Egna barn går inte ihop med extrabarnet
Hej
Vi hade under flera år ett barn placerat hos oss 5 nätter i månaden vilka fördelades lite olika under åren.
Våra egna barn var vid starten 10 och 12 år
Jag tänker spontant några saker
1. Stöd från soc och andra stödfamiljer.
I våran kommun anordnades löpande träffar för stödfamiljer där man kunde knyta kontakter och byta erfarenheter. Kolla om ni har nått sånt i eran kommun. Det var verkligen givande
Sen såklart stöttning från de som gjort placeringen.
Även där var det från början obligatoriska inplanerade möten för avstämning och möjlighet till frågor osv.
Både praktiska frågor ( det tjorvade en del med skolskjuts osv för oss) men även sociala familjefrågor.
För de mer sociala frågorna tycker jag att gruppen med andra familjehem var mer givande faktiskt.
2. Förberedelser och förväntningar
Dessa går ofta hand i hand.
Jag reagerar lite på att dina barn tyckte det skulle bli kul,och att det skulle bli som ett småsyskon.
Nu vet jag alldeles för lite om erat uppdrag för att kunna ge specifika råd.
I vårat fall så handlade det om ett barn som var 9 år när hen först kom till oss.
Hen hade till största delen en social problematik. Placeringen gjordes med syfte att hen skulle få ett större socialt nätverk med fler engagerade vuxna i sitt liv samt att hen skulle "lära sig" interagera med andra barn, fungera bättre tillsammans med andra i olika grupper osv.
Hoppas du förstår utan jag skriver en hel roman.
Vi hade många samtal med våra barn innan.
Våra barn var väl införstådda med vilken problematik hen hade och varför
Samt syftet med placeringen
Era barn kanske också är det, men jag upplevde aldrig att våra barn såg det som att det skulle bli kul att bli en till i familjen, utan snarare som att de, tillsammans med oss, skulle få hjälpa hen med det hen behövde. Förstår du skillnaden jag försöker beskriva?
Vi hade som sagt lite olika upplägg under åren med dagarna.
Första våren och sommaren hade vi helger men sen hade vi under nästan två terminer 1 helg per månad och resten vardagar. Det var på önskemål från hens föräldrar.
Det var ganska bra! Det inskränkte lite mindre på våran "familjetid" och våra barn pysslade ju på med sina aktiviteter osv som vanligt under de dagarna
Ofta följde jag och hen med och tittade på träningar etc då.
Kanske skulle det upplägget passa bättre i eran familj under en period?
Vi fick också en aktivitetsersättning från kommunen som skulle täcka tex biobiljett el liknande för hen.
Vet inte om det finns fortfarande eller i alla kommuner?
Det var ingen stor summa, typ 200 kr i månaden, men den skulle redovisas.
Detta ledde till att vi blev bättre på att göra aktiviteter och vi gjorde alltid något speciellt de helger hen var hos vilket även gav våra egna barn en extra guldkant dessa helger och blev positivt
Våra barn är idag 19 och 17 och det har verkligen präglat dem som personer att vi varit stödfamilj.
Det har gett dem erfarenhet av funktionsvariationer och en förståelse och ett öppet sinne för att alla människor har olika bagage och förutsättningar i livet. Istället för att döma folk försöker de förstå folk och hitta fungerande sätt att mötas.
Detta har påtalats av lärare och mentorer i skolan och vi ser det såklart själva också.
De fick en möjlighet att utveckla dessa egenskaper
Hos sig själva som de aldrig skulle fått på samma vis annars
Men visst har de fått backa ibland, till förmån för hen.
Visst har det inte alltid bara flutit på.
De har tyckt hen har varit pinsam och jobbig, svår att förstå och störig.
Vi har alltid satt våra barns välbefinnande i första rummet, hade det varit totalt kaos hade vi avbrutit. Men vi har också haft med oss att det var 5 dygn i månaden som våra egna barn IBLAND upplevde som jobbiga. Rätt lite sett över tid.
Och nu med facit i hand så gjorde vi positivt både för våra egna barn och för hen.