Anonym (anna)

Mon 11 Jul 2022 07:24

40 svar

totalt ojämlikt

Skummar igenom trådar skapade av frustrerade bonusföräldrar som kort och gott behandlas illa/inte blir insläppta i gemenskapen av sina bonusbarn.

En del kräver kanske det omöjliga. Men råd som återkommer är

"kräv lite basic respekt. Se till att bonusbarnet hälsar och inte ignorerar dig".

Jag tror inte att det går i vissa fall. Upplägget i sig talar emot att det skulle lyckas. Vilka faktorer väger in för att få bonusfamiljen att lyckas?
Kan ni berätta något om vad ni tror spelar in?

Ålder på alla när ni träffades?
kön på dig, din partner och alla barn?
umgänge/uppdelning (helger, vv?)
hur lång tid efter deras separation träffades ni?
är man första partnern sedan bioföräldern?
utbildning-yrke för de vuxna?
nätverk i övrigt?
din partners känslomässiga bagage sedan barndom?
ditt eget -"-...?
uppfostran och föräldrastil hos dig, din partner, dennes ex och ditt ex?
Smidig skilsmässa eller svår vårdnadstvist?

I vilket fall som helst har jag ledsnat för några veckor sedan, och ser numera ingen riktig ände på problemen. Vi har haft mycket som talar för att det skulle gå bra: skyndat långsamt, väntade flera år med att flytta ihop, hyfsat homogen grupp människor med liknande utbildningsnivå och bakgrund som nu måste samsas, inget barn med särskilda behov, inga diagnoser förutom biomamma med ADHD, materiellt likartat. Skilsmässan var för min del mycket svår med en lång juridisk vårdnadstvist (har ensam vårdnad och barn på heltid); för min partners del inte svår (gemensam vårdnad och barn varannan vecka).
Jag är heterokvinna och min partner är heteroman, således är mitt ex en man och hans ex en kvinna. Jag är mamma till en son, han är pappa till två döttrar.
Min nya man och jag bor ihop. Varit ihop i 4 år. Det var seriöst sedan dag 1.

Det funkar INTE. Mitt ex var liksom avpolleterad och ute ur bilden. Min son var oerhört glad att jag träffade någon ny. Hans egen pappa svek och flyttade utomlands när sonen var under tre år. Gissa om det var tacksamt att bli bonusförälder till den pojken? När biopappan sedan kröp tillbaka efter många års frånvaro och numera sporadiskt träffar sin son, är han ändå glad över att det finns ett hem med en ny man - själv slipper han undan, men sonen verkar växa upp och "klara sig bra". Sonens biopappa uttrycker tacksamhet till min nya partner. Och till mig, för att jag gjort ett bra jobb. Vi har en smart, trygg, genomempatisk, öppen och glad kille till son (att han har bra betyg och charmar alla är bara grädde på moset så att säga.)

För mig är det tvärtom: det finns ett ex - en mamma - som är närvarande 7 dagar i veckan och hon är viktigare än mig i alla avseenden förutom sex, som de inte har längre. Det ärväl enda området de släppt. Det är min partner och hans ex som gemensamt drar upp planer för alla lov - jag får senfärdig info om jag frågar ("tjatar")
men har inget att säga till om.
Det är min partner och hans ex som planerar födelsedagsfirande för barnen och är jag riktigt snäll får jag följa med.
Barnens mamma låtsas som att jag inte existerar. Inte ens när jag uppenbart tagit hand om hennes döttrar under flera dagar bemödar hon sig ställa mig frågan vad vi gjort. Hon visar ingen som helst uppskattning. Är ountresserad. Har aldrig besökt sina döttrar i det hem som är vårt. Ber mig - via sms till döttrarnas pappa - möta henne med barnen på ett shoppingcenter i närheten istället för att hämta barnen i vårt hem. De sista 300 metrarna är omöjliga för henne.
När pappan hämtar barnen parkerar han bilen, går in i mammans lägenhet, bjuds in, det pratas osv. Jag har också varit där och man "åh vad fint" hit och dit och barnen brukar vilja visa saker.

