Anonym (anna)

Mon 11 Jul 2022 07:24

40 svar

totalt ojämlikt

Skummar igenom trådar skapade av frustrerade bonusföräldrar som kort och gott behandlas illa/inte blir insläppta i gemenskapen av sina bonusbarn.

En del kräver kanske det omöjliga. Men råd som återkommer är

"kräv lite basic respekt. Se till att bonusbarnet hälsar och inte ignorerar dig".

Jag tror inte att det går i vissa fall. Upplägget i sig talar emot att det skulle lyckas. Vilka faktorer väger in för att få bonusfamiljen att lyckas?
Kan ni berätta något om vad ni tror spelar in?

Ålder på alla när ni träffades?
kön på dig, din partner och alla barn?
umgänge/uppdelning (helger, vv?)
hur lång tid efter deras separation träffades ni?
är man första partnern sedan bioföräldern?
utbildning-yrke för de vuxna?
nätverk i övrigt?
din partners känslomässiga bagage sedan barndom?
ditt eget -"-...?
uppfostran och föräldrastil hos dig, din partner, dennes ex och ditt ex?
Smidig skilsmässa eller svår vårdnadstvist?

I vilket fall som helst har jag ledsnat för några veckor sedan, och ser numera ingen riktig ände på problemen. Vi har haft mycket som talar för att det skulle gå bra: skyndat långsamt, väntade flera år med att flytta ihop, hyfsat homogen grupp människor med liknande utbildningsnivå och bakgrund som nu måste samsas, inget barn med särskilda behov, inga diagnoser förutom biomamma med ADHD, materiellt likartat. Skilsmässan var för min del mycket svår med en lång juridisk vårdnadstvist (har ensam vårdnad och barn på heltid); för min partners del inte svår (gemensam vårdnad och barn varannan vecka).
Jag är heterokvinna och min partner är heteroman, således är mitt ex en man och hans ex en kvinna. Jag är mamma till en son, han är pappa till två döttrar.
Min nya man och jag bor ihop. Varit ihop i 4 år. Det var seriöst sedan dag 1.

Det funkar INTE. Mitt ex var liksom avpolleterad och ute ur bilden. Min son var oerhört glad att jag träffade någon ny. Hans egen pappa svek och flyttade utomlands när sonen var under tre år. Gissa om det var tacksamt att bli bonusförälder till den pojken? När biopappan sedan kröp tillbaka efter många års frånvaro och numera sporadiskt träffar sin son, är han ändå glad över att det finns ett hem med en ny man - själv slipper han undan, men sonen verkar växa upp och "klara sig bra". Sonens biopappa uttrycker tacksamhet till min nya partner. Och till mig, för att jag gjort ett bra jobb. Vi har en smart, trygg, genomempatisk, öppen och glad kille till son (att han har bra betyg och charmar alla är bara grädde på moset så att säga.)

För mig är det tvärtom: det finns ett ex - en mamma - som är närvarande 7 dagar i veckan och hon är viktigare än mig i alla avseenden förutom sex, som de inte har längre. Det ärväl enda området de släppt. Det är min partner och hans ex som gemensamt drar upp planer för alla lov - jag får senfärdig info om jag frågar ("tjatar")
men har inget att säga till om.
Det är min partner och hans ex som planerar födelsedagsfirande för barnen och är jag riktigt snäll får jag följa med.
Barnens mamma låtsas som att jag inte existerar. Inte ens när jag uppenbart tagit hand om hennes döttrar under flera dagar bemödar hon sig ställa mig frågan vad vi gjort. Hon visar ingen som helst uppskattning. Är ountresserad. Har aldrig besökt sina döttrar i det hem som är vårt. Ber mig - via sms till döttrarnas pappa - möta henne med barnen på ett shoppingcenter i närheten istället för att hämta barnen i vårt hem. De sista 300 metrarna är omöjliga för henne.
När pappan hämtar barnen parkerar han bilen, går in i mammans lägenhet, bjuds in, det pratas osv. Jag har också varit där och man "åh vad fint" hit och dit och barnen brukar vilja visa saker.

Enligt min man skulle hon helst vilja att det tog slut mellan oss. Varför? har jag frågat, och han har bara svarat att hon är "sjuk i huvudet". Ändå fortsätter allt på det här sättet. De små justeringar jag bett om går aldrig igenom. Jag kan bara släppa taget annars går jag in i väggen av stress och frustration.

