HEJ

DEt var bra att du sa nej, det skulle jag också gjort.

Du och sambon borde ta några samtal hos familjerådgivning. Ni måste ha ett gemensamt förhållningssätt mot henne. 
Det borde vara din sambo som säger nej till att du sitter barnvakt och frågan ska inte läggas i ditt knä så att det blir du som får bära hundhuvudet. 

Tycker du gjorde rätt som svarade nej. Det är upp till din man och henne själv att lösa var barnen ska vara. 

Klart du ska säga nej till att vara barnvakt åt henne! Och säg åt henne att inte bara kliva in i ert hus om ni inte möter upp vid dörren, som alla andra besökare. Börja låsa dörren som en vana.

Du säger nej till saker du inte vill, sambon får väl fortsätta springa efter henne som en hund. Jag undrar hur länge du kommer orka ha det så här innan du sätter ner foten åt honom att sluta vara henne lakej. Hon utnyttjar hans godhet.

Tack för svar! Ja det undrar jag också hur länge till det är som att man är 3 i förhållandet.

Sånt där måste man sätta stopp för, bra jobbat. Men tyvärr är problemet mannen som har svårt här. 
Min man var i liknande sits när vi möttes, med den skillnaden att han var mycket tydlig med att han inte alls gillade det hela. När vi var två var det lättare för honom att säga ifrån. 
Det är vi som är familjen, inte han och exet liksom. Det är det din partner också behöver inse, TS. 

Du har så rätt
Tyvärr får ju mannen ut något av detta. Han har i nuläget två familjer samtidigt där han är tupp

Nej det är inte ditt barn MEN det är ditt bonusbarn och en del av din familj, hoppas jag att du tycker?!
Jag hade inte sagt nej, dessutom utan speciell anledning. Bara larvigt.

Däremot skulle jag låsa dörren och säga nej till att hjälpa henne med ditt och datt stup i kvarten.
Men barnen/barnet hade jag aldrig sagt nej till att ha i dens/deras hem.

Eftersom barnet nog är för litet att va ensam och klara sig själv, så är det rätt självklart att barnets ena eller andra förälder får stanba hemma och ta hand om det. Det är inte och kommer heller aldrig bli ts ansvar.

Vad är det larviga ? Det är mamman som borde ställa in sina planer och ta hand om sitt barn inte lämpa över det på mig som en barnvakt då jag är tillsammans med mannen och inte mamman. Ska jag be henne ta mitt barn när jag är iväg på saker? och bli sur om hon tackar nej? Eller är det bara åt ena hållet?  Jag hade iofs aldrig ens tänkt den tanken men i praktiken antar jag att det är samma sak.