Enligt min man skulle hon helst vilja att det tog slut mellan oss. Varför? har jag frågat, och han har bara svarat att hon är "sjuk i huvudet". Ändå fortsätter allt på det här sättet. De små justeringar jag bett om går aldrig igenom. Jag kan bara släppa taget annars går jag in i väggen av stress och frustration.

Utslaget för oss som bonusfamilj är alltså att min son är jättenära min man, och han är väldigt mån om sina bonussystrar och att det ska hålla. Han skapar grupper i sociala medier med oss alla och överöser alla med hjärtan. Bonusmamman unfriendar mig så fort jag skriver en berättigad fråga om ändrade planer. Hennes döttrar är likadana: de tar bort min son - deras bonusbror - på sociala medier på två röda om han inte skriver exakt som de vill. De ignorerar, är otrevliga, skulle aldrig ge varesig mig eller min son en present eller ett gulligt sms när vi fyller år. Det jag har fått är sursmileys.

Tjejerna är odrägliga och ibland bortskämda bortom all rim och reson. Jag har sagt att jag inte ska påpeka något negativt om dem (min man, hans ex och deras barn bryter ihop om man gör det. De råkar vara lika på den punkten, så det är fruktlöst.)

Därför blir det tråd på FL.
Uppfostran skiljer sig alltså stort. Jag har haft uselt med pengar men varit väldigt närvarande för min son. Har det okej ekonomiskt nu, men jobbade deltid då jag var helt ensam med honom i många år och då blev det att spara länge till en xbox exempelvis. Det var en stor grej när vi kunde köpa den där efterlängtade saken. Vi hade det så fattigt (under existensminimum) ett tag att jag fick använda all kreativitet att hitta lösningar.
Bonusdöttrarna är överösta med plastprylar och kläder, mobiltelefoner, ipads, spel. Jag har aldrig hört dem säga ordet "tack". Däremot har jag dagligen upplevt raseriutrbrott och hot när de inte får något. Det sticker verkligen i ögonen och man får bita sig i tungan.

Nu senast förstördes vår bonusfamiljs helgplaner på landet eftersom ett av min mans barn först ville ha milkshake och Sundae (vilket hon fick) men sen ville hon att vi skulle åka in på varenda bensinmack i halva Sverige för att hitta en speciell Slush. De två bonusbarnen (yngre tonåren) började gapa i bilen att vi måååste köpa en slush. Ena tjejen grät av förnärmelse då det fick vänta några timmar. Hon vände anklagelserna mot pappan (som ju skämt bort dem sen alltid) och med tårarna sprutandes sa hon saker som "jag existerar inte ens i dina ögon!"
Utbrottet var liksom andra gånger helt oproportioneligt. Men sedan lade det sig inte. De två bonusdöttrarna vägrade gå ur bilen när vi kom fram till mina föräldrar. De slutade prata med mig. Har inte sagt ett ord utan visar bara avsky. De hatar sin elaka pappa som inte köpte en Slush genast och de är nu så kränkta! Men ännu mer hatar de mig!

Papoan blevmegastressad, åkte i förtid hem med barnen och jag stannade kvar. Jag har ingen lust att avbryta semestern pga två spoilade brats.

Det här är livet i en bonusfamilj!
Inga rättigheter - bara skyldigheter.
Inget att säga till om.
Ingen möjlighet att forma barnen och korrigera oönskat beteende.

Dvs - om omständigheterna ser ut som ovan. För min man är det ett guldupplägg. Han får en trevlig styvson som alltid ser upp till honom.