Utslaget för oss som bonusfamilj är alltså att min son är jättenära min man, och han är väldigt mån om sina bonussystrar och att det ska hålla. Han skapar grupper i sociala medier med oss alla och överöser alla med hjärtan. Bonusmamman unfriendar mig så fort jag skriver en berättigad fråga om ändrade planer. Hennes döttrar är likadana: de tar bort min son - deras bonusbror - på sociala medier på två röda om han inte skriver exakt som de vill. De ignorerar, är otrevliga, skulle aldrig ge varesig mig eller min son en present eller ett gulligt sms när vi fyller år. Det jag har fått är sursmileys.

Tjejerna är odrägliga och ibland bortskämda bortom all rim och reson. Jag har sagt att jag inte ska påpeka något negativt om dem (min man, hans ex och deras barn bryter ihop om man gör det. De råkar vara lika på den punkten, så det är fruktlöst.)

Därför blir det tråd på FL.
Uppfostran skiljer sig alltså stort. Jag har haft uselt med pengar men varit väldigt närvarande för min son. Har det okej ekonomiskt nu, men jobbade deltid då jag var helt ensam med honom i många år och då blev det att spara länge till en xbox exempelvis. Det var en stor grej när vi kunde köpa den där efterlängtade saken. Vi hade det så fattigt (under existensminimum) ett tag att jag fick använda all kreativitet att hitta lösningar.
Bonusdöttrarna är överösta med plastprylar och kläder, mobiltelefoner, ipads, spel. Jag har aldrig hört dem säga ordet "tack". Däremot har jag dagligen upplevt raseriutrbrott och hot när de inte får något. Det sticker verkligen i ögonen och man får bita sig i tungan.

Nu senast förstördes vår bonusfamiljs helgplaner på landet eftersom ett av min mans barn först ville ha milkshake och Sundae (vilket hon fick) men sen ville hon att vi skulle åka in på varenda bensinmack i halva Sverige för att hitta en speciell Slush. De två bonusbarnen (yngre tonåren) började gapa i bilen att vi måååste köpa en slush. Ena tjejen grät av förnärmelse då det fick vänta några timmar. Hon vände anklagelserna mot pappan (som ju skämt bort dem sen alltid) och med tårarna sprutandes sa hon saker som "jag existerar inte ens i dina ögon!"
Utbrottet var liksom andra gånger helt oproportioneligt. Men sedan lade det sig inte. De två bonusdöttrarna vägrade gå ur bilen när vi kom fram till mina föräldrar. De slutade prata med mig. Har inte sagt ett ord utan visar bara avsky. De hatar sin elaka pappa som inte köpte en Slush genast och de är nu så kränkta! Men ännu mer hatar de mig!

Papoan blevmegastressad, åkte i förtid hem med barnen och jag stannade kvar. Jag har ingen lust att avbryta semestern pga två spoilade brats.

Det här är livet i en bonusfamilj!
Inga rättigheter - bara skyldigheter.
Inget att säga till om.
Ingen möjlighet att forma barnen och korrigera oönskat beteende.

Dvs - om omständigheterna ser ut som ovan. För min man är det ett guldupplägg. Han får en trevlig styvson som alltid ser upp till honom.

Anonym (111)

Mon 11 Jul 2022 07:32

#1

Det låter oerhört trist för dig och din son TS.

Problemet hos dig/er är ju din man och exet - att de i princip beter sig som om de ff var ett särbo-par (utan sex). Så har det aldrig varit här. Min man har velat ha så lite kontakt som möjligt med sitt ex (som är ett "krångligt" ex pga psykisk ohälsa - hon förlorade bla. vårdnaden i rätten).
Attityden, att de bestämmer saker utan att du får veta eller blir rådfrågad - det är
helt din mans fel. Att de fått sina barn till att bli de där bortskämda som du beskriver, är ju också deras fel.

Frågan är väl varför du står ut TS? Är det inte bättre för dig och även sonen att inte bo ihop med dessa?

Anonym (anna) Trådstartaren

Mon 11 Jul 2022 07:47

#2

Anonym (111) skrev 2022-07-11 07:32:43 följande:

Det låter oerhört trist för dig och din son TS.

Problemet hos dig/er är ju din man och exet - att de i princip beter sig som om de ff var ett särbo-par (utan sex). Så har det aldrig varit här. Min man har velat ha så lite kontakt som möjligt med sitt ex (som är ett "krångligt" ex pga psykisk ohälsa - hon förlorade bla. vårdnaden i rätten).
Attityden, att de bestämmer saker utan att du får veta eller blir rådfrågad - det är
helt din mans fel. Att de fått sina barn till att bli de där bortskämda som du beskriver, är ju också deras fel.

