Man saknar inte xx förrän båset är...
Jag har en ständig sorg och ångest över att jag gjorde slut och att vi snabbt tappade all kontakt.
Inte förrän allt upphörde inser jag hur mycket hon betyder för mig och hur roligt vi hade och hur himla bra coach hon var för mig. Och en sån unik kvinna hon är.
Jag tänkte att vi skulle fortsätta vara vänner men hon behövde ett tydligt break för att kunna gå vidare. Det har varit så svårt för mig att respektera detta. Jag kommer på saker jag vill berätta för henne flera gånger om dagen och det går inte över, trots att det gått 2 månader snart.
Det gör fysiskt ont i mig när jag tänker att jag kanske aldrig får träffa henne igen. Höra hennes glada skratt, känna hennes kramar.
Hur gör man rätt i detta läge?
Det finns säkert fler trådar i ämnet men en del blir så arga när man väcker liv i något gammalt.