Anonym (anna) Trådstartaren

Mon 11 Jul 2022 11:20

#11

Anonym (111) skrev 2022-07-11 10:46:40 följande:

Ni skulle behöva parterapi, om ni ska ha nån chans att reda ut detta. Ni kanske ska vara särbo ändå, men eftersom mannens beteende mot sitt ex är själva knuten här, så tror jag att han behöver höra det utifrån. Det räcker inte att du säger något, men du finns där, han har vant sig vid det, men det blir konflikter när du försöker protestera.
Lite som att han trodde att hans nya partner bara skulle vara som en fin sällskapshund i hemmet? Acceptera allt detta runt exet osv.

Här har du min historia (kortversionen, det går att säga väldigt mycket mer):
I början av min mans och min relation var jag lite fundersam eftersom hans ex ringde och messade hela tiden. Jag undrade så klart över vad det där var, men när jag förstod hur illa han själv tyckte om det så vågade jag satsa. Det har hela tiden varit han och jag som är teamet, inte han och hon.
Hon ville nog ha det lite som din mans ex, kunna ringa när som helst, be om hjälp osv. Min mans ex drömde nog om att efter skilsmässan skulle barnen kunna komma och gå mellan dem, det skulle vara lite spontant osv. Han å sin sida ville absolut inte ha det så eftersom han jobbade på annan ort så när han inte hade barnvecka - ja då hade han inte barnvecka. Hon hade mycket svårt att förstå det + att hon ofta ville ha hjälp med praktiska saker: bilen, fixa cykel, sätta ihop möbler, datorn. Så träffade han mig, och då blev saker annorlunda. Plötsligt var han inte tillgänglig lika enkelt som förr. Vi kanske var hemma hos mig tex. Då kunde han inte komma till undsättning. Han hade varit snäll efter skilsmässan och ställt upp, dels för att han kunde och dels för att han tyckt det var svårt att säga nej.
Gradvis har han fasat ut henne. I början skulle det vara gemensamma julklappar och helst gemensamt julfirande också, gemensamma födelsedagspresenter (för att hon hade ont om pengar, så mannen betalade mer men det skulle stå "från mamma och pappa" på paketen. Jag sa inget så länge vi inte bodde ihop men när vi hade köpt hus tillsammans sa jag till mannen att från och med nu är det väl ändå vi som firar jul, vi som ger gemensamma julklappar osv? Det tyckte han med så han tog diskussionen med henne. Inte populärt! (det var så skönt att barnen sa att de ville fira på två ställen, inte tillsammans - det hade hon inte räknat med). Det tog nåt år till, sen blev det ändå som vi önskade.
Han sa också ifrån till henne att hon får ringa nån annan när hon vill ha hjälp med praktiska saker. Klart han hjälper till om det är något som drabbar barnen, men när hon vill ha hjälp bara för sin egen skull så blev det slut på det. Hon blev sur, och sa "Jaha, då vet jag hur du tänker!" Men efter det slutade hon faktiskt fråga så det hjälpte ju (vilket väl också visar att hon kunde lösa det på annat sätt).
Vi har också gift oss under den här tiden och sista åren har det varit väldigt lite krångel från hennes sida. Barnen blir ju också äldre, så det blir allt mindre som man måste ha kontakt om.

Kontentan av det jag skriver är förstås att det nog inte hade blivit så här bra om inte min man hade velat fasa ut henne.

Du kanske ska låta din partner läsa tråden TS?
Du kanske också ska ställa honom frågan vad han tror händer om han inte hjälper henne, inte swishar pengar, inte planerar med henne utan att ha pratat med dig först - kommer kvinnan dö? Kommer jorden gå under? (eftersom min mans ex numera klarar sig utan hans hjälp så kan nog alla ex det)

Sen allt det där med barnen är ju också ett problem, men det viktiga är att först reda ut mellan er vuxna, tror jag (om du nu tycker det vore värt det, kanske hade jag gett upp om min man hade betett sig som din gör).

