Längtan efter att adoptera ett barn

Hej, söker råd och tankar om min situation.
Jag har länge haft längtan av att adoptera ett barn. Jag går runt med en känsla av att mitt barn finns därute ngnstans och väntar på mig lika mycket som jag längtar.

Jag har två biologiska barn sedan tidigare men det gör inte längtan efter ett tredje mindre. Jag har ingen önskan om att vara gravid igen och som sagt känslan är att det redan finns ett barn där ute som är för vår familj finns. Jag funderar ibland ändå på att bli gravid men får liksom dåligt samvete över barnet därute i världen. Och blir så ledsen av att jag inte kan vara närvarande för hen som redan finns där. En lite flicka el pojke som längtar efter oss. Kanske låter konstigt men lite så känns det och det kan inte hjälpas. 

Min man är från Indien men född och uppvuxen i Sverige i sin indiska familj. Mina barn är halvindiska och språket och kulturen är till viss del närvarande hos oss. men naturligtvis är det inte samma som att växa upp i landet. 

Jag är väldigt kluven till adoption, och undrar om det är rätt sätt för barn, i den bästa av världar skulle det ju inte behövas. och att ta ett barn från sin kultur och sitt sammanhang är så komplext och verkligen inte svart eller vitt bra eller dåligt. 

Jag blir ibland väldigt känslosam kring alla barn som inte har en egenfamilj runt om i världen och det gör så ont och jag önskar såklart att det inte var så och kanske är det förtvivlan över världen som speglar min längtan till att på ngt vis rätta till den. .
Någon som adopterat eller är i processen eller någon annan som har ngt tanke. Känner mig väldigt ensam med denna längtan och undrar om någon annan känns såhär? 

Tack för tips och råd, reflektioner och tankar!