utan särskilt mycket till visuella varningar utåt så att säga.
Den jag delat liv med i många år kunde också explodera till, helt utan förvarning men det var nästan alltid i situationer som missförstods. I stället för att ta reda på vad jag menade så utgicks det ifrån att jag helt från ingenstans skulle sagt någonting taskigt. Sådan är inte jag.
Ni som lever i fungerande förhållanden hur funkar det med sex?
Alltså med dom missförstånd som kan uppstå annars och de brister med kommunikation, förmåga till att läsa av och känna in, närvaro, lekfullhet och kreativitet, med mera, som inte sällan visar sig i åtminstone någon utsträckning? Förr eller senare..
Ja. Såklart det går att ha sex, och säkert också bra sådant. Tvivlar inte nödvändigtvis på det.
Och i början av ett förhållande när nyförälskelsen fortfarande finns där löser det väl sig oftast automatiskt ändå. Men över tiden?
Inte bara sex alltså, utan ett BRA sexliv!?
Vad synd att ni inte kunde lista ut verktygen som finns tillgängliga för att "översätta" i kommunikation mellan ND och NT för att försöka komma till en förståelse istället för frustration och icke-menad skada. Samma ord för en person, exakt samma ord, betyder något helt annat när den andra partnern säger dom. Det som är skillnaden är det nyanserade. Så tar man förgivet att kommunikationen är klar mellan båda, att tonen, kroppen, idiomatiska uttryck tolkas LIKADANT sinsemellan. Det gör inte det.
Men hur ska man veta det innan man förstår att man är i ett neurodivergent förhållande? Det är min kommentar till alla er besvikna ovan, som tog känslomässig och psykisk kanske även fysisk skada av att det blev så mycket slit i relationen och vardagen. Det finns verktyg idag som inte fanns för 20 år sedan.
Även mellan två neurotypiska individer i ett förhållande blir det ju missförstånd, irritation och slitningar. Helt på samma plan är man ju oftast inte.
Det är värt att komma ihåg! Och personkemin mellan två neurotypiska passar såklart inte alltid heller.
Men finns någon form av problematik dessutom inblandad blir det lätt sju resor värre är min erfarenhet.
Det är min erfarenhet.
Lite mer av det som är jobbigt även i vanliga fall så att säga. Lite slarvigt uttryck.
Slänger ut några till känna igen sig - frågor..
Trötthet?
När sambon blev trött upphörde allt att fungera. Själv exempelvis blir jag lättretlig och seg när jag är trött. Jag tänker både sämre och långsammare. Men jag kan ju fortfarande utföra saker i hemmet och så. Kanske lite långsammare än i vanliga fall möjligen, men i alla fall. Sambon däremot.. Nej!
-Oj nu är jag så trött nu måste jag sova. Gick och borstade tänderna, och sedan och lade sig. Aldrig plocka ur diskstället eller nåt innan. Trött betydde sova punkt slut. Som att det bara fanns två lägen. Trött eller inte trött typ.
Total oförmåga att sätta saker i ett rimligt perspektiv?
Exempelvis fråga sig varför ingen annan i hela världen nu gör på ett visst sätt om det är så oerhört smart, och enda sättet att göra något på.
Då och då i vardagslivet så uppstod ett behov av att göra saker på ett helt egenpåhittat sätt. Med någon för mig oerhört tillkrånglad förklaring på varför.. Förklaringar som sambon däremot tyckte var de mest logiska och naturliga i världen verkade det som.
-Öh, måste vi ha den här prylen ståendes just här?
-Klart den ska stå placerad här, VAR ANNARS?
-Jo men man snubblar ju på den?
-Ja, men var hade du tänkt den skulle stå då? Jag behöver faktiskt kunna komma åt den snabbt.. bla bla
-Suck.. Okej då, Jag orkar inte tjafsa..
Kunde typ handla om någon blomvas som skulle stå där den var lättast att komma åt och vattna, inte där den var snyggast placerad rent estetisk, eller om den var praktiskt placerad ur nåt annat perspektiv .
Eller bara vad som helst..
Uppenbara skämt som tolkades bokstavligt?
Som att sambon absolut inte kunde höra på tonläget om nånting var ironiskt menat eller allvarligt sagt.
Monotont pratande?
Oavsett om nånting sorgligt, eller nåt glatt och kul berättades lät nästan själva språkmelodin helt likadan.
Ang sex: ska tillägga att han jag var gift med och där gnistan saknades inte hade nåt inom autismspektrum.
men efter honom hade jag två kortare relationer (1 år resp 4 år) med två olika män, den ena fick aspergerdiagnos efter att vi gjorde slut och den andra hade troligen nåt sånt.
och så min nuvarande sen sju-åtta år.
fina och bra män allihopa och inget fel på sexlivet med de tre sistnämnda.
Kul att det funkar. Och ja såklart kan kemin saknas och det kan funka skitdåligt i vilket förhållande som helst.
Det jag över tiden upplevde som skapade svårigheter till ett bra sexliv. Inte bara sex.. Det var svårigheten med just närvaro i stunden. Möta en blick. Humor. Lekfullhet. Vara på samma nivå så att säga i nuet.
Sex är ju trots allt en lek som vuxna ägnar sig åt.
Det var dubbelt jobbigt, för dels själva svårigheterna med det jag nämnde i sig naturligtvis, men också att det var helt omöjligt att försöka sätta ord på och förklarar varför nåt sånt öht kan vara viktig? Det var som att sex var nånting man gjorde. En aktivitet bara! En aktivitet för sig, utan större koppling till nåt annat i relationen.
Sen var sexet naturligtvis riktigt bra ibland vissa gånger och så. Men det var inget levande sexliv i det långa loppet.
Angående trötthet, som någon frågade om. Många av oss på spektrumet har problem inom olika områden som rör exekutiva funktioner. För många på spektrumet krävs det att man hela tiden måste påminna sig själv om, hur man gör saker. Man måste hela tiden tänka på att komma ihåg att göra dessa saker. Strikta rutiner kan avlasta hjärnan en del på den här fronten, men allt som oftast måste man fortfarande tänka på alla dom olika stegen som är involverade i att utföra en uppgift. Borsta tänderna. Tvätta tvätt. Diska disken. Saker som dessa går väldigt sällan på autopilot, utan man är tvungen att aktivt tänka och gå igenom stegen.
Eftersom vi då ständigt tvingas använda mer av vår hjärnas processor kraft, till egentligen små skitsaker, har energin en tendens till att ta slut. Lägg då till vad intryck tenderar till att göra med oss också. Personer på spektrumets hjärnor filtrerar inte intryck på samma vis. Utan har en tendens till att ta in för mycket information. Det som kan upplevas som ganska plötsligt för en utomstående, är i regel inte det för oss. Utan man har egentligen bitit ihop och ansträngt sig ett bra tag redan, men tillslut når man punkten där flera funktioner i hjärnan funkar alldeles för dåligt. Samtidigt. Då blir tröttheten verkligen helt förlamande. Vilja har inget att komma med då. Tyvärr.
Däremot kan man som autistisk lära sig att vara mer uppmärksam på sig själv, och noggrann med att ta pauser. Så man förhoppningsvis slipper hamna i förlamande trötthet lika snabbt, och lika ofta.
Tack för bra förklaring. Det var tydligt och lätt att fatta.
Hade förstås misstänkt att det var nåt sånt.