Uppskattar ditt inlägg. Så hade hoppats att vi skulle få det. Och ärligt trott att det kunde ligga inom räckhåll.
Men även i år upprepas det:
Barn 1 fyller år. De planerar kalas ihop.
Skolavslutning: jag signalerar tidigt att min jobbdag är klar 11:30 så kan komma och kan vi inte äta glass efteråt? Utslag: min man och hans ex går själva på avslutningen -det är hans vecka - och i efterhand säger min man "jag trodde du jobbade."
Semestrar: jag frågar från ungefär februari, vad vi ska göra i sommar, och hintar att det inte får bli en repris av förra och förrförra sommaren då jag inte hade något att säga till om - hans ex lade schemat.
Mitt pass kommer flrst i slutet av sommaren så om vi ska åka utomlands får han ha det i åtanke. Det är hsn som bokar min passtid så han vet det.
Han undviker planera. Sen frågar jag igen i mitten av juni och då förklarar han hur exet och han har schemalagt och det går inte att ändra på för nu har de ju bestämt detta. Han tar barnen sista veckorna så då kan vi inte åka utomlands, utan det får bli "nu i sånt fall." Men jag har inget pass så det är mitt fel att det inte blir någon resa.

När en av döttrarna avbryter mammaveckan långt hemifrån tre dagar in i veckan pga "det är tråååååkigt här om inte jag får boka om tar jag livet av mig!" ber jag båda om att ha en gemensam chat där även jag kan inkluderas vid tillfällen då allt ändras. Först svarar mamman: "nej det blir för komplicerat." sedan tar hon bort mig som vän på Facebook, snackar skit om mig till barnen. Sedan får min man spel för att jag vill "styra och ställa" och när dottern väl hämtas prompt efter att ha fått sin vilja igenom säger min man att han ska flytta hem till exet för dottern vill inte vara hos oss. "Det är ditt fel!"

osv osv.

Anonym (111)

Mon 11 Jul 2022 11:31

#12

Ja, så vad blir det nu då TS?

Ska du göra slut?

Ska ni försöka en gång till, men då måste du ställa de där jobbiga frågorna till honom. Dels de jag skrev i förra inlägget men kanske också dessa: "Varför är du ens ihop med mig? "Vad "har" du mig till förutom sex, eftersom du har "allt annat" ihop med ditt ex"? "Varför ser du inte att dina döttrar far illa?" "Varför är min åsikt i mitt eget hem, inte värt något, medan exets åsikt är värt allt, trots att ni inte lever tillsammans?" (osv).

Det är lätt att säga att man ska försöka en gång till, men det hjälper ingenting om inte båda är villiga att på riktigt jobba på det - det kan man inte om man inte är medveten om problemen. Eftersom han inte riktigt vill se problemen utan blir arg när du frågar om saker, så behöver han hjälp utifrån att få syn på sin egen del i soppan.
Genom att han blir irriterad på dig när du försöker fråga om saker visar han att han inte respekterar dig över huvud taget. Ni är inte jämlikar i relationen, du kommer typ på 4.e plats.

Anonym (Suck)

Mon 11 Jul 2022 11:45

#13

Men det blir lite vad man gör det till.

mitt ex har haft flera långa relationer och det har aldrig varit några större problem. Jag är glad att han hittat kärleken och barnen trivs med den nya (och samma med den förra).

har man svårt att anpassa sig efter andras liv så kanske man inte ska bli sambo någon som har yngre barn om man själv har äldre barn. Du måste ju sett hans sätt att hantera både ex och barn redan innan ni flyttade ihop? varför inte välja att vara särbo då eller gå vidare? Att gnälla över att det är sambo o hans ex som skapar denna olycka för dig, utan att se din egen roll är liksom inte så konstruktivt. Din sambo är antagligen nöjd med hur dessa delarna fungerar, så det är du som vill ha en förändring.

