Hjälp! Mitt barn vägrar gå till skolan

Byt till en annan skola (den där hennes gamla skolkamrater går)? Vad säger hon själv om att hon inte vill gå till skolan? Vad gör hon när hon är hemma? Hennes kompisar är väl också i skolan på dagarna, så är det inte tråkigt för henne att vara hemma?

Sök psykologhjälp. Där vi bor gör man det hos Barn- ungdomshälsan, men det är olika i olika regioner. Kolla på nätet eller ring 1177 för att hitta rätt. 

Sånt här ligger bortom vad en skolkurator kan, säger åtminstone vår skolkurator. Vi får stöttning från kuratorn, men psykologen står för behandlingen. 

Det är så fruktansvärt tärande. Man blir så trött, så trött. Jag pendlar mellan att vara ledsen, gå in i terapeutrollen, tycka synd om mitt barn och att bli arg. 

Se till att det viktigaste funkar: sömn, mat, motion och umgänge. Tonåringar kan behöva tio timmars sömn per natt för att må bra. 

Alltså detta curlande.... För det första drar du in ALLA förmåner tills hon fattar att det är skolan som gäller. För det andra pratar du vett med henne om att hon måste gå dit vare sig hon vill eller inte, det enda ni båda två gör nu är att spä på hennes situation och bekräftar att det är ok att stanna hemma. Det är det inte! Om hon i den här åldern kommer undan med såna här fasoner kommer hon lägga sig till med samma mönster resten av livet också.

Har haft samma situation som slutade med en suicid son  som hoppade av i åttan. Sluta tjata och kräva skola. Kontakta BUP. 
Man kan mycket riktigt inte tvinga någon till skolan. Vår bytte och började om åttan där.  Första tiden behövde han inte närvara på lektion, endast åka dit. 
Det visade sig att han har ADD och Aspergers. 

Precis, min dotter är också hemma, pga ångest. Men hon är yngre än din, mellanstadiet. 

Så svårt om hon inte vill. Vår psykolog är för belöningar, typ: en dag i skolan ger en fika på stan etc. Som tur är vill min dotter må bra och kunna gå igen, men det är svårt ändå. 

Tycker det låter misstänkt som npf diagnos- eller tendenser. Flickor flyger Ofta under radarn då dom sällan är stereotypiskt utåtagerande- och oftare har bättre social förmåga. MEN problemen börjar träda fram i takt med att dom går upp i tonåren, och särskilt övre tonåren. Skolan blir plötsligt för svår, på så vis att mer ansvar faller på eleven. Vilket man då kan ha svårigheter med att veta hur man skall klara det. Det sociala umgänget blir plötsligt mer komplext, och toleransen för att göra fel/avvika minskar drastiskt. Hon får ångest av skolan men kan inte sätta ord på varför = stor risk att det handlar om mental överbelastning av intryck + att det då kräver mer energi att försöka förstå sig på klasskompisar, och att passa in. Samt att skolarbetet och ansvaret över detta, nu faller mer på eleven. Såklart man blir helt soppslut i huvudet av det här. Lägg då till allt vad hormoner också ställer till med. 

Att hon sover uselt. Ja, det är ju skitvanligt vid npf och tenderar till att förvärras om man går och blir översvämmad av intryck. 

Nu behöver det inte handla om npf. MEN. Flicka. Nu tonåring. Tidigare älskat skolan. Är egentligen duktig och engagerad i ämnena. Har plötsligt inga vänner, kan ej komma in i gemenskapen/vill inte. Får ångest av skolan. Kan inte sova. Är rätt stereotypiskt för många flickor med tex autism, att händelseförloppet kan se ut sådär. Man har kunnat kompensera tidigare, när kraven var mindre och man stod längre ifrån vuxenvärlden. Många autistiska (eller adhd för den delen) flickor gör något som kallas för maskering, man skådespelar kan man säga. Har en strategi för att göra rätt/passa in, i sociala sammanhang men detta kräver enormt mer energi ju äldre man är- eftersom det sociala samspelet blir mer och mer komplext. Därav att flickor rent av plötsligt kan bli utbrända för första gången runt tonåren. 

