Varför separation med barn?

Det finns nog lika många skäl som det finns par - du kanske hellre ska precisera mer vad du under över? 

Jag har träffat en ny kvinna. 
Det fungerar betydligt bättre med den nya kvinnan. Både hennes och mitt tidigare förhållande var så dåliga att det gick utöver barnen. 

Att växa upp med föräldrar som har en dålig/kärlekslös relation med varandra skadar barnen och fuckar up deras inre kartor för hur en relation ska vara som de sedan tar med sig till sitt eget vuxenliv.

En betydligt mer intressant fråga är: Ni som håller ihop för barnens skull, trots att ni skulle vilja separera, hur fan tänker ni?

En separation är en av de tio mest skadliga händelser som ett barn kan utsättas för. (Som forskningen räknar med.) Det går inte att komma ifrån oavsett. Dessutom finns det forskning som visar att barn som växer upp inom äktenskapet mår bättre trots att äktenskapet inte varit 100%. 

Det är min anledning. Tror helt enkelt att mina barn mår bättre såhär. Att barn som växer upp i kärlekslösa äktenskap skulle vara oförmögna att skapa bra relationer tror jag inte ett dugg på. Skulle tro att en kraftig majoritet av världens befolkning växer upp inom resonemangsäktenskap mer eller mindre. Det funkar utmärkt. 

Förhållande 1. 

Vi växte ifrån varandra i slutändan. Var inte osams, gick isär som vänner. Barnen har alltid haft oss båda, vi har alltid varit sams. Umgås med varandra, firar saker tillsammans. Även nära släktingar hör till familjen, som barnen gärna är vid. 

De är idag i övre tonåren, och har aldrig mått dåligt över att vi separerade. Vilket de själva även säger. 

Förhållande 2. 

Han var manipulativ, elak, förhållandet var destruktivt. Jag blev sjuk. Han lurade av mig en massa pengar. När jag fick hjälp från sjukvården att må bättre. Såg jag även hurdan han verkligen var. 

Vi separerade, vilket barnen är väldigt glada för. De mådde dåligt med honom i sin närhet. Han var även elak mot barnen.Ljög mm

Jag lever med en man som vuxit upp i en familj där föräldrar enbart levde tillsammans för barnens skull. Pappan skaffade sig så småningom ett jobb i en annan världsdel och kom hem till jul och sommar under flera år. De lever tillsammans en, men det är en plåga att vara där eftersom de muttrar, grälar och aldrig försitter en chans att sätta dit varandra. 

Min man har flera syskon. Han är den ende som lyckats skaffa sig en stadig relation. Han var över 40 när han träffade mig. De andra syskonen har gått från den ena dysfunktionella relationen till den andra, eller så har de gett sig av så fort det blivit allvar. 

Den enda anledningen till att min man har en relation, är för att jag stod ut. Jag har fått lära min man hur man visar tillgivenhet, hur man lever i tvåsamhet och att det inte är normalt att dra iväg en månad för att man inte vet hur situationen ska hanteras. Idag är jag glad att jag stod ut, men det var hårt jobb. 

Jag är fullkomligt övertygad om att det här beror på deras uppväxt, i en familj där föräldrarna aldrig talat vänligt till och om varandra och än mindre rört vid varandra. 

Nu är min dotter tekniskt sett inte hans, men han fungerar som hennes pappa och hon ser honom som det. Anledningen att vi separerade var att jag var dum i huvudet och träffade en annan, nya relationen gick i kras nästan direkt och jag ångrade mig något enormt.

Tog 3 år att vinna tillbaks honom där jag var så desperat och sjönk så lågt att jag använde mig av mitt eget barn för att få tillbaks honom. Men det funkade och vi är lyckliga ihop igen.