Ingen mer ork p.g.a sonens mamma
Min sons mamma och jag har varit separerade i snart 10 år. Sonen är idag 11.
Vi kan kort börja med att min sons mamma har psykiska problem (det erkänner hon själv) och är ofta instabil i sitt humör. Hon har svårt att kontrollera sig både i tanke och fysiskt.
Exempel kan vara att om hon missförstår något så börjar hon skrika och bli arg. När man förklarar att det inte var så, så backar hon inte. Hon fastnar i tankesättet och det går inte prata mer, för hon skriker. Ett exempel kan vara att jag frågar hur det gått på en läkartid, då blir hon arg och i princip skriker på mig och påpekar att jag kritiserar henne och ber mig dra åt helvete.
Sonen berättade nyligen att hon skriker mycket hemma. Inte på honom utan på sig själv eller rent allmänt. Väldigt högt och ofta. Hon kastar även saker omkring sig. En kaffekokare åkte rakt i väggen och gick i tio bitar t.ex. och det är bara en av många saker. Varför? För hon var arg på sig själv.
Detta har resulterat i att sonen egentligen inte vill åka till henne varannan vecka. Som han själv sa "Jag är rädd för henne ibland". Men han åker till henne ändå, för han vill inte göra henne ledsen eller få henne att må sämre.
Hon kan även inte gå vidare sedan vår separation. Än idag kan hon skriva hatiska sms om saker som hände då. De flesta sakerna är helt vridna och som hon tror är sanna även om hon, med tiden, lyckats vrida saker till värre och värre.
Igår kände jag att droppen var nådd då jag fick ett påminnelse-sms från tandläkaren. Jag visste inte om tiden så jag skickade vidare den via sms till henne ifall hon heller inte visste om den. Jag fick tillbaka ett "Ja jag visste om den." och sen drar hon upp saker som är 9 år gamla igen. Om huset som såldes, om grejer jag slängde som var hennes (detta har hon lyckats fantisera ihop själv för jag hindrade aldrig henne) och massa mer. Hon avslutade meddelandet med att jag skulle gå och dö. Allt, bara för jag skrev ett kort sms och frågade om en tandläkartid jag fått påminnelse om.
Idag ringde jag och bad om hjälp av Familjerådgivningen för att få ihop samarbetssamtal. Men jag känner, och innerst inne vet, att det inte kommer hjälpa i längden.
Jag vet inte hur mycket ork jag har kvar för att försöka ha en kontakt med henne. Det har varit så här i flera, flera år nu. Jag är saklig och rak och kommunicerar bara när och om det gäller vår son - tillbaka får jag utskällningar och rent hat som handlar om helt andra saker.
Jag vet att första (och ända?) steget är just samarbetssamtal.. Men vad kan jag göra mer? Vad vore det bästa att jag gjorde?
Tack på förhand