Frågan är väl varför du står ut TS? Är det inte bättre för dig och även sonen att inte bo ihop med dessa?

Tack för din kommentar!
Vi har sagt att vi ger det en chans men kan testa särboskap om inget ändras inom kort.

Jag har aldrig nått fram med min åsikt. Om jag sagt liknande det du skrev här, nämligen varianter på "Problemet är att du och X beter er som att ni är ett par"
får jag höra:
"Men gud vad du är svartsjuk"
"kan du inte bara sluta bråka om X!"
"Du vill att vi ska ha värsta vårdnadstvisten bara för att du och ditt X hade det! Jag vägrar sänka mig till den nivån! Du älskar konflikter! Du får faaaaan acceptera att vi har kontakt kring barnen!"
eller:
"Men lägg ner! Jag är kär i dig. Det är bara dig jag vill ha."

Jag kan inte diskutera med honom.

Anonym (anna) Trådstartaren

Mon 11 Jul 2022 07:53

#3

Hans ex har problem med spriten. Men han håller ändå fast hårt vid henne. Backar henne när hon fick orosanmälan gjord av någon på hennes jobb. Skulle aldrig säga emot henne. Swishar henne på sekunden 24/7 när hon begär det. Med mig är det noga att vi splittar restaurangnotor och elräkningar på kronan. Exet kan skriva "har lite tunt med kosing just nu. Kan du swisha?" Han svarar "swishat nu" och hon svarar med hjärtan.

Tow2Mater

Mon 11 Jul 2022 08:00

#4

Tror din sida av bonusskapet trots allt är det vanligaste. Din mans och bonusdöttrarnas sida som totalt havererat pga brist på uppfostran och vem vet vad är de vansinnesfall man läser om på FL men som man hoppas är en minoritet i alla bonusfamiljer som finns. I ett fall tror jag det är bortom räddning, om inte din man steppar upp och tar kontrollen över kaoset och osundheten på sin sida av familjen.

Anonym (anna) Trådstartaren

Mon 11 Jul 2022 08:23

#5

Tow2Mater skrev 2022-07-11 08:00:09 följande:

Tror din sida av bonusskapet trots allt är det vanligaste. Din mans och bonusdöttrarnas sida som totalt havererat pga brist på uppfostran och vem vet vad är de vansinnesfall man läser om på FL men som man hoppas är en minoritet i alla bonusfamiljer som finns. I ett fall tror jag det är bortom räddning, om inte din man steppar upp och tar kontrollen över kaoset och osundheten på sin sida av familjen.

Har du något konkret råd att ge mig?
Jag tänker avvakta några veckor för att se om han "steppar upp", men om inte får vi flytta isär och ta det därifrån. Förutom att han efter Slushgate sa att hans liv är en mardröm och exet är sjuk i huvudet, hon njuter av att det går dåligt för oss, har inget ändrats.
Det är ju en sak atthan säger det uppenbara, men han agerar ju aldrig därefter.

Anonym (Stina)

Mon 11 Jul 2022 08:48

#6

Anonym (anna) skrev 2022-07-11 08:23:39 följande:

Har du något konkret råd att ge mig?
Jag tänker avvakta några veckor för att se om han "steppar upp", men om inte får vi flytta isär och ta det därifrån. Förutom att han efter Slushgate sa att hans liv är en mardröm och exet är sjuk i huvudet, hon njuter av att det går dåligt för oss, har inget ändrats.
Det är ju en sak atthan säger det uppenbara, men han agerar ju aldrig därefter.

Tycker det är att sätta ribban väl lågt. Han kan numera alltså erkänna det uppenbara. Vad hjälper det dig?

Tycker du ska ta ett steg tillbaka och göra vad som är bäst för dig och ditt barn. Planera inte mer gemensamma saker denna sommar, engagera dig inte i deras liv och säg åt honom att du inte vill höra honom beklaga sig över sitt liv, sina barn och sitt ex. Du har ändå påpekat detta för honom och fått skit för det.

Jag tror att det har funkat hittills för att du har slagit Knut på sig själv för att få det att funka. Kan bli intressant att se vad som händer när du tar ett steg åt sidan. Kanske steppar han upp och tar ansvar över situationen? Hur som helst - ditt och ditt barns liv ska inte behöva bli sämre för att du lever ihop med denna man.

Tror du inte han anar att du börjar tröttna på riktigt nu och därför får han lite panik? Men sånt man säger i panik är ju inte seriösa planer utan bara ett sätt att förlänga situationen.

