Hej! Jag fick reda på i början av veckan att min graviditet var slut , trodde jag var i vecka 12 men i magen låg ett dött foster i vecka 6. åkte hem för att hoppas på att blödning sätter igång av sig själv . Igår började jag blöda men inte mycket ? Mindre än med vanlig mens och mestadels brunt bara ? Någon som vart med om detta ? Ska jag behöva ta tabletter för att stöta ut eller vänta ???
I höstas såg jag en tom hinnsäck pä ultraljud, jag var då i v 13 +
Jag fick inga svar heller, hade fostret vuxit och tillbakabildats, eller inte ens börjat växa? Jag hade redan fått en rosa flytning, jag fick ett återbesök efter nån vecka tror jag och då var det mesta ute.
Kände mig väldigt lurad då jag hade utebliven mens, halsbränna och illamående. Dom säger ju att symptomen avtar, runt ett missfall, men vad gör man om man inte har så mycket symtom? Nu är jag ev i v 12, men det är inget jag räknar med, tvärtom. Innan missfallet i v 13 hade jag ett i v 8 också, som jag också kände var fördröjt en aning. Så det enda jag vet är att jag inte litar alls på min kropp.
Men om det blir som för mig så är inte det så farligt fysiskt tyckte jag, varken smärtan eller blodet. Som mens, nästan lättare. Andra gången var det lite mer av en störtflod minns jag med klumpar, men det var inte mycket totalt sett. Hoppas du kommer lindrigt undan både själsligt och fysiskt!
Hemskt ledsen för det du går igenom, jag hade också ett nyligen Där jag fick ta tabletter för att få ut det.
Vänta över helgen. Du har väl en tid för återbesök?
jag fick komma tillbaka en vecka efter konstaterat ma. Då gjordes nytt ul för att bekräfta att det stämde innan jag fick tabletter. Jag hade inte fått några blödningar innan, bara lite rosa flytning.
Jag var med om samma. skulle varit i v 12 men fostren (tvillingar) hade dött i v 6. Bad om aborttabletter med en gång då jag inte ville gå en dag till med det. Aldrig känt mig så lurad av min egna kropp
Jag var med om samma. skulle varit i v 12 men fostren (tvillingar) hade dött i v 6. Bad om aborttabletter med en gång då jag inte ville gå en dag till med det. Aldrig känt mig så lurad av min egna kropp
Beklagar verkligen! Mitt första MA v.11 krävdes piller för att få ut. Jag skulle dock vilja påstå att det är bättre få ut det av sig självt. Bara det att ligga på förlossning och bb är tillräckligt hemskt i sig självt och sen att man "tvingar" kroppen också. Men samtidigt är det jobbigt gå runt och knappt nåt händer och man vill få ut allt för att kunna gå vidare. Du kan avvakta ett tag om du orkar, annars får du kontakta gyn igen. Mitt MA v.14 kom igång av sig självt. Visste inget innan för jag hade inte gjort VUL. Det startade och kom igång inom ett dygn.
Tack för alla ni som berättar era historier <3
det här är så vanligt och jag var väl medveten om det när jag blev gravid , detta var min första graviditet och vi var så lyckliga vaknade med ett pirr i magen varje dag Och varje vecka var ett nytt mål.
har Vart så arg på min kropp att den inte sagt något , men varje dag känns bättre och jag hoppas verkligen kroppen löser detta själv .. jag ringde gyn och dom tyckte jag skulle vänta över helgen för jag blöder ändå men inte mycket utan mest klumpar. Men alla blöder ju olika.
det Värsta för mig har nog vart alla planer och datum man har i huvudet , det är som fastprintat. hur har ni gått vidare ? Och hur har ni känt när ni plussat igen ? Hur fort gick det ? <3
Usch, jag har varit gravid två gånger efter varandra ( ivf), där jag fick positivt test men sedan på det vaginala ultraljudet visade att inget hjärta slog. fick gå till kvinnoklikonen för Cytotec tabletter. Rätt hemsk upplevelse. Inga symptom på att jag inte skulle vara gravid. Det är så lätt att gå vidare i tanken, själv planerade jag ju när jag skulle berätta och när barnet skulle komma etc etc.
