Autismutredning 8-åring

Hej! Vi har en 8,5 årig kille som precis slutat i 2:à klass. Han har aldrig varit intresserad av skolan och både vi och skolan har haft svårt att motivera honom. Särskilt när något är svårt, då tappar han lusten helt och vill inte vara med. Vi har därför haft en hel del kontakt med lärarna och kämpat med honom för att han inte ska hamna efter. Det har också varit tillfällen när lärare kontaktat oss för att han har hamnat i bråk på rasten med kompisar eller stört andra på lektionerna. Problemen har delvis funnits hela tiden, men enligt lärarna så har det blivit värre i takt med att kraven i skolan ökat. Hemma funkar allt jättebra och vi har väldigt få konflikter, han leker jättefint med barnen på gatan och gör allt som vi ber om. Det är alltså i skolan som alla problem finns, men vi har jättesvårt att förstå vad det är som är fel och han kan själv inte förklara heller. Det blir mest att ?dom är orättvisa?, eller ?jag gjorde aldrig så? osv. I senaste kontakten med lärarna så bestämde vi att det kunde vara idé att låta en logoped prata med honom och göra en bedömning om han kanske har någon form av dyslexi och att det är därför vissa moment är särskilt jobbiga för honom. Så häromdagen blev vi kallade till logopeden som gjort en utvärdering. Hon kunde inte se någon dyslexi men att vissa saker som hon uppmärksammat kunde tyda på autism. Hon tyckte att vi skulle ta kontakt med BUP för en utredning. Vi blev så förvånade. Det hade vi aldrig gissat. Han är ett speciellt barn, en individ som inte släpper in många på livet. Det är ibland rent av lögn i helvete att få honom att göra något han inte vill. Vi säger ibland att han föddes med en bekymmersrynka mellan ögonbryne. Men, vi har sett det som personlighetsdrag, kanske inte dom mest charmerande dragen alltid, men något som gör honom till just honom själv. Hon motiverade det med att hon hade träffat honom flera gånger nu, men att han inte tittade henne i ögonen eller hälsade när hon sa hej. Sen var det några delar i hennes test som kunde tyda på autism. Vi kan ju också se att just vissa saker som att säga: Hej, Hejdå, Förlåt eller Tack är svårt att få honom att säga. Han visar sällan känslor, men om han gör det kan det lätt spilla över och han kan bli jättearg istället. Samtidigt så är han social och kan läsa av andra. Han älskar att kramas och gosa med sin lillasyster eller oss föräldrar. Vi ska såklart kontakta BUP och be om en utrednin, men samtidigt undrar vi om det inte bara är en omotiverad kille med en vilja av stål som inte viker ner sig. Någon som har någon erfarenhet eller känner igen sig?

Jag arbetar som lärare och på din beskrivning låter det inte omöjligt att ditt barn har en spektradiagnos. Tycker vår specialpedagogiska enhet har bra tankar kring utreda eller inte.

Fråga dig:

- Skulle ditt barn obehindrat utan anpassning/extra info kunna sova över hos en vän vars föräldrar inte kände ert barn så väl?

- Finns det något nytta för hen att ha en diagnos? Ex. på möjliga nyttor kan vara att du tillhör en personkrets och kan få stödinsatser via LSS med struktur då du bor själv. En förklaring g till varför man känner sig annorlunda (vanliga tankar i tonåren när det sociala spelet blir mer komplext och regellekar försvinner).

Jag anser nog att man kan ha nytta av att utreda, blir sällan en stämpel utan mer att det blir mer självklart att bemöta rätt. Jag har haft elever Som jag bedömt ha en diagnos på spektrat och behandlar dem därefter, sen har de fått en diagnos under tiden hos oss på högstadiet. Klart att det gör ingen skillnad hos mig, men kanske hos andra lärare. För de flesta är det bra för självkänslan att veta varför vissa saker är extra svåra. 

En av mina absoluta favvonior som slutade diagnostiserades under tiden hos oss. För mig var det uppenbart men hon var väldigt social. Öppet och glatt kroppsspråk, men det var tydligt att hennes sociala samspel byggde på att hon lärt sig regler för vissa situationer. När inte reglerna räckte till blev det fel eller jobbigt. Saker som en normalstörd snabbt släpper blev ofta stort och jobbigt. Eftersom jag visste om hennes svårigheter var det lät att möta henne, jag kan vara flexibel inte hon. Men det är ju en svårighet och i slutändan jobbigast för henne. Hon faller dock inte inom en stereotyp bild av en autistisk person. Kommer sakna ihjäl mig efter henne. Så mysig och fin tjej. 

Just utbrotten du nämner är för mig lite typiska, särskilt i kombo med att det är okej hemma. Skolan överbelastar sinnena hos personer med spektra diagnoser som ofta störa mer av ljud/ljus/känsel upplevelser än en normalstörd person. Dessutom är skolmiljön oförutsägbar, oftast fylla bägaren snabbare för dessa eleverna och då kan till synes små händelser få allt att brista. Hemma kanske ni mer eller mindre omedvetet byggt in en förutsägelsefull miljö Där han fungerar bra. Ni har helt enkelt gjort precis rätt utan att veta varför ni skulle göra det. Medan skolan kan behöva mer hjälp att veta vad som är rätt.