Berättade att jag var otrogen.

Hur menar du här?

Ja, innan otroheten har jag alltid varit ärlig och öppen. Under tiden jag pratade med arbetskollegan och ligget var jag givetvis inte ärlig. Det blev några veckors oärlighet och smygande. 

Berättade för min man i söndags och sexet hände i fredags. Sedan dess är jag återigen ärlig och öppen. 

Men jag kanske missförstår dig på något sätt, och jag ber om ursäkt i så fall? 

Nej, det är inte misstag på samma sätt som när man ligger med någon på efterfesten eftersom vi snackade och planerade. Likväl var det mitt livs största misstag och din definition ser annorlunda ut jämfört med min. 

Jag har alltid älskat min man och jag står fast vid det. 

Enligt diverse enkäter så är otrohet vamligt i minst hälften av alla förhållanden. Men läser man på Familjeliv skulle man kunna tro att 99 % här tillhör en religiös sekt där otrohet är det  mest ovanliga som finns.

Självklart är det inte roligt att bli bedragen, men för mig är inte sex den värsta otroheten. Om otroheten leder till att ekonomin och tiden med familjen påverkas då har man sjabblat till det.  Jag har förstått att min man varit otrogen och det tog mig ett antal år  och jag ville ge igen, och det kanske man får räkna men. Sexuell otrohet skulle inte få mig att skiljas, det är hur känslorna är för den man är otrogen med som påverkar.

Berättar man om sin otrohet så gör man det för att lätta på sitt samvete, men det kanske man inte förtjänar. Vissa saker är bättre att inte berätta och man får leva och förhålla sig till sitt samvete. 

Kan inte citera Hustru men +1 på den. 

Otrohet är något många måste hantera någon gång  eftersom det är mänskligt att falla för fler. Men i flertal svar låter det som det är ett Brott som har planerats och genomförts av en kallblodig usel människa. 

Att berätta innebär kanske lite lättat samvete för egen del men stjälper kanske hela världen för partner och barn. Först då uppstår den riktiga skadan.

Lev med dåligt samvete hade väl varit straff nog. 

Enligt diverse enkäter så är otrohet vamligt i minst hälften av alla förhållanden. Men läser man på Familjeliv skulle man kunna tro att 99 % här tillhör en religiös sekt där otrohet är det  mest ovanliga som finns.

Självklart är det inte roligt att bli bedragen, men för mig är inte sex den värsta otroheten. Om otroheten leder till att ekonomin och tiden med familjen påverkas då har man sjabblat till det.  Jag har förstått att min man varit otrogen och det tog mig ett antal år  och jag ville ge igen, och det kanske man får räkna men. Sexuell otrohet skulle inte få mig att skiljas, det är hur känslorna är för den man är otrogen med som påverkar.

Berättar man om sin otrohet så gör man det för att lätta på sitt samvete, men det kanske man inte förtjänar. Vissa saker är bättre att inte berätta och man får leva och förhålla sig till sitt samvete. 

Jag tänker att det börjar bli lite fånigt att skärskåda det jag skrivit härinne och det är ett faktum att jag tycker att jag har gjort mitt livs misstag. Det är så klart helt OK att ni tycker annorlunda. Tror att vi kanske kan lämna det där?

Det är svårt att komma ihåg allting ni skrivit men jag vill betona att det är helt och hållet mitt fel, mitt ansvar och min skuld. Ömsesidig respekt betyder ju att vi båda respekterar varandra men jag har inte visat denna respekt gentemot min man de senaste veckorna. Det är jobbigt att tänka på det. 

Jag får be om ursäkt för att jag inte lämnar ut detaljer kring kollegan eller otroheten. Jag tycker att det räcker gott med att min man vet detta. Jag vill egentligen fokusera på mig och min man, inte arbetskollegan.

Men jag tror inte att jag kommer att skriva något mer i den här tråden. Jag tror att jag kan reflektera och få inputs någon annanstans ifall behovet dyker upp. 

Men jag vill i alla fall tacka er alla för era inputs.