Att vara sårbar

Jag har funderat en del kring varför det känns bra att berätta om vissa svåra saker för vissa människor och inte så bra att berätta för andra.

När jag går igenom någonting svårt i något livsområde så vill jag oftast känna att den andra kan ta emot det jag säger och för en stund hjälpa mig att bära tyngden av det. Jag vill att den andra personen förmedlar "jag känner i mig hur svårt detta är för dig, och jag kan stå ut med att känna det så och vara med dig i detta som är svårt" även om det förstås inte är någon som använder precis de orden. Jag vill känna mig hållen i just den stunden, och vetskapen att det finns personer runt omkring mig som jag kan luta mig mot i de stunder då det känns som svårast ger mig känslan av ett stöd som finns hela tiden. På terapeutspråk skulle man kunna sammanfatta det i begreppet empatisk validering vilket är en central komponent i många terapiformer.

Men ibland känns det inte alls som att jag får det, och då handlar det oftast om att personerna försöker att peppa mig och försöka se mer positivt på situationen alternativt komma med oombedda förslag på hur jag kan lösa eller förbättra situationen. Jag tror att dessa beteenden vanligen kommer från någon sorts omsorg, men från personer som inte är så bra på att vara närvarande med någon annan på ett bra sätt, men det kan också handlar om att personen har svårt att stå ut med att det svåra som jag uttrycker skapar smärta i dem, och att då tänka positivt eller komma med lösningsförslag blir ett sätt att vilja fly från det jobbiga. Det kan också vara så att personen blir så pass oroad så att den personens oro liksom tar över, och då blir ju känslan för mig att den personen inte kan finnas där som stöd för mig utan plötsligt måste jag vara till stöd för den personen som jag vänt mig till just för att få stöd.

Så jag känner igen mig i det du skriver även om min situation är ganska olik din på många sätt. Kanske det jag skriver ger någon mening för dig.