Ska tillägga TS att jag själv var just den där flickan som flög under radarn. Att ha höga betyg trots stor frånvaro var överlag inte svårt för mig. 8:an minns jag som brutal, och det var väldigt hög frånvaro och en hel del bråk med mentorn. Hon gillade inte mig, och gjorde allt för att sabotera. Påstod jag hade inlärningsproblem och annat konstigt. Satte mig i special grupp för dom som låg efter/hade svårt- när det helt uppenbart var precis tvärt om. Matematik är det enda jag egentligen haft svårt för i skolan, vilket är en anings ironiskt, då jag skrattade högt över medel på matematisk förmåga när jag väl gjorde en neuropsykiatrisk utredning för första gången. Som vuxen. 
Jag minns att mina föräldrar försökte kämpa som djur för mig, i skolan. Men trots det, så var där faktiskt ingen som såg vad som egentligen pågick. Att jag är autistisk. 

9:an kom, och jag mådde ju skit. Sov knappt något heller. Den elaka mentorn hade fått ett barn, så tack och lov försvann hon ur bilden den årskursen. Det gjorde det lite lättare. Men, det var väll egentligen redan försent. Slet som ett djur hela åk 9, för att tvinga mig till skolan så ofta som jag bara kunde. Orkade egentligen inte. Men ville inte få dåliga slutbetyg. Jag ville kunna välja inriktning på gymnasiet utan att riskera att inte komma in. Klarade det, men kraschade totalt under sommaren och hamnade i en rejäl utmattningsdepression för första gången. Behövde ta 1 sabbatsår. Såg jätte mycket fram emot att börja gymnasiet året därpå, men. Ja. Det gick bar tills det inte gick mer. Min ork tog slut efter ungefär 1 termin, och sen gick det bara utför. 

Det är både sorgset och absurt att älska skolan, att älska att lära sig. Vara duktigt på det. Men att samtidigt inte orka med det. Allt blev för mycket. Alla intryck. Allting. Min hjärna hade inte energi till allt det där. Plus att man sov helt åt helvete dåligt, trots sömnpiller. Fick sådana tidigt. 

Hela mitt liv har sett ut sådär. Ambitioner, drömmar, mål, intellektuell kapacitet finns. Men orken/energin finns inte. Minns inte längre hur många gånger jag hamnat rakt in i väggen, av sådant man normalt inte borde ha hamnat där av. Så många gånger jag undrat om jag är galen, är jag lat? Fast jag inte begriper det bara? Varför kan jag inte göra sånt som alla andra kan? Vad vet dom, som inte jag vet? Vad är hemligheten! Varför är jag så annorlunda och så misslyckad?!? 

Snabbspolning till 32 års ålder och ett totalt kraschat liv. Går och blir utredd- solklar autism. Grad 1, dvs det som tidigare kallades Aspbergers. BUP var inkopplad när jag var en flicka, 12 var jag då, men dom inkl mina föräldrar ville inte tvinga mig till att prata.. Så då blev där ingen utredning heller. Detta. Som jag haft svårt att förstå just det där. Hur man kunde göra så. Som jag känt ilska gentemot vuxenvärlden i det där. Dom tog inte sitt ansvar, utan som jag ser det. Lämpade över det på mig, ett barn egentligen. Hade man vetat om att jag var autistisk, skulle skolan sannolikt ha sett totalt annorlunda ut för mig. Jag hade kanske rent av kunnat lyckats med en universitetsutbildning. En av mina största drömmar. Nej, istället fick jag stånga mig blodig mot en omöjlig vägg. Stånga mig rent fördärvad. Har än idag inte en fullständigt gymnasieutbildning, mycket pga att CSN tillslut ledsnade på att ge mig chanser. Det är olyckliga omständigheter alltihop egentligen. 

Men jag är väldigt glad över att jag äntligen vet. Varför. Livet blir enklare att navigera. 

Din dotter behöver inte ha en npf diagnos. Det kan vara annat som hänt, tex en depression. Men det kan vara klokt att titta närmre på sina barn, och tonåringar. Vara medveten om att den intelligenta och kloka dottern eller sonen du har, som är lugn och samlad. Faktiskt kan ha problem. Alla är inte utåt uppenbara. Där finns en hel drös av oss som har en personlighet, som gör oss mer i risk att flyga under radarn. Priset för det kan bli mycket högt.