Har sett många trådar här om jobbiga bonusbarn och ofta kan man tycka att det är väl elakt och ingen skuld läggs på pappan, han är bara för snäll, haha. Men det du beskriver är annorlunda. Hans barn skriker efter gränssättning och får den inte. Mamman likadant. Bekvämt för honom att bara vara den schysste som biter ihop. Mot alla utom dig. Du får bli katalysator för allt dysfunktionellt. Nä ta inte på dig den rollen mer. Låt honom hantera sina bekymmer själv. Och ja, du ska nog fundera på om du vill fortsätta såhär. Särbo kan ju vara jättebra!

Jonnynilsson

Mon 11 Jul 2022 08:49

#7

Jag blir väldigt förvånad över vad folk kan stå ut med i ett förhållande.

Det enda jag kan säga är att du sakta men säkert ska planerar din flytt till eget boende och träffar mannen när hans barn är hos biomamman.

Anonym (Summer)

Mon 11 Jul 2022 08:55

#8

Anonym (anna) skrev 2022-07-11 08:23:39 följande:

Har du något konkret råd att ge mig?
Jag tänker avvakta några veckor för att se om han "steppar upp", men om inte får vi flytta isär och ta det därifrån. Förutom att han efter Slushgate sa att hans liv är en mardröm och exet är sjuk i huvudet, hon njuter av att det går dåligt för oss, har inget ändrats.
Det är ju en sak atthan säger det uppenbara, men han agerar ju aldrig därefter.

Du själv har inte heller agerat på 4 år, så tycker inte du ska döma din man hårdare än dig själv. Du har valt detta själv och stannat så länge trots att detta varit uppenbart från början. Tänker någon i er familj på din son, vad han får utstå?

Självklart är det din man och exet som är de stora bovarna här, de har totalt misslyckats som föräldrar. Men jag tycker inte synd om dig, du har friheten att välja bort detta, men din son, han har inget val.

Så länge det finns föräldrar som tvunget måste bo ihop igen efter ett kraschat förhållande, så kommer det att finnas barn som far illa av det. Som undrar varför deras mamma eller pappa inte såg till deras bästa. Det är tragiskt. Du är vuxen och tycks ju ändå trivas i detta, annars hade du ju lämnat.

Och vad ser du hos honom? Han är ju som ett vuxet barn.

Anonym (111)

Mon 11 Jul 2022 10:46

#9

Ni skulle behöva parterapi, om ni ska ha nån chans att reda ut detta. Ni kanske ska vara särbo ändå, men eftersom mannens beteende mot sitt ex är själva knuten här, så tror jag att han behöver höra det utifrån. Det räcker inte att du säger något, men du finns där, han har vant sig vid det, men det blir konflikter när du försöker protestera.
Lite som att han trodde att hans nya partner bara skulle vara som en fin sällskapshund i hemmet? Acceptera allt detta runt exet osv.

Här har du min historia (kortversionen, det går att säga väldigt mycket mer):
I början av min mans och min relation var jag lite fundersam eftersom hans ex ringde och messade hela tiden. Jag undrade så klart över vad det där var, men när jag förstod hur illa han själv tyckte om det så vågade jag satsa. Det har hela tiden varit han och jag som är teamet, inte han och hon.
Hon ville nog ha det lite som din mans ex, kunna ringa när som helst, be om hjälp osv. Min mans ex drömde nog om att efter skilsmässan skulle barnen kunna komma och gå mellan dem, det skulle vara lite spontant osv. Han å sin sida ville absolut inte ha det så eftersom han jobbade på annan ort så när han inte hade barnvecka - ja då hade han inte barnvecka. Hon hade mycket svårt att förstå det + att hon ofta ville ha hjälp med praktiska saker: bilen, fixa cykel, sätta ihop möbler, datorn. Så träffade han mig, och då blev saker annorlunda. Plötsligt var han inte tillgänglig lika enkelt som förr. Vi kanske var hemma hos mig tex. Då kunde han inte komma till undsättning. Han hade varit snäll efter skilsmässan och ställt upp, dels för att han kunde och dels för att han tyckt det var svårt att säga nej.
Gradvis har han fasat ut henne. I början skulle det vara gemensamma julklappar och helst gemensamt julfirande också, gemensamma födelsedagspresenter (för att hon hade ont om pengar, så mannen betalade mer men det skulle stå "från mamma och pappa" på paketen. Jag sa inget så länge vi inte bodde ihop men när vi hade köpt hus tillsammans sa jag till mannen att från och med nu är det väl ändå vi som firar jul, vi som ger gemensamma julklappar osv? Det tyckte han med så han tog diskussionen med henne. Inte populärt! (det var så skönt att barnen sa att de ville fira på två ställen, inte tillsammans - det hade hon inte räknat med). Det tog nåt år till, sen blev det ändå som vi önskade.
Han sa också ifrån till henne att hon får ringa nån annan när hon vill ha hjälp med praktiska saker. Klart han hjälper till om det är något som drabbar barnen, men när hon vill ha hjälp bara för sin egen skull så blev det slut på det. Hon blev sur, och sa "Jaha, då vet jag hur du tänker!" Men efter det slutade hon faktiskt fråga så det hjälpte ju (vilket väl också visar att hon kunde lösa det på annat sätt).
Vi har också gift oss under den här tiden och sista åren har det varit väldigt lite krångel från hennes sida. Barnen blir ju också äldre, så det blir allt mindre som man måste ha kontakt om.

