43 år och oplanerat gravid

Ja, det är lite så jag känner. Det skulle absolut vara mysigt med bebis igen, men sedan kommer tiden med lämna/hämta på förskola, ledsna morgnar och vab i mängder, därefter skola, fritids och läxläsning? den biten känns inte lika lockande, inte med tanke på att jag kommer vara nästan 50 när barnet börjar skolan. Jag kommer inte ha samma ork som alla unga hurtfriska 30 åriga föräldrar ????
Även om ?man kommer in i det?, hur ska barnet känna när hens föräldrar är i 50-års åldern och de andra föräldrarna mycket yngre? och inga syskon att leka med då de förmodligen är utflugna alla tre när denna kommer upp i skolåldern. 
Jag är oerhört kluven, då jag mer eller mindre varit helt emot abort hela mitt liv, men nu när jag plötsligt står här själv så går ändå tankarna åt det hållet. 

Maken känner lika, han tycker att det i slutändan är mitt beslut då det är min kropp och väljer jag att behålla så är han med på det, men även han har sett fram emot tiden vi nu snart skulle få med varandra, mellan barn och barnbarn. Börja resa bara vi två, utan barnen, fjällvandra (som barnen ändå inte gillar att göra) och hitta på annat som man skjuter på då barnen är små. Samtidigt som han tycker att ?vi har ju gjort det tre gånger tidigare, så det går nog bra en gång till?. 

Det är en jobbig situation. 

Ja, vi har en bokad tid på abortkliniken, för att få diskutera igenom alternativen med någon. Vi vill inte göra något förhastat som vi kommer ångra, men samtidigt känns det som att vi är klara med den biten. 
Kärlek finns det här med, så den biten är jag inte orolig för. Vi har båda stabila arbeten och helt ok inkomster, så jag är inte orolig för ekonomin heller, men orken? kommer jag orka när jag når 50-strecket och fortfarande har småbarn? 

Tack för alla kloka kommentarer och tankar. 
Vi beslutade oss för att ändå välkomna det nya lilla livet. I helgen förlorade vi det dock, då det slutade med ett missfall. Så jag lämnar här, nu blir det inga fler barn och jag är nöjd med det.