Bipolär tips & tricks

Jag är diagnostiserad med bipolär typ 2. Jag tar för tillfället inga mediciner. Tidigare åt jag Lamotrigin och Zopiklon dagligen/nattligen. Jag gillade inte alls bieffekterna.

Det som verkligen har fungerat för mig är livstilsändringar. Skapa det livet jag vill leva.
Hålla mitt hem rent, fint och prydligt. Sköta om ekonomin och all byråkrati. Vara ute i naturen, träna regelbundet, både kondition och styrka. Äta enligt tallriksmodellen. Ta hand om min hygien och mitt utseende.

Det viktigaste tror jag ändå är att jag har lärt mig att älska min sjukdom. Tidigare såg jag mig själv som mindre värd eller dåligt exemplar av en människa pga min kroniska diagnos.
Nu ser jag det som anledningen till att jag är såpass kreativ och känslostark (Som btw inte heller är negativt).

Jag har inte heller några normala perioder, eller väldigt sällan. Jag har barn och jobb men det är väldigt kämpigt. Får verkligen jobba röven av mig för att leva ett normalt liv men det är värt det. Min sjukdom gör sig starkt påmind så fort jag inte har rutin och måsten.

Kan det vara så att du siktar för högt? Det hade jag problem med som fan innan och kämpar fortfarande med. Speciellt när man är hypomanisk, då tror ju man att man kan klara vad fan som helst. Det var när jag började sätta väldigt små men dagliga mål som rutinerna blev lättare att hålla och när de rasar, för det gör dem, så börjar jag från början igen som Sisyfos.

Det är enorm skillnad på typerna absolut.

Jag tror förlikelse med sjukdomen är väldigt viktigt, vare sig man älskar den eller bara accepterar den. Att jobba emot den eller försöka ignorera gör bara den värre.

Att vara snäll mot sig själv är så jävla viktigt också.
Man gör lätt och säger lätt så tokiga grejer när man är manisk/hypomanisk.

Det har gjort att jag isolerat mig rätt hårt ibland. Bättre att inte skämmas meeeen tji får man då för då mår man om möjligt ännu sämre.

Försöker nu hålla mina isolerde tillfällen till just när jag är hypomanisk. Annars har jag verkligen förstått de senaste åren hur viktigt det har varit för mitt mående med familj, kollegor och vänner. Trots att de är som de är. Jag om nån borde liksom förstå att folk inte är perfekta.