Kontentan av det jag skriver är förstås att det nog inte hade blivit så här bra om inte min man hade velat fasa ut henne.

Du kanske ska låta din partner läsa tråden TS?
Du kanske också ska ställa honom frågan vad han tror händer om han inte hjälper henne, inte swishar pengar, inte planerar med henne utan att ha pratat med dig först - kommer kvinnan dö? Kommer jorden gå under? (eftersom min mans ex numera klarar sig utan hans hjälp så kan nog alla ex det)

Sen allt det där med barnen är ju också ett problem, men det viktiga är att först reda ut mellan er vuxna, tror jag (om du nu tycker det vore värt det, kanske hade jag gett upp om min man hade betett sig som din gör).

Anonym (anna) Trådstartaren

Mon 11 Jul 2022 10:59

#10

Anonym (Summer) skrev 2022-07-11 08:55:43 följande:

Du själv har inte heller agerat på 4 år, så tycker inte du ska döma din man hårdare än dig själv. Du har valt detta själv och stannat så länge trots att detta varit uppenbart från början. Tänker någon i er familj på din son, vad han får utstå?

Självklart är det din man och exet som är de stora bovarna här, de har totalt misslyckats som föräldrar. Men jag tycker inte synd om dig, du har friheten att välja bort detta, men din son, han har inget val.

Så länge det finns föräldrar som tvunget måste bo ihop igen efter ett kraschat förhållande, så kommer det att finnas barn som far illa av det. Som undrar varför deras mamma eller pappa inte såg till deras bästa. Det är tragiskt. Du är vuxen och tycks ju ändå trivas i detta, annars hade du ju lämnat.

Och vad ser du hos honom? Han är ju som ett vuxet barn.

Som bonusmamma kan man inte agera utan mandat från biologiska föräldrarna. Mitt föräldraskap till mitt eget barn kan jag stå för till 100%.
Även i mitt yrke, som lärare åk 4-6, har jag inflytande över rätt många barn, tar ofta diskussioner om trivsel, hur vi pratar med varandra, konflikthantering, osv. utöver undervisning av ämnet...
Men i mitt hem - vårt hem - ställs allt sånt åt sidan. Där får jag inte påpeka någonting alls. Eller, får och får. Jag har gjort det tidigare, i början ganska svalt, som en observation, men märkte snabbt hur känsligt det var. Ett problemområde som jag tog upp (av dussintalet) kunde översättas till att
"jämt ska det klagas!" "du hatar mina barn!" "nu får du faktiskt sluta vara så jävla missnöjd!"

Då får det ju vara. Det är inte bara för min skull jag ställt frågor kring barnens beteenden, det är för att jag bryr mig och dessutom tycker det är intressant att få vara med i ungars utveckling generellt. Om någon av mina elever hade betett sig som mina bonusdöttrar, skulle jag ta det vidare till elevhälsa, ha en dialog med föräldrarna, andra lärare, kurator skulle kopplas in. Frågor om mående hade tagits upp. Hur mår hon egentligen? osv.
Det här är de enda barn jag någonsin träffat som jag helt saknar verktyg att ge en knuff i rätt riktning.

Att sluta agera är ju också att agera. Det är rnot min natur. Men tills min man bestämt sig om hur han vill ha det får jag i vårt dagliga liv låtsas som att problemen inte finns. Sen är frågan om det ändå finns finns en etisk gräns? Säg att döttrarna gör slag i saken (de smsar ofta om att ta livet av sig om de inte får xyz-grej.) Tänk om de börjar skära sig? Supa redlöst fast de bara går på högstadiet? Mamman dricker ju själv och är rätt manipulativ, det förvånar mig inte om döttrarna snart är utom kontroll för även sådant.
Men huvudsaken är ju att jag inte klagar?

totalt ojämlikt

INNEHÅLL