Anonym (Summer)

Mon 11 Jul 2022 12:27

#14

Anonym (anna) skrev 2022-07-11 10:59:45 följande:

Som bonusmamma kan man inte agera utan mandat från biologiska föräldrarna. Mitt föräldraskap till mitt eget barn kan jag stå för till 100%.
Även i mitt yrke, som lärare åk 4-6, har jag inflytande över rätt många barn, tar ofta diskussioner om trivsel, hur vi pratar med varandra, konflikthantering, osv. utöver undervisning av ämnet...
Men i mitt hem - vårt hem - ställs allt sånt åt sidan. Där får jag inte påpeka någonting alls. Eller, får och får. Jag har gjort det tidigare, i början ganska svalt, som en observation, men märkte snabbt hur känsligt det var. Ett problemområde som jag tog upp (av dussintalet) kunde översättas till att
"jämt ska det klagas!" "du hatar mina barn!" "nu får du faktiskt sluta vara så jävla missnöjd!"

Då får det ju vara. Det är inte bara för min skull jag ställt frågor kring barnens beteenden, det är för att jag bryr mig och dessutom tycker det är intressant att få vara med i ungars utveckling generellt. Om någon av mina elever hade betett sig som mina bonusdöttrar, skulle jag ta det vidare till elevhälsa, ha en dialog med föräldrarna, andra lärare, kurator skulle kopplas in. Frågor om mående hade tagits upp. Hur mår hon egentligen? osv.
Det här är de enda barn jag någonsin träffat som jag helt saknar verktyg att ge en knuff i rätt riktning.

Att sluta agera är ju också att agera. Det är rnot min natur. Men tills min man bestämt sig om hur han vill ha det får jag i vårt dagliga liv låtsas som att problemen inte finns. Sen är frågan om det ändå finns finns en etisk gräns? Säg att döttrarna gör slag i saken (de smsar ofta om att ta livet av sig om de inte får xyz-grej.) Tänk om de börjar skära sig? Supa redlöst fast de bara går på högstadiet? Mamman dricker ju själv och är rätt manipulativ, det förvånar mig inte om döttrarna snart är utom kontroll för även sådant.
Men huvudsaken är ju att jag inte klagar?

När jag skrev agerat menar jag att du hade kunnat lämna honom, eller ännu hellre, aldrig flyttat ihop med honom. Du var inte tvungen och du är inte tvungen att bo med honom.

Och självklart kan du agera, men du vågar inte eller vill inte. Vilken makt han har över dig. Han tillåter dig inte ha åsikter, du ska bara finna dig i att bli respektlöst behandlad.

Vad ser du hos honom? Och varför anmäler du inte föräldrarna om du är orolig för barnen? Vad är du rädd för, att han ska slänga ut dig, eller att andra ska få veta att du tolererar att bli behandlad som skit?

Anonym (Summer)

Mon 11 Jul 2022 12:35

#15

Anonym (anna) skrev 2022-07-11 11:20:38 följande:

Uppskattar ditt inlägg. Så hade hoppats att vi skulle få det. Och ärligt trott att det kunde ligga inom räckhåll.
Men även i år upprepas det:
Barn 1 fyller år. De planerar kalas ihop.
Skolavslutning: jag signalerar tidigt att min jobbdag är klar 11:30 så kan komma och kan vi inte äta glass efteråt? Utslag: min man och hans ex går själva på avslutningen -det är hans vecka - och i efterhand säger min man "jag trodde du jobbade."
Semestrar: jag frågar från ungefär februari, vad vi ska göra i sommar, och hintar att det inte får bli en repris av förra och förrförra sommaren då jag inte hade något att säga till om - hans ex lade schemat.
Mitt pass kommer flrst i slutet av sommaren så om vi ska åka utomlands får han ha det i åtanke. Det är hsn som bokar min passtid så han vet det.
Han undviker planera. Sen frågar jag igen i mitten av juni och då förklarar han hur exet och han har schemalagt och det går inte att ändra på för nu har de ju bestämt detta. Han tar barnen sista veckorna så då kan vi inte åka utomlands, utan det får bli "nu i sånt fall." Men jag har inget pass så det är mitt fel att det inte blir någon resa.

