Går i bitar

Har man det så dåligt som ni verkar ha, så blir allt bättre sen. Det måste du komma ihåg, för det kommer säkert vara lite jobbigt just nu under processen. Man ska dela upp allt etc. men sen - då kommer du må mycket bättre! 

Det vore lite lättare om vi visste varför du bett honom dra.

Du kanske får hålla låg profil gentemot kärnfamilj-människor för det är lätt att få den där misslyckad-stämpeln smetad på sej (kan vara helt oavsiktligt men ändå vara jobbigt).
Tänk på att det finns enormt många som mår mycket bättre utanför kärnfamiljslivet, även om just själva uppbrottet nog är jobbigt för alla. Hitta rätt personer i din omgivning att ta stöd från och det behöver inte alls vara de som du haft bäst kontakt med hittills i ditt liv.

Jag är på väg att avsluta min samborelation och känner så mycket med dig! Jag älskar honom inte längre, mår så dåligt av att leva med honom. Men just den sorgen över att mitt liv inte blev som jag trott. Att barnen inte får växa upp med sin mamma och pappa tillsammans - det gör så jävla ont! Det är anledningen till att jag drar ut på beslutet. 

Sanningen är inte svartmålning. Det är bara fakta.

En enkel sanning från mig till dig: Han har spelmissbruk. Ni kan ALDRIG ha en relation med de förutsättningarna. Även om han skulle sluta så kan det ta flera år innan han kommer över beroendet och har ett bättre ekonomiskt tänk. Det skulle vara en sådan stor risk att han förstör både sitt och ditt liv för jättemånga år framåt!

Och som om det inte vore nog, han skiter i sina barn. Vilken normal person gör det? Vill du vara med en som behandlar dina barn så....?

Och han skiter i dig också, noll respekt. Hålla på att jaga efter andra tjejer är så omoget och idiotiskt.

Varje enskild sak du berättar är skäl nog att göra slut. Du har minst tre, eller fler.

Min sambo är väldigt kontrollerande. Gör I princip ingenting hemma. Saknar empati. 
Vi bråkar varje dag. Det är liksom ohållbart. Ingen av oss mår bra. Han säger dock att han älskar mig, att han vill vara med mig och att han vill kämpa. Men jag känner att vi kämpat tillräckligt. Jag bryr mig om honom men har inga kärlekskänslor kvar längre. Ändå är jag helt knäckt över att behöva ta detta beslut. Alla drömmar jag hade om oss som familj. Mitt hjärta brister. 

Varför skäms du inför andra? Att separera är inget att skämmas för. 

Du är antagligen väldigt medberoende och det är tungt som fan.

Av erfarenhe, det kommer bli bra och det kommer ordna sig!

De är 4 och 7 år. Hur gamla är dina?

Det är lätt att vara efterklok. Det är bättre att du tar tag i det nu än att du aldrig gör det. Och han behöver ju hjälp, behandling. Men det är inte ditt ansvar. 

Du kommer att må mycket bättre så småningom. Kanske ganska snart. Det finns nästan bara fördelar med att ta sig ur en sån relation. När man väl har tagit beslutet så har man egentligen klarat av det svåraste. Sedan kommer det lite sorg över att förlora kärnfamiljen, men jag ångrade mig aldrig.