Intellektuell funktionsnedsättning

Hon är precis samma fina perfekta flicka som tidigare. Hon har bara blivit jämförd med andra i en värld som ställer väldigt höga krav. Vi har ju skapat ett samhälle fullt av hinder för alla som har lite svårt för olika saker. 

Mitt råd är att lyssna på skolan om du har något sånär förtroende för dom sedan innan. Dom känner ditt barn och kan rekommendera vad dom tror blir bäst. Förstår oron kring särskolan men det är ingen hjälp för ditt barn att gå i vanlig klass om hon egentligen inte klarar av det. Rätt skolform är nödvändigt för att barnet ska få kännas att det lyckas och klarar saker. Din dotter kanske kan gå i vanlig klass men som sagt var lyssna på skolans råd kring det. 

Inga rekommendationer om att börja särskola har ännu getts. Hon är suveränt duktig på läsning och matematik så tror inte att ettan ska bli svårt ur det perspektivet. Dessutom hade jag aldrig gått med på att sänka kraven så mycket innan man testar den vanliga skolan med. Det finns ju ett enormt spann inom den vanliga skolan med. 

Hon går i en bra skola, ska få en mycket erfaren lärare och har väldigt toleranta klasskamrater. Vi känner oss väldigt tursamma över det. 

Alltså självklart så väcks det massa funderingar om framtiden när man inser att barnet har IF. Och om skolan inte är ett problem ännu, så går det alldeles utmärkt att läsa enligt den vanliga läroplanen.

Jag tänker att FUB är en väldigt bra resurs. De har tema-kvällar, information i såväl som tidning som på annat sätt och jag blir alltid lite glad när deras tidning kommer hem, utifrån att den förklarar saker för såväl oss föräldrar som för personer som har svårt att tolka information.

Det är inte så att man per automatik får ett dåligt liv för att man har en funktionsnedsättning, men det gäller ju att få rätt sorts stöd. Och att faktiskt som förälder veta att vissa saker inte kommer vara självklara och lätta, utan kräva mer tid.

Jag tänker att det inte är att ge upp att ge sitt barn den undervisning som barnet behöver. Och att det kan vara rimligt med särskola på mellanstadiet eller högstadiet, men att det ju också förekommer att dessa barn inte går särskola, utan i vanlig klass. 

Mitt barn har en måttlig nedsättning så för oss är det klockrent att hon ska och behöver särskola, för er är det troligen mer en fråga om att se vad som fungerar och inte. Man kan också läsa integrerat vilket innebär att man läser efter särskolans läroplan i vanlig klass. Men naturligtvis behöver man inte bestämma sig om detta redan första året.... Man har ju tid på sig.

Tack för dina råd, det är saker som jag inte ens visste om existerade ännu. Ska absolut kolla in vad FUB är. En remiss har skickats till rehabiliteringen med, det lät lovande att få höra om alla deras resurser och möjligheter att stötta oss föräldrar. Man vill såklart bara det bästa för sitt barn och är ännu lite i chock tror jag. 

Ja, jag tror också du är i lite chock. Det tar liksom lite tid att landa i att barnet har "problem".

Jag tänker att det är viktigt, det har iallafall varit det för oss, att få lite kontakt med andra som har erfarenheter av att ha ett annorlunda barn. 

Det behöver inte vara så avancerat, men när ni nu har en diagnos, så kommer ni ju få lite mer tankar om hur ni kan hjälpa er dotter. Jag rekommenderar dig att ha en anteckningsbok, eller en pärm där du skriver upp och sätter in information som du får nu och framöver. 

Det finns så oerhört mycket information om allt möjligt och allt som inte är aktuellt här och nu glömmer man så lätt bort. Men sätter man in information från hab, skola och vad man googlat, så kommer man lättare ihåg sådant där som inte är aktuellt idag, men som man tänker kan vara aktuellt om något år, eller 2.

Ni kommer få massor av information och tips på habiliteringen. 

Och vad härligt att ni har en så bra skola! Då kan du som sagt var bara låta det flyta på och följa skolans rekommendationer. När dom ser att hon inte klarar kraven kommer dom ta upp det med er. Inget ni behöver oroa er för. 

Håller med

Jag ser inte det som att ge upp när man sätter ett barn i särskola. Min bror har autism och en lindring intellektuell funktionsnedsättning, mina föräldrar ville absolut inte att han skulle gå i särskola och han tvingades vara i den vanliga skolan tills skolan krävde att han skulle börja på särskola istället. Inget fungerade i den vanliga skolan, han var alltid sämst på allting vilket är förödande för självförtroendet, han hade inga vänner för ingen var på hans nivå och han lärde sig ingenting alls eftersom inget var anpassat. Det var först i särskolan som han blommade ut, fick vänner och lärde sig saker sommar läsa t.ex. Om jag får ett barn med intellektuell funktionsnedsättning kommer jag sätta barnet i särskola direkt. 

Det går att leva ett bra liv med intellektuell funktionsnedsättning min bror är runt 30 år idag och väldigt nöjd men sitt liv.