43 år och oplanerat gravid

Kan du leva med ångesten att göra abort? Gör det då. Jag hade sett på mina barn och funderar om jag skulle kunna ta bort något av dem. 

Andras djupt. Jag har tre i min krets som  fått barn, där kvinnorna varit över 45 (och barn sedan tidigare). Det har gått utmärkt 
Liten sak till, vi har inga abortkliniker i Sverige. 

Varför utgår du ifrån att man får ångest av abort? Jag har då aldrig haft minsta ångest. Bara lättnad över att få det gjort.

Det är såklart bara du som kan fatta beslutet. Men mitt råd till dig är att fatta ett beslut som är bäst för de barn du redan har och som är bäst för dig nu. Abort är såklart ingen enkel sak och det är väl sunt att må dåligt över det. Men är man klar med barn så är man. 

man kan nog utgå från att hon som skrev att hon våndades över beslutet har ångest, och att många andra som gör abort känner liknande.

bara att gratulera dig att du inte haft våndor.

själv har jag aldrig gjort abort men jag tror att jag inte hade haft några problem med det upp till 25-årsåldern? därefter, och särskilt efter att ha fått första barnet, så skulle jag tyckt att det var ett otroligt svårt beslut att fatta.

Svårt. hur ser din situation ut i övrigt? sambo, stöd, make, uppbackning?

vad känns värst med tanken att ?börja om??

man kan ju bli otroligt känslig och orolig när man blir gravid, även över sånt som man eg inte oroar sig för normalt sett. Säger inte att det är så för dig, men min upplevelse är att det är svårt att tänka klart precis i början.

Eftersom jag inte vet nåt om din situation mer än åldern på de tre andra barnen så tänker jag att det spontant låter som bra ålder på dem. Fyraåringen är hyfsat självgående men ett Syskon i närmare ålder än de andra kan ju vara en gudagåva.

men om du inte orkar så orkar du inte.

Tack för kloka tankar och råd! Min situation, ja vi har väl egentligen bra förutsättningar. Mannen är inte sugen på att börja om men stöttar i beslutet oavsett. Vi har skaplig ekonomi, stort hus och allt det där så praktiskt skulle det inte vara några större problem.

Min ångest grundar sig mer i tanken på att börja om och allt vad det innebär, med först en graviditet som är mer riskfylld pga åldern (tänker mycket på risken att barnet är sjukt eller att det ska dö i magen) sen, om allt går bra trots allt, en bebis som kräver all tid och uppmärksamhet. Inskolning på förskola med konstant stress över att hinna lämna och hämta i tid och stress över att inte hinna ge alla lika mycket tid och uppmärksamhet (är ett kontrollfreak så den där listan kan göras lång).
Har också jättedåligt samvete över barnen. Tycker nog att tonåringar kräver minst lika mycket tid och uppmärksamhet som yngre barn! Vad ska dom känna och hur kommer dom må? 

Ja förnuftet säger nej! Men hjärtat tvekar så mycket..

Vi var väl lite i samma sits, även om våra yngsta var 3 och 5 år. 
Jag hade fyllt 42,  och vi var definitivt färdiga med barn.  
Våra barn var förkylda konstant,  coronapandemin hade tagit hårt på oss,  eftersom vi var tvungna att vabba konstant, jag förlorade jobbet,  och vi hade inga som kunde vara barnvakt under pandemin. 
Jag tillhör riskgrupp, så det var viktigt att inte bli smittad.
Så kom vaccinet, barnen var lite äldre, och äntligen skulle vi ha lite tid för varandra...
Då blev jag otroligt nog gravid, något vi inte räknat med alls! 
Jag har flera faktorer som gör det svårt att bli gravid,  bortsett från min ålder så har jag bara en äggstock, jag tog p-piller, jag var mycket överviktig, och dessutom hade jag mycket ärrvävnad i livmodern från tidigare kejsarsnitt.
Hade ingen längtan alls efter fler barn, inte ens när släktingars små söta bebisar placerades i min famn.
Nåväl, vi behöll barnet.   Jag kände någonstans att abort var otänkbart.   Min man var något motvillig, men lät mig bestämma. 
Nu är vår underbara dotter här, hon föddes för 9 veckor sen.    
Att börja om med allt känns inte som ett problem längre, tvärtom! 
Mitt råd är att ta hjälp av kurator på KK.  
Jag har gjort det när jag blivit oplanerat gravid tidigare, och har väldigt bra erfarenhet av det.    Opartiska, och hjälper en att på egen hand ta rätt beslut.
Lycka till, vad du än väljer! 

Våra äldre barn var 12 och 18, glömde jag skriva.   
Visst blev de inte överlyckliga, men de accepterade läget ändå.
12-åringen har tagit det bra,  och älskar sin lillasyster. 
18-åringen är fortfarande ointresserad.  

Jag hade också mycket oro, om barnet skulle vara sjukt, om jag skulle klara förlossningen osv.  
Varför tar man risken att skaffa ett femte barn när man redan har fyra friska barn? 
Enligt statistiken så har vart femte barn någon missbildning eller liknande.
Så det var mycket funderingar, men av någon anledning så kändes det inte abort som ett alternativ.
Jag har gjort två aborter tidigare,  men den här gången kändes det otänkbart av någon anledning.