När en av döttrarna avbryter mammaveckan långt hemifrån tre dagar in i veckan pga "det är tråååååkigt här om inte jag får boka om tar jag livet av mig!" ber jag båda om att ha en gemensam chat där även jag kan inkluderas vid tillfällen då allt ändras. Först svarar mamman: "nej det blir för komplicerat." sedan tar hon bort mig som vän på Facebook, snackar skit om mig till barnen. Sedan får min man spel för att jag vill "styra och ställa" och när dottern väl hämtas prompt efter att ha fått sin vilja igenom säger min man att han ska flytta hem till exet för dottern vill inte vara hos oss. "Det är ditt fel!"

osv osv.

Trott det legat under räckhåll?

Varför tillåter du att de trampar på dig, behandlar dig respektlöst osv? Hur kan du ens ha en vardag tillsammans med en man som så öppet skiter i dig? Och hur kan du låta din son se detta och leva med detta?

Du verkar ha en otroligt låg självkänsla, som nöjer dig med detta. Sök hjälp.

sextiotalist

Mon 11 Jul 2022 12:40

#16

Det är bara att inse. det finns män (säkert kvinnor också, men jag tror det är mest män), som inte kan hantera att ha en ny relation, vara en omtänksam förälder och en OK relation med sitt ex.
I 9 fall av 10 så är det relationen som får ta stryk.
Låt dessa män leva som singlar, Det är det bästa för dom och även för deras barn.

Anonym (Positiva egenskaper?)

Mon 11 Jul 2022 13:27

#17

Hej TS,

min fundering, ur ett relationsperspektiv, är vad du överhuvudtaget ser i denna man? Förstår så klart att han har några goda sidor, men det du beskriver i tråden är ju avsaknad av grundläggande förutsättningar i en god relation; att man lyssnar på varandra, visar respekt och omsorg, har en vilja att alla ska må bra i relationen.

Handlar det om ekonomi? Att din son kanske förlorar en bonuspappa som han älskar? Rädsla för att vara själv? Bekvämlighet?

Anonym (anna) Trådstartaren

Mon 11 Jul 2022 13:31

#18

Anonym (111) skrev 2022-07-11 11:31:17 följande:

Ja, så vad blir det nu då TS?

Ska du göra slut?

Ska ni försöka en gång till, men då måste du ställa de där jobbiga frågorna till honom. Dels de jag skrev i förra inlägget men kanske också dessa: "Varför är du ens ihop med mig? "Vad "har" du mig till förutom sex, eftersom du har "allt annat" ihop med ditt ex"? "Varför ser du inte att dina döttrar far illa?" "Varför är min åsikt i mitt eget hem, inte värt något, medan exets åsikt är värt allt, trots att ni inte lever tillsammans?" (osv).

Det är lätt att säga att man ska försöka en gång till, men det hjälper ingenting om inte båda är villiga att på riktigt jobba på det - det kan man inte om man inte är medveten om problemen. Eftersom han inte riktigt vill se problemen utan blir arg när du frågar om saker, så behöver han hjälp utifrån att få syn på sin egen del i soppan.
Genom att han blir irriterad på dig när du försöker fråga om saker visar han att han inte respekterar dig över huvud taget. Ni är inte jämlikar i relationen, du kommer typ på 4.e plats.

Väntar på familjerådgivning. Långa väntetider, alldeles för långa.

