43 år och oplanerat gravid

Vi var väl lite i samma sits, även om våra yngsta var 3 och 5 år. 
Jag hade fyllt 42,  och vi var definitivt färdiga med barn.  
Våra barn var förkylda konstant,  coronapandemin hade tagit hårt på oss,  eftersom vi var tvungna att vabba konstant, jag förlorade jobbet,  och vi hade inga som kunde vara barnvakt under pandemin. 
Jag tillhör riskgrupp, så det var viktigt att inte bli smittad.
Så kom vaccinet, barnen var lite äldre, och äntligen skulle vi ha lite tid för varandra...
Då blev jag otroligt nog gravid, något vi inte räknat med alls! 
Jag har flera faktorer som gör det svårt att bli gravid,  bortsett från min ålder så har jag bara en äggstock, jag tog p-piller, jag var mycket överviktig, och dessutom hade jag mycket ärrvävnad i livmodern från tidigare kejsarsnitt.
Hade ingen längtan alls efter fler barn, inte ens när släktingars små söta bebisar placerades i min famn.
Nåväl, vi behöll barnet.   Jag kände någonstans att abort var otänkbart.   Min man var något motvillig, men lät mig bestämma. 
Nu är vår underbara dotter här, hon föddes för 9 veckor sen.    
Att börja om med allt känns inte som ett problem längre, tvärtom! 
Mitt råd är att ta hjälp av kurator på KK.  
Jag har gjort det när jag blivit oplanerat gravid tidigare, och har väldigt bra erfarenhet av det.    Opartiska, och hjälper en att på egen hand ta rätt beslut.
Lycka till, vad du än väljer! 

Våra äldre barn var 12 och 18, glömde jag skriva.   
Visst blev de inte överlyckliga, men de accepterade läget ändå.
12-åringen har tagit det bra,  och älskar sin lillasyster. 
18-åringen är fortfarande ointresserad.  

Jag hade också mycket oro, om barnet skulle vara sjukt, om jag skulle klara förlossningen osv.  
Varför tar man risken att skaffa ett femte barn när man redan har fyra friska barn? 
Enligt statistiken så har vart femte barn någon missbildning eller liknande.
Så det var mycket funderingar, men av någon anledning så kändes det inte abort som ett alternativ.
Jag har gjort två aborter tidigare,  men den här gången kändes det otänkbart av någon anledning.

Tack! 
Tvivel om att det var rätt beslut att behålla barnet fanns egentligen inte någon gång under graviditeten, inte ens i början.
Jag kände starkt att det var meningen att hon skulle komma till oss, att det var en stark bebis som trotsat både alla hinder för graviditet, det var ju, som min barnmorska sa, extremt osannolikt att bli gravid för mig,  och missfallsrisken på det.
Men orolig var jag!    Hade mycket katastroftankar och oro.
Min mamma och svärföräldrarna reagerade inte alls positivt när vi berättade om graviditeten, och det var tråkigt.    
Men de accepterade det sedan ändå.
Syskon och vänner var förvånade, men tog det bra och gratulerade och så.    Vad de egentligen tyckte och tänkte vet jag ju inte :) 

Mycket av oron jag kände under graviditeten släppte när hon var född och vi mådde bra båda två.  Det var en lättnad och lyckorus! 
Den ersattes istället av den vanliga,  konstanta, passiva oron i bakgrunden man (iallafall jag) har som förälder för alla mina barn.
Jag är en orolig själ!   

Det håller jag med om!    
Jag är glad att andras reaktioner inte påverkade mig,  mer än att det var trist att mormor och farmor blev sura.
Men deras reaktion påverkade inte mitt beslut att fortsätta graviditeten.    
Jag har en bekant som uttryckte förskräckelse redan under min förra graviditet,  HUR skulle jag orka med fyra barn?    Det skulle hon ALDRIG göra! 
Henne har jag undvikit att träffa nu under femte graviditeten.   
Min 12-åring har fått en negativ kommentar, i alla fall som han berättat för mig.
Och det var en jämnårig som hävde ur sig:  "Det är väl din mamma som har lika många ungar som en somalier"! 
Men det säger väl mest om honom själv.