Anonym (A) skrev 2022-05-12 15:53:36 följande:
#41
Jadu. FK lär hursomhelst ha en rättsavdelning.
Såg detta i vägledningen:
??
Socialstyrelsen har arbetat fram riktlinjer för hur underhållsbidrag kan beräknas. De publicerades 1989 i Socialstyrelsens Allmänna råd 1989:6 Underhållsbidrag till barn. Det allmänna rådet uppdateras inte längre men det har fått stort genomslag i domstolsutslag- praxis. Det allmänna rådet är upphävt sedan 1999 (SOSFS 1999:15).
Det beräkningssätt för underhållsbidrag som beskrivs i de allmänna råden kallas kvotdelningsmetoden. Det innebär att man dels beräknar barnets behov, dels respektive förälders överskott. Det belopp som beräknats motsvara barnets behov fördelas mellan föräldrarna i förhållande till deras respektive överskott. (Bejstam, Wickström, Underhålls- stöd och Underhållsbidrag, Juristförlaget 1996 s. 163)
??
Läste även i propositionen https://data.riksdagen.se/fil/035796E6-D3E6-4B08-A933-B42FD44B4970#page12 och inser att det inte heller är givet att man bara ska titta på inkomster. Lagtexten i Föräldrabalken lyder: förälderns EKONOMISKA FÖRMÅGA. Om man kan höfta upp en persons inkomst så kanske man bev även kan frångå kvotdelningsmetoden på så vis att man tar hänsyn till förmögenhet. Förmögenhet berörs inte över huvud i propositionen vad jag kan se. Oklart varför. Men det utesluts inte heller som jag ser det.
Citat från HD i domen ifråga:
Utgångspunkten vid bestämmandet av bidrag som underhållsskyldig förälder skall utge är - förutom barnets behov - den ekonomiska förmågan hos resp förälder. Som HovR:n anfört framgår av motiven till 1978 års lagstiftning i ämnet att underhållsskyldigheten kan bestämmas till högre belopp än den faktiska ekonomiska situationen ger anledning till, för det fall att en underhållsskyldig utan godtagbar anledning underlåter att skaffa sig inkomster som sätter honom i stånd att bidra till barnets underhåll. En följd av detta är, som lagrådet har uttalat, att en förälders intresse av att själv få avgöra hur han vill inrätta sitt liv sålunda får tåla viss inskränkning med hänsyn till hans plikt att underhålla barn. (Se till det sagda lagrådet och departementschefen i prop 1978/79:12 s 401 f och 423. Jfr uttalanden av departementschefen på s 189 angående motsvarande fråga beträffande underhållsskyldighet gentemot frånskild make.)
Frågan när det finns godtagbar anledning att inte utnyttja förvärvsförmågan kan aktualiseras i flera olika typsituationer. En sådan berörs av departementschefen och gäller hemarbetande makes bidragsförmåga (prop s 106 f, jfr s 98). Utgångspunkten sägs vara att man bör bygga på de faktiska förhållandena. Om emellertid den hemmavarande maken har möjlighet att få ett lämpligt arbete utanför hemmet och familjens situation inte kan anses kräva att maken avstår från denna möjlighet, vore det enligt motiven stötande att frånkänna maken förmåga att bidra till barnets kostnader; man får då i stället utgå från en tänkt inkomst när underhållsförmågan prövas. Det framgår att de familjesociala skälen enligt departementschefens åsikt bör ha viss styrka för att något inkomstunderlag inte skall påföras den hemmavarande maken (jfr NJA 1982 s 133, där bidragsförmåga inte ansågs föreligga).
Departementschefens angivna ställningstagande belyser att en bidragsskyldig som avstår från att skaffa de inkomster han är i stånd att förvärva kan tänkas handla utifrån bevekelsegrunder som i och för sig är värda förståelse men som likväl inte har sådan tyngd att de kan åberopas gentemot ett barns krav på underhåll till sina grundläggande behov. Hur avvägningen mellan motstående intressen bör göras i olika typfall kan inte anges generellt. Ytterst får domstolarna söka ledning i gängse värderingar.
K. har sedan bidragsskyldighet inträtt frivilligt lämnat en heltidsanställning som busschaufför och övergått till en verksamhet som enligt vad han insett, ger honom låga inkomster, åtminstone under överskådlig tid (jfr NJA 1983 s 194). Det saknas anledning tro att K. försöker undandra sig bidragsplikten eller att hans handlande är ett utslag av lättsinne. De skäl han har åberopat för sin omställning kan emellertid inte anses vara av sådan art att det är tillräckligt motiverat att låta sonen bära de ekonomiska konsekvenserna av åtgärden. Den omständigheten att till följd av reglerna om bidragsförskott det allmänna kan tänkas inträda som bärare av bidragskravet leder inte till annan bedömning. Det finns inte orsak att räkna med annat än att K. nu skulle kunna få en anställning som är någorlunda likvärd med den han lämnade. Som J. har yrkat bör alltså K:s bidragsskyldighet bestämmas utifrån antagandet att han har inkomster liknande dem han uppbar i sin anställning.
Det framstår som befogat att beräkningen av den bidragsgrundande inkomsten görs med försiktighet när bidraget - som i detta mål - skall bestämmas på grundval av en tänkt inkomstsituation. Hänsyn måste också tas till de ökade utgifter och levnadsomkostnader som kan förutsättas uppkomma i den tänkta situationen.
????
Ang studier, citerar vägledningen:
Det finns rättsfall där studier inte ansett vara en godtagbar anledning till lägre inkomst om inte studierna kommer att leda till en höjning av förvärvsförmågan i framtiden, se NJA 1990 s. 201.
Frågan som bedöms är alltså vad som är en godtagbar anledning.
Jag läste också det där i vägledningen, att en förälders underlåtelse att göra det som krävs gällande försörjningen kan ha påverkan på beloppet som FK fastställde. Som exempel tog man en person som hade ett avlönat arbete med en viss inkomst men valde att flytta och bosätta sig i skärgården för att försörja sig på fiske. Det skulle inte påverka barnets rätt till rimliga uppväxtförhållanden utan då räknade man på förälderns inkomst före flytt. Intressant!