Anonym (anna) Trådstartaren

Mon 11 Jul 2022 13:44

#19

Anonym (Suck) skrev 2022-07-11 11:45:08 följande:

Men det blir lite vad man gör det till.

mitt ex har haft flera långa relationer och det har aldrig varit några större problem. Jag är glad att han hittat kärleken och barnen trivs med den nya (och samma med den förra).

har man svårt att anpassa sig efter andras liv så kanske man inte ska bli sambo någon som har yngre barn om man själv har äldre barn. Du måste ju sett hans sätt att hantera både ex och barn redan innan ni flyttade ihop? varför inte välja att vara särbo då eller gå vidare? Att gnälla över att det är sambo o hans ex som skapar denna olycka för dig, utan att se din egen roll är liksom inte så konstruktivt. Din sambo är antagligen nöjd med hur dessa delarna fungerar, så det är du som vill ha en förändring.

Det är ju lite det jag säger, och du understryker ju vikten av det: För att en bonusfamilj ska kunna fungera måste antingen a) biologiska föräldern vara genuint glad över att den andre föräldern hittat en ny som han/hon trivs med, (som i ditt fall) eller b) det varit så illa att föräldrarna genomgått vårdnadstvist, allt blivit superuppstyrt utifrån och att det inte finns på världskartan att man tex hela tiden firar barnen ihop.

Men sen tappar jag dig.
Var har jag gnällt?
Var har jag skrivit "min sambo skapar olycka för mig?
Var har jag skrivit att jag har äldre barn och hans är yngre?
Varför tror du att min sambo är nöjd?
Varför tror du att relationen till hans ex är statisk?

Precis när vi träffades var det ett stort halabalo kring hennes alkoholvanor och nån hade anmält henne till soc. Jag är själv förvånad över att han blivit såpass medberoende i hennes sätt att leva, och att han ser genom fingrarna. Sen har han fastnat i att de minsann inte ska ha det så som jag haft det med vårdnadstvist i bagaget. Det har blivit mer och mer svartvitt. Var inte heller det jag menade - man behöver ett mellanting?

Anonym (Summer)

Mon 11 Jul 2022 14:06

#20

Anonym (anna) skrev 2022-07-11 13:44:02 följande:

Det är ju lite det jag säger, och du understryker ju vikten av det: För att en bonusfamilj ska kunna fungera måste antingen a) biologiska föräldern vara genuint glad över att den andre föräldern hittat en ny som han/hon trivs med, (som i ditt fall) eller b) det varit så illa att föräldrarna genomgått vårdnadstvist, allt blivit superuppstyrt utifrån och att det inte finns på världskartan att man tex hela tiden firar barnen ihop.

Men sen tappar jag dig.
Var har jag gnällt?
Var har jag skrivit "min sambo skapar olycka för mig?
Var har jag skrivit att jag har äldre barn och hans är yngre?
Varför tror du att min sambo är nöjd?
Varför tror du att relationen till hans ex är statisk?

Precis när vi träffades var det ett stort halabalo kring hennes alkoholvanor och nån hade anmält henne till soc. Jag är själv förvånad över att han blivit såpass medberoende i hennes sätt att leva, och att han ser genom fingrarna. Sen har han fastnat i att de minsann inte ska ha det så som jag haft det med vårdnadstvist i bagaget. Det har blivit mer och mer svartvitt. Var inte heller det jag menade - man behöver ett mellanting?

Gnällt? I alla dina inlägg. Eller är du nöjd med situationen som den är?

Skapar han glädje för dig då? Han respekterar dig inte, du trivs inte, alla dina inlägg ger intryck av att du är olycklig.

Om din son är yngre än hans är det ännu värre. Vill du han ska växa upp i ett dysfunktionellt hem?

Han verkar nöjd, eftersom han på fyra år inte gjort något för att förbättra er situation.

Enligt dina inlägg så har de samma upplägg som innan, förutom sexet, dvs inget har ändrats i deras relation.

Läs dina egna inlägg och låtsas att det är din syster som skrivit dem. Säg sedan, hade du rekommenderat henne att stanna?

totalt ojämlikt

INNEHÅLL