Hur törs man skola in på fsk?

I de allra flesta fall går det alldeles utmärkt. För det första så skriver du att ert barn är 9 månader nu och jag har visserligen inte läst tråden längre än det inlägg jag citerar men jag gissar att det här är ert första barn. Det är en normal och vanlig situation du beskriver först och främst. Normalt för ditt barn att visa ett tilltagande behov av sin mamma och pappa, många gånger främst mamma, samtidigt som han/hon blir mer och mer reserverad mot andra människor. Det är också helt normalt för dig att ha dessa tankar. Det minskar ju såklart inte din oro men som utgångsläge kan det ju vara skönt att veta det iallafall. Och med utgångspunkt ifrån vad som är vanligt och normalt så är/kommer det med stor sannolikhet vara jobbigare för dig än för ert barn, så i dagsläget skulle jag vända mig till människor i ditt nätverk och närhet som har äldre barn så att de har varit igenom din situation. Syskon, vänner, kollegor på jobbet - människor som ni har förtroende för och som är lugna framförallt. Om du inte hittar någon sådan så har ni ert bvc till att börja med. Nu har jag inte uttryckligen skrivit att du framför allt ska prata med pappan såklart eftersom jag utgår från att du redan gör det (inte menat att det är något du ska svara på här i tråden). Visst ja, glömde det "självklara" - kontakta och prata med förskolorna som kan vara aktuella redan nu. De om några har enorm erfarenhet av det här och det kommer göra allt mycket lättare för dig om du haft kontakt med den/dem som kommer ta hand om ert barn när ni jobbar. Det är ju viktigt för dig/er att känna tillit till förskolan.

Med vänlig hälsning, Jimmy

Kommenterar efterhand som jag läser och vid det här laget har du fått många mycket kloka svar här, i synnerhet av den som kallar sig anonym(S). Det du beskriver om ditt barns fungerande just nu är precis som det ska. Han hon börjar få en ökande självmedvetenhet och nu börjar anknytningsrelationen till er som föräldrar att stärkas. Som en fullt naturlig del av det blir han/hon också allt mer selektiv och vaksam på vilka andra som är okej och inte. Sedan kan det vara oerhört slitande på föräldrarna - situationen, inte barnet. Vårt första barn blev i ungefär den åldern till och med avvisande mot mormor/morfar som hon annars tydligt kände stor trygghet med fram tills dess. Så här långt framstår ju dessutom både du och barnets pappa som mycket förnuftiga personer och föräldrar som försöker balansera allt man är så illa tvungen i den delen av livet. Det kommer man väldigt långt med och att oroa sig som förälder är en av de där stora posterna i tjänstebeskrivningen som ingen riktigt berättade innan man tog jobbet 

Bara att gilla läget 
Missförstå mig rätt, jag förenklar med flit här. Vad jag menar är att oron alltid kommer finnas där och den fyller en superviktig funktion, mekanismen att känna oro alltså, men som med allt annat som är bra i lagom dos kan för mycket av den ställa till det för oss. Spontant får jag intrycket av att du redan gör rätt sak, fast möjligen utan att själv märka det (ytterligare en sån där liten bonus någon kunde berättat INNAN man drog ner byxorna). Med rätt sak menar jag att göra saker för att hantera din oro som förälder eftersom den alltid kommer vara där. Den kommer bara skifta i vad den för stunden handlar om och är av förklarliga skäl som värst med barn nummer ett. Allt är ju nytt, inte bara för barnet, utan för dig också. Skillnaden som gör det så jobbigt för dig om jag nu ska jämföra med barnet, är att barnet har inga förväntningar på hur det ska vara och "allt som kan hända". Du har ju en historia som påverkar hur du tänker och nämner ju en upplevelse av att vara sällsynt otursförföljd. 
Du gör också precis det som oron är till för - att förbereda oss på något som känns läskigt eftersom det är okänt, och okänt i våra hjärnor är lika med möjlig fara. Du söker information och tips...antagligen från flera olika håll och det är bra. Normalt sett brukar jag föreslå en stor försiktighet i hur man tar till sig det som kommer i flödet när man skriver i ett sånt här forum, men även där verkar det ju finnas ett gott mått av förnuft och skinn på näsan så jag tror det kommer gå bara bra. Kan ju säga att jag har en dotter på 11 och son på snart 10 och min oro hittar konstant nya saker att sätta tänderna i, den får bara inte lov att ha monopol på mina tankar och beslut