Bipolär tips & tricks

Är något av detta Litium? Varför tar du inte det isåfall?

Har testat Litium vilket ej fungera tackvare bieffekter samt Lamictal(Lamotrigin)

Gabapentin som SS funkar!

Varför så mycket koffein?

Av eget bevog då energi nivåer ibland kan dippa lite och de funkar bra till Elvanse/Attentin. 

Jag är diagnostiserad med bipolär typ 2. Jag tar för tillfället inga mediciner. Tidigare åt jag Lamotrigin och Zopiklon dagligen/nattligen. Jag gillade inte alls bieffekterna.

Det som verkligen har fungerat för mig är livstilsändringar. Skapa det livet jag vill leva.
Hålla mitt hem rent, fint och prydligt. Sköta om ekonomin och all byråkrati. Vara ute i naturen, träna regelbundet, både kondition och styrka. Äta enligt tallriksmodellen. Ta hand om min hygien och mitt utseende.

Det viktigaste tror jag ändå är att jag har lärt mig att älska min sjukdom. Tidigare såg jag mig själv som mindre värd eller dåligt exemplar av en människa pga min kroniska diagnos.
Nu ser jag det som anledningen till att jag är såpass kreativ och känslostark (Som btw inte heller är negativt).

Du tar väldigt mycket mediciner, jag tycker du ska prata med din läkare ibland lägger de bara till och lägger till utan att ta bort det som inte fungerar. 

Jag är bipolär typ 2. För mig är depressionerna värst, jag har förstått att de flesta inte märker av maniska/hypomaniska perioder men för mig är det extremt tydligt. Däremot har jag blivit lurad MÅNGA gånger och tänkt att jag äntligen börjar må bättre sen kraschar jag igen. 

Motion är viktigt för att jag ska må bra, mat på regelbundna tider och rutiner (något jag har jättesvårt att få till) 

Kan tillägg att jag inte ser något positivt alls i min diagnos. Jag kan inte jobba, inte ha förhållanden, inte skaffa barn eller leva ett normalt liv. Jag har inga normala perioder alls. 

Jag har inte heller några normala perioder, eller väldigt sällan. Jag har barn och jobb men det är väldigt kämpigt. Får verkligen jobba röven av mig för att leva ett normalt liv men det är värt det. Min sjukdom gör sig starkt påmind så fort jag inte har rutin och måsten.

Det låter som att du mår betydligt bättre än mig. Jag får inte ens till några rutiner, jag pendlar för mycket för det jag kan ingen aning om hur jag kommer att må från en dag till en annan. Har ca 25 hypomaniska perioder per år mestadels blandepisoder dvs jag är hyper och aktiv men kan inte sova så jag är helt slut hela tiden. 

Kan det vara så att du siktar för högt? Det hade jag problem med som fan innan och kämpar fortfarande med. Speciellt när man är hypomanisk, då tror ju man att man kan klara vad fan som helst. Det var när jag började sätta väldigt små men dagliga mål som rutinerna blev lättare att hålla och när de rasar, för det gör dem, så börjar jag från början igen som Sisyfos.

Det har jag försökt en miljon gånger med men det går inte så nu har jag gett upp. Att försöka och misslyckas gång på gång är tuffare än att inte försöka alls, det tog mig 10 år att komma fram till den slutsatsen. 

Hej igen. 

Vill bara tillägga att jag har Bipolär typ I och inte typ 2 där är en väldiiiigt stor skillnad. 

Skriver detta då folk med Bipolär typ II säger att jag har mycket medecin eller att de klarar sig utan medecin!

Det är helt olika. Har mina läkemedel av en anledning och det är för har haft för många maniska(full ut mani) samt mani med lede till psykos och verklighets,självbilds rubbning samt mano-deppresiva episoder med självskadebeteende o självmords försök.

Inget hat ville bara förklara
Vh 

Har även jag typ 1, med manier som snabbt övergår i psykotiska symtom/psykos, hypomanier, depressioner och blandepisoder. 