Ack den som ger sig. Sista försöket tog sig och jag är nu gravid i vecka 27. Men det har varit en känslomässig jobbig väg dit, från alla ul och tester.
Stinajohannas:
Ja det är hemskt att gå igenom och man får vara ledsen och sörja.
jag kände mig också enormt lurad av min kropp. Där hade jag gått runt i en Månad och haft spända bröst och känt mig uppsvälld och större och så visar det sig att jag inte alls var gravid längre utan bara tjock.
och ja alla planer. Jag hade bokat en grej med en kompis på det som skulle vara bf, hade inte ställt in det så vet inte hur det kommer kännas nu att göra det, förmodligen väldigt bra att vara med vänner och hitta på nåt det datumet.
jag hade det även perfekt med nytt jobb där garantiperioden tog slut lagom till föräldraledigheten, plus att jag kunde gå på förra barnets sgi, det missar jag nog nu. Så ekonomiskt sämre nu.
vad bra att vänta ut helgen, är det klumpar låter det ju verkligen som det är på gång. Jag tyckte det gjorde ont med den medicinska utdrivningen, plus att i alla papper man fick om det stod det abort, gjorde galet ont att läsa ordet abort precis när man skulle göra sig av med nåt man längtat så efter. Jag gjorde det hemma men och det gick bra. allt kom dock inte ut första dygnet utan det jag tror var fostret kom 4 dagar senare, och jag fick ta tag i det och hjälpa det ut...
tuff period men det kändes lite bättre så snart det var ute och jag ändå kunde känna att man var tillbaka på startrutan och kunde ladda om.
jag fick mens(tror jag) 4 veckor efter det kom ut, sen blödde jag i 10 dar 6 veckor efteråt vilket också kan ha varit mens för två veckor senare när jag trodde jag skulle få mens verkar det ha varit ägglossning, för vi låg en gång den vecka och nu är jag i V5+5... så kan det gå...
Är mer nojig denna graviditet och funderar på att be om vul i v.10, senare än det klarade sig sist. Men vet inte om det hjälper mer än för stunden, kommer nog vara mer orolig hela denna gången även om jag verkligen försöker släppa det. Är ju många härinne som man höra har fått ma och sen barn snart efter så det ska nog gå vägen här med. :)
Tror aldrig man riktigt kommer över det. Det finns alltid i bakhuvudet. Man blir ödmjuk och man lär sig att inte ta något för givet. För mig hjälpte det enormt att prata öppet om det, man kände sig som ensammast i världen men ju mer jag öppnade mig för ju fler hade gått igenom samma. Det är synd att det är så tabu när det ändå är så vanligt.
jag minns inte hur länge jag blödde, däremot visade gravtest positivt i två månader senare innan det blev blankt. Därefter tog det två menscykler sen var vi gravida igen. Vilket hjälpte enormt för psyket. Man var ju rädd att det var något fel på en pga MAt och att man kanske inte kunde få barn.
denna graviditet slutade i en frisk son. Efter rul kunde jag andas ut lite grann när man fått konstaterat att allt såg bra ut. Nu är jag gravid med andra barnet och orostankarna finns såklart där. Men man har lärt sig att acceptera att går det inte vägen så är det ju kroppens sätt att ta itu med det, på så sätt är kroppen fantastisk som faktiskt avbryter ett icke friskt foster.
istället för att njuta fullt ut så tar man ett steg tillbaka och tar en dag i taget. Jag vågade inte gå med i nån fbgrupp för tidigt, jag ville inte läsa om fostret i nån speciell vecka och jag vågade inte lita på att folk som för givet sa det kommer gå bra. Man måste våga lita på sin kropp igen fastän den svikit en så hårt.
lycka till. Man är inte ensam