Egna barn går inte ihop med extrabarnet

Vad är det dina barn tycker är jobbigt? Skulle det gå att lösa? Jobba på relationen?

Familjehem och avlastningshem är otroligt viktiga, men givetvis inte på bekostnad av de egna barnen. Det får aldrig gå så långt att de egna barnen far illa och flyr sitt hem. Då offrar man ju sas ett barn för att hjälpa ett annat. Inte OK. Men allt beror på vad som är problemet här.

Stackars barn! Svältfödd på uppmärksamhet. Men jag förstår att det inte är lätt för er heller.

Till en viss gräns borde era egna barn kunna anpassa sig, särskilt som det bara är varannan helg. Samtidigt är det ett tungt ansvar att lägga på två yngre tonåringar, de är i en känslig ålder själva har ju inte valt att bli avlastningshem med allt vad det innebär. Jag tror som ovan, ska ni fortsätta detta uppdrag får ni dela upp tiden mellan er samt låta de egna barnen vara med kompisar.

Kanske skulle det placerade barnet må bättre i en familj utan andra barn som riskerar att hamna i kläm, med enbart tålmodiga vuxna som kan ha all fokus på barnet och sätta sina egna behov åt sidan för en helg?

Jag begriper inte de som antar att TS barn är bortskämda egon och att det placerade barnets problematik inte är förankrat hos familjen. Så behöver det inte alls vara.

Det skadar inte att lära sina barn att anpassa sig och bjuda till, hjälpa någon som behöver. Tvärtom. Är TS en vettig förälder, förstår hon det. Hade det bara handlat om att det var lite jobbigt två helger i månaden, hade hon förmodligen inte ens startat tråden.

Här verkar det som att hennes barn mår dåligt och inte kan hantera situationen. Det är något annat. Det låter som att hela familjen behöver mer stöd. Även om man är väl påläst och informerad, samt har rätt inställning när man tar emot ett barn med svårigheter eller särskilda behov, kan det vara svårt att föreställa sig på förhand hur det ska bli eller vad som kommer att krävas av en. Särskilt om man aldrig har gjort det tidigare.

Myndigheter som placerar måste också vara tydliga med vad det faktiskt innebär. Jag har hört om stödfamiljer som blivit dåligt informerade eller där soc till viss del har "mörkat" problem för att vissa barn är så svårplacerade. De gör vad som helst för att hitta en familj. Stödföräldrarna är inte korkade, de har varit förberedda på att det kan bli tufft, men de har inte varit införstådda med det som blev, inte heller har de fått tillräckligt med stöd eller rätt information. Och de egna barnen har hamnat i kläm, vilket aldrig är ok och gjort att de tvingats avbryta uppdraget. Vilket inte är bra för någon, allra minst för det placerade barnet.

Låt oss vara ärliga. Alla barn är inte lämpliga att placera i hushåll där det finns andra barn. De kräver så mycket uppmärksamhet eller har så svår problematik att det ofrånkomligen går ut över de andra barnen. Är det bara några dagar i månaden kanske det är hanterbart, men även då finns en gräns. I sådana situationer är det bättre att vänta med att vara stödfamilj tills de egna barnen är äldre / vuxna.

Kan tillägga att jag även vet placerade barn (familjehem och stödfamilj) där det har funkat jättebra. Alla placerade barn kommer ju per definition med någon form av bagage, men alla har inte stora svårigheter. Ändå har det inte alltid varit en dans på rosor, men det har funkat och de numera vuxna barnen har i flera fall fortfarande nära kontakt med de familjer de har varit hos. Både extraföräldrarna och extrasyskonen saknar dem. Trots att det inte alltid har varit problemfritt, men det har fungerat.