Att vara sårbar

Hej, vill bara säga att du formulerade detta så himla fint. Jag är en av dem som varit inlindad i bomull (inte längre, livet slutade vara snällt) och det låter så skönt att du haft folk som fattar, också, inte bara "intresserade av storyn" eller vad man ska säga.

Tar till mig av vad du skrivit och ska bli ännu bättre på att inte göra en stor grej av det som är vardag för så många människor. 

Tja,

Förr i tiden runt 1700 talet fanns (dåtidens) världens bästa spelare som mötte sin motståndare och rökte cigaretter efter cigaretter under matcher tills de bannade cigaretter permanent tills idag.

Världens bästa schackspelare*

Tack för din kommentar. Jag blir verkligen glad för den och att du till och med blev inspirerad att göra förändring i dina bemötanden. Tack <3 

Tack för din kommentar. Jag blir verkligen glad för den och att du till och med blev inspirerad att göra förändring i dina bemötanden. Tack <3 

Jag har funderat en del kring varför det känns bra att berätta om vissa svåra saker för vissa människor och inte så bra att berätta för andra.

När jag går igenom någonting svårt i något livsområde så vill jag oftast känna att den andra kan ta emot det jag säger och för en stund hjälpa mig att bära tyngden av det. Jag vill att den andra personen förmedlar "jag känner i mig hur svårt detta är för dig, och jag kan stå ut med att känna det så och vara med dig i detta som är svårt" även om det förstås inte är någon som använder precis de orden. Jag vill känna mig hållen i just den stunden, och vetskapen att det finns personer runt omkring mig som jag kan luta mig mot i de stunder då det känns som svårast ger mig känslan av ett stöd som finns hela tiden. På terapeutspråk skulle man kunna sammanfatta det i begreppet empatisk validering vilket är en central komponent i många terapiformer.

Men ibland känns det inte alls som att jag får det, och då handlar det oftast om att personerna försöker att peppa mig och försöka se mer positivt på situationen alternativt komma med oombedda förslag på hur jag kan lösa eller förbättra situationen. Jag tror att dessa beteenden vanligen kommer från någon sorts omsorg, men från personer som inte är så bra på att vara närvarande med någon annan på ett bra sätt, men det kan också handlar om att personen har svårt att stå ut med att det svåra som jag uttrycker skapar smärta i dem, och att då tänka positivt eller komma med lösningsförslag blir ett sätt att vilja fly från det jobbiga. Det kan också vara så att personen blir så pass oroad så att den personens oro liksom tar över, och då blir ju känslan för mig att den personen inte kan finnas där som stöd för mig utan plötsligt måste jag vara till stöd för den personen som jag vänt mig till just för att få stöd.

Så jag känner igen mig i det du skriver även om min situation är ganska olik din på många sätt. Kanske det jag skriver ger någon mening för dig.

Tack för att du delar så klokt! Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver. 
ett gemensamt drag är att vi önskar att mottagaren kan vara ett lyssnade öra i närvaro. Att de kan hålla eventuella triggningar utan att behöva agera på dem (uttrycka oro, peppa, osv)
inser att det kanske kan vara bra att förbereda med att typ säga ?jag har en jobbig grej jag behöver prata om, jag behöver bara att du lyssnar, kan/vill/förmår du göra det? och eventuellt att förtydliga att det känns jobbigt med eventuellt fördömande av situationen. Eller jg vet inte. Eller så säger man helt sonika inget till dom personerna.
Tack igen för kloka insikter <3