Har vid 34 års ålder äntligen en medicinering som sitter där den ska och mår generellt sett ganska bra. 
den består för närvarande av litium och aripiprazol + tillägg av diverse sömnmediciner och andra vb-mediciner, som jag dock sällan använder mig av. 

Nyckeln är ju som bekant att sömnen fungerar, det är också det första tecknet på att jag är på väg in i ny episod, att den börjar sina eller att jag helt enkelt känner ett stort behov att tumma på den/att den inte behövs. Missar jag en natt så är det inget snack om att jag måste dundra på med allt jag har i medicinskåpet, för säkerhets skull och också för att det gå otroligt fort utför och uppför. 

En väldig försiktighet med alkohol, ingen koffein efter 14, gå upp på ungefär samma tid varje dag och i säng likadant, styrketräning och att se till att få den ensamtid jag behöver är mitt sätt att hantera min sjukdom och vardag. Helt ?enkelt? att värna sina gränser, något jag av erfarenhet vet är väldigt svårt till och från. Men livsviktigt. 

Fin tråd, följer och skickar kärlek till alla er som kämpar på i liknande liv och vardag! 

Har också typ 1 och har tio fasta mediciner och två "vid behov". Är ju född med sjukdomen som vi alla är och för mig debuterade episoderna i lägre tonåren.

På den tiden reflekterades det inte ens att barn och ungdomar kunde vara sjuka utan jag blev stämplad som "hon som ska göra sig så märkvärdig och dramatisk". I mitt hem fick jag höra att mitt mående och framförallt mitt beteende berodde på "åldern".

Riktigt illa blev det i samband med min dotters födelse. Jag drabbades av en förlossningsdepression som utvecklades till en psykos. Det var i samband med den som det äntligen upptäcktes att jag har bipolär typ 1.

Det är nu 27 år sedan och jag har lärt mig leva med min sjukdom. De knep jag använder mig av är framförallt att försöka ha rutiner och att vara snäll mot mig själv.

Det har också hjälpt att min man verkligen satt sig in i vad min sjukdom faktiskt innebär. Även min dotter har från ganska tidiga år fått veta varför mamma inte alltid kan delta i diverse aktiviteter. Att mamma ibland är trött eller ledsen och behöver vila. Ja, information på ett barns nivå.

Däremot har jag för att värna mig själv inte gett någon djupare information till mina föräldrar och syskon. De har förminskat mig för mycket under min uppväxt och viftat bort mitt mående som "en drama-queen  som bara vill ha uppmärksamhet". Jag har också med åren minskat mitt umgänge med dem rejält.

En av de viktigaste sakerna jag gjort är att acceptera min sjukdom och att den är livslång. De första åren efter att jag fick diagnosen var jag väldigt ledsen, arg och bitter. Men så småningom lärde jag mig att liksom jobba med sjukdomen, inte mot den och livet blev lättare när jag accepterade faktum.

Det är enorm skillnad på typerna absolut.

Jag tror förlikelse med sjukdomen är väldigt viktigt, vare sig man älskar den eller bara accepterar den. Att jobba emot den eller försöka ignorera gör bara den värre.

Att vara snäll mot sig själv är så jävla viktigt också.
Man gör lätt och säger lätt så tokiga grejer när man är manisk/hypomanisk.

Det har gjort att jag isolerat mig rätt hårt ibland. Bättre att inte skämmas meeeen tji får man då för då mår man om möjligt ännu sämre.

Försöker nu hålla mina isolerde tillfällen till just när jag är hypomanisk. Annars har jag verkligen förstått de senaste åren hur viktigt det har varit för mitt mående med familj, kollegor och vänner. Trots att de är som de är. Jag om nån borde liksom förstå att folk inte är perfekta.

Att ta 12 olika mediciner varje dag låter inte vettigt även om du har typ 1. Jag menade inte att du skulle sluta med mediciner helt utan bara se över de du har,