Överreagerar jag?

Han får naturligtvis betala tex 60% av matkostnaden om han äter mer än dig om ni äter ungefär lika dyr mat dvs du inte äter dyra specialprodukter. Sätt er ner och gör en lista på vad som ska göras hemma och bestäm vem som gör vad och när det ska göras så du får hjälp med sysslorna.

En mansgris alltså. 

Självklart ska han betala _minst_ lika mycket om inte mer då du pluggar. 

Skaffa ett kort, sätt in lika mycket. Fortsätt handla som innan. Om han gnäller säg att han äter mer, så dina dyrare varor väger upp det. 

Han ska även göra minst jälften av hemmet utan att du lär vara mamma åt honom. 
Inte så hett att behöva vara mamma åt någon.

 Men faktiskt. Första året brukar vara rosor och gröna ängar, är han såhär nu blir han inte bättre. 
Han låter som någon som dessutom kommer skylla allt på dig, när det är något. 

Det finns olika sätt att se på hur man fördelar utgifter och arbetsbörd i ett hem, men för mig, skulle det vara rimligt att man betalar i proportion till inkomst tex får jag in 30.000kr och min partner 15.000kr, står jag för 2/3.

Att alltid behövs säga till när det ska lagas mat, städa etc. det är inte ok. Har själv haft det så och till slut ledsnar man. Tyvärr är det ett beteende hos personen, men det går att ändra, bara denne själv inser problemet och själv vill ändra det.

Det låter verkligen inte lovande att han redan beter sig som en mansbebis.
Jag tycker att den som inte lagat maten tar hand om disken. Storstädar gör en tillsammans en dag i veckan. Alla plockar /håller reda på sina egna saker. 
När jag och maken träffades fick jag ut 25 och han runt 18. 
När vi flyttat ihop så betalade vi personliga räkningar. Behöll 5000 var i fickpengar, sen satte vi över 6000 till matkontot och resten sparade vi på ett gemensamt sparkonto som i första hand skulle gå till gemensam insats men även nöjen och resor ifall vi kände för det. 

Vi ser än idag, då vi är gifta och har barn alla pengar som våra. 

Hur kan han tycka det är rimligt att du betalar 80 % av maten?

Vad fan är det här för konstig uträkning....? Om jag tolkar dig rätt har du knappt nån inkomst att tala om så om det bara är några tusen i månaden skulle jag säga att ni delar på matkostnaderna och det är allt.

Får du inget från CSN? I så fall bör ni räkna ut hur stor del av inkomsten du står för vs hans del. T ex kanske du får in 25 % av er totala inkomst (din+hans), då ska du betala max 25 % av räkningarna också.

Du betalar 80% av maten och gör 80% hemma? Ett tips är att sparka mansgrisen innan du sitter fast med hus och barn, det låter som att du fått en riktig nolla på kroken.

Självklart ska han betala sin egen mat!

Kunde inte ha sagt det bättre själv! Ett sånt beteende, är inget man ändrar på i en handvändning, så
risken är stor att den blir permanent över tid. Trist, men oftast sant.

Jag tycker inte att du överreagerar.

Jag och min man har nästan alltid sedan vi träffats betalt allt, satt in pengar på matkontot och sedan har
 i fått en bestämd summa var och satt in resten på sparkontot. 

På så sätt har vi alltid fått samma summa oavsett vem som tjänat mest eller minst. 

Det som kommer in räknar vi som våra pengar. i omgångar har vi båda tjänat mindre eftersom vi varit föräldralediga tex

Ni båda verkar alldeles för unga för att leva i samboskap. 

Det tycker jag med.

Nyligen flyttat ihop, insåg det fungerar inte, dags nu att flytta isär!

Tack för era svar. Jag tänker i första hand inte lämna men blir det inte bättre får jag väl göra det. Just nu skulle en separation innebära att jag måste flytta hem till föräldrarna till jag är klar med skolan, men det gör jag inte, då får det vara riktigt illa för att jag ska göra det.

är inte för ung, i tidiga 30 års ålder han äldre. Jag har levt i samboskap innan utan dessa problem, han har däremot aldrig levt med någon tidigare och uppvisar tecken på snålhet och viss egoism även om vissa punkter blivit bättre. Det värsta jag vet är att snylta på någon så därför har jag svårt att säga att han borde betala lite mer när jag pluggar, även om jag innerst inne tycker det, speciellt när jag gör så mycket hemma. Så min främsta önskan i första hand är om ni har några tips på hur jag kan förbättra situationen och funkar det inte så får jag ta det då. Vill heller inte bara lämna utan att försöka lösa det förs, lämna får bli sista utvägen. 

Jag jobbar bland annat som projektledare och det finns något viktigt som gäller både relationer och projekt och de är att kommunicera, detta oavsett hur jobbigt det än är att leverera jobbig information. Ser jag att ett projekt riskerar att försenas, behöver jag kommunicera detta, för att kunna sätta in nödvändiga åtgärder. Detsamma gäller för relationer, ju längre problemen ligger och gnager, desto större är risken att relationen havererar. Ta upp saker i tid, när dom uppstår tex ?När du gör så här, känner jag så här?, låt inte tiden gå och därmed ackumulera alla känslor, för då kommer sannolik relationen haverera.

Vill du ha barn? I så fall måste detta lösas eller att du fortsätter leta annan partner för om han är över 30 och aldrig har bott med någon och inte är så intresserad av att bidra till att hushållet ska flyta smidigt så lär det bli ett helvete att få barn ihop.

Prata, säg att du förväntar dig att ni delar på maten och hyran, vill han inte det, så flyttar du, så får han stå för allt själv istället.

Jag tycker att du underreagerar, jag hade redan flyttat igen...

Oj, trodde ni var i tidiga 20-årsåldern. Du får ju ju sätta ner foten, har han levt i en svinstia eller varför tar han inte ansvar för hushållet? Om han levt själv länge borde han ju kunna sköta ett hem.

Vad det gäller ekonomin kan jag själv tycka att man delar rakt av om man är nybliven sambo. Du ska givetvis inte betala mer i alla fall, skaffa ett gemensamt konto typ ICA eller liknande med två kort och så sätter ni in pengar där till mat och hushåll.