Sambon syn på pengar

Gå gärna till en psykolog. Men gå också till en terapeut som hjälper er reda ut det där. Är inget som goda råd på Familjeliv kan göra något åt.
Hur man väljer dela lönerna är väl en sak, men en rätt konstig inställning att hans föräldrar ska ärva och inte hans barn. Det är något