Egna barn går inte ihop med extrabarnet

Hur hade ni gjort om det inte var ett uppdrag utan ett syskon eller bonusbarn...
Hur hade ni löst det då?

Jag tror på ärlighet.
Berätta för barnen att barnet kommer hem till er för att må bättre. Berätta även att ni föräldrar förstår att barnen tycker att det är jobbigt. Om era barn får reda på att ni förstår hur de mår och tänker så har ni kommit en bit på vägen.

Om ni bor i en villa så kan ni tex ha en husvagn på gården som era barn kan bara i. De kan även umgås med sina vänner utan att bli störda och de kan gå iväg om det blir för mycket.

Är extrabarnet intresserat av att umgås med era barn?
Hur gammalt är det barnet?

Jag tänker att det nog kan vara värre för barnet att vara i en familj där det blir avvisat vid försök till umgänge, och de andra barnen inte ens vill vara hemma.

Så, detta är varken bra för era barn eller extrabarnet. Bättre att avbryta uppdraget.

barnet blir inte avisat direkt. De pratar med hen osv, vi har varit på olika typer av resor tillsammans allihop också. Men våra egna försöker då dölja sina känslor när de är tillsammans med det extrabarnet.

Syskon känner man ju utan och innan. Här har vi känt varann i ett halvår, de är skillnad.
skulle heller inte jämföra det med bonusbarn men förstår ändå hur du tänker. 

Vad är det dina barn tycker är jobbigt? Skulle det gå att lösa? Jobba på relationen?

Familjehem och avlastningshem är otroligt viktiga, men givetvis inte på bekostnad av de egna barnen. Det får aldrig gå så långt att de egna barnen far illa och flyr sitt hem. Då offrar man ju sas ett barn för att hjälpa ett annat. Inte OK. Men allt beror på vad som är problemet här.

ni behöver rådgöra med de som placerade barnet hos er. De kan inte vara helt ovana vid att det inte alltid går som man hade tänkt sig. 

ja problemet är väl att detta barn aldrig någonsin fått någon uppmärksamhet och ska nu ha ALL vår uppmärksamhet av oss alla när hen är här.
Barnet pratar också konstant, vill gärna hitta på lögner där det låter som hen varit med om så mycket saker men har i verkligheten aldrig gjort nåt av det. 
Våra barn tycker det är påfrestande och blir ganska irriterade fast de inte säger något, men jag kan se det. Barnet i fråga är 8 men upplevs som ca 5-6 skulle jag säga. 

jag känner ju precis som du skriver. Jag och min partner vill så gärna hjälpa, stötta och ställa upp för detta barn men vill inte att det ska bli på bekostnad av våra egna och just nu känns det så.
Ett av våra barn ville sova hos en kompis nu i helgen när barnet är hos oss? 

Du har nog rätt om det.
Jag får göra det till veckan. 

Jag skulle ha prioriterat mina egna barn så klart!