Nej, det är inte heller ett svar. Än en gång börjar du svamla om annat. Samma repetitiva trams. Ändra frågeställningen och ställa motfrågor.
Det är en mycket rak och enkel fråga.
Som du med alla medel undviker att svara på trots att det är du som valt att citera den.
Jag tänker inte lägga mer energi eller möda på din argumentation.
Såhär nu ett gäng veckor efter det som hänt och att ha läst ikapp tråden. Mår fortsatt skit av det hela, den andra kvinnan fortsatt borta ut mitt liv men jag bär fortfarande på hemligheten. Någonstans skönt att veta att man är mänsklig och har känslor som berättar för en vad som är rätt och fel mot de man verkligen håller av. Tyvärr inte under stundens hetta. Kan komma med 100 ursäkter men känns mest löjligt. Ett stort jäkla misstag är gjort, inget snack om det. Hade jag berättat för min sambo så hade jag knäckt henne, mig själv och mest troligt även barnen med allt vad en separation innebär. Att leva med denna hemlighet kommer inte vara lätt då det tär på mig men känner inte att alternativen som finns kommer få någon av oss att må bättre utan snarare tvärtom. Här är det dock är det svårare för mig med vad som är rätt eller fel. Känner mer just nu att jag får må dåligt medans mina barn och sambo får leva vidare ovetandes. Vet att många inte håller med men så resonerar jag just nu.
Det är ett s.k straw man argument.
Som dessutom förutsätter antingen eller.
Men faktum är att försummelse är rätt uppenbar och har dryftats på många vis innan man bryter upp eller är otrogen eller vad man nu tar till i nästan alla fall. Att hålla ihop ett förhållande är en pågående process där alla inblandade får dra sitt strå till stacken.
Oavsett hur man ser på det är i de allra flesta fall så att man inte får den bekräftelse man behöver av sin partner när man söker den på annat håll.
Sedan har ju alla olika starkt bekräftelsebehov gällande olika saker.
Men det behovet ställs mot tillfredställelsen i att hålla sig till påhittade moraliska dygder och lojalitet. Det ena mänskligt, det andra inte.
Med facit i hand vet man ju att de allra flesta ägnat sig åt någon typ av otrohet.
Det var ett svar på:
"Om man anser att det finns en "försummelse" tar man upp det med sin partner. Man går inte bakom partnerns rygg och knullar någon annan för att sedan försöka dumpa (halva) ansvaret på partnern."
Som gjorde det till ett antingen eller-resonemang. Och det är ju inte direkt applicerbart på verkligheten.
Och du besvarar det med ytterligare en straw man och vill ha mig att försvara något jag inte påstått.
Facit på vad vad olika människor anser är otrohet och hur många som varit det hittar du i tusentals enkäter, studier, sammanställningar etc. Det vet du också, men du verkar ha någon slags drivkraft att framställa dig själv som blåst bara för att ifrågasätta.
. Gör ett försök.
