Separera eller inte?!

Den här sidan är väldigt oseriös, många konstiga svar!!! Ska man skämmas att man tappar känslor för sin kille efter 13år?
Någon tycker man ska ha sex med någon annan men leva med sin familj, vad fan e de för tips? 

Parterapi!

Ni behöver parterapi. Oavsett vad det leder till har ni fått redskap att prata bättre med varann. Utifrån det du skrivit behöver ju din man hjälp med att sätta ord på saker. 

Nej jag tycker inte att man kan splittra en kärnfamilj av en sådan anledning. Det är tillräckligt illa att göra det, om man blivit djupt och innerligt och ömsesidigt förälskad i någon ny. Men att med flit ge sig ut o leta efter någon att splittra familjen med, det tycker jag inte att man gör. Då måste det finns mycket värre orsaker. 

Du får hitta något annat att bli exalterad av! Ibland kan det hjälpa att ha ett litet svärmeri för t.ex. en skådis eller sångare, då får man berusa sig på de erotiska känslorna - men det är helt ofarligt, för man kommer aldrig att träffa honom i verkligheten. Eller läs spännande och romantiska romaner!

Självklart är ert första steg att prata med varandra och det behöver din sambo hjälp med, parterapi kanske?!! Men att på sikt leva ihop för barnens skull tror jag ingen mår bra av. Man behöver inte känna ett pirr hela tiden, men man ska i grunden vara lyckliga och må bra tillsammans, vilja ha varandras närhet! 
Oavsett var det leder, att ni fortsätter tillsammans eller går skilda vägar, så kan terapin hjälpa er att göra det på ett snyggt sätt. Så skonsamt som möjligt för alla parter.

Sedan tror jag också att ni aktivt behöver jobba på er! Kan ni inte sova tillsammans pga barnen så gå på date, ta en promenad tillsammans, hjälps åt att laga mat, titta på en film tätt ihop i soffan, prata med varandra om saker som ni upplevt tillsammans, gamla minnen, saker ni vill göra ihop, skratta tillsammans!

Lycka till, hur det än går!

Jag var i en liknande situation (men där min man även behandlade mig och barnen respektlöst). Det verkar ju som om det ändå finns känslor mellan er, dock inte romantiska. Det kan ju delvis bero på att ni fått tre barn och du samsover med den ena. Du är full av oxytocin från graviditet, amning och närhet och det dämpar behovet av en man. Jag stängde också ute min man när barnen var små. Sov hellre med dem än med honom för han kunde vilja ha sex och det ville inte jag. Hormoner är starka saker, men de lägger sig när barnen blir större och mer självständiga. Frågan är vad som är kvar av er relation då?

Jag gick i parterapi med min exman och det var jättebra. Men till syvende och sist fanns det saker i hans beteende, där jag kände att han svek mig, som jag inte kunde acceptera. Jag tror dock att om det bara varit brist på närhet hade vi kanske tagit oss igenom småbarnsåren. 

Kär kanske du aldrig blir i honom igen men det finns ju andra känslor som är värda att kämpa för.

Det känns rätt självklart att man ska bryta en kärlekslös relation. Då menar jag inte att ni inte har några känslor alls för varandra men är det här verkligen din dröm, att leva så där...? Om du skulle tänka dig att vara singel och träffade en ny kille och ni skulle leva som ni gör nu, är det verkligen en bra relation? Eller skulle du faktiskt vilja ha ut mer av en relation, egentligen?

Han kan ju inte heller vara lycklig om han vet din inställning. För att inte tala om vilken förebild ni är för era barn. Vill du att de ska tro att det ni har är normalt och följa det mönstret som vuxna?? Ni är ju som vänner som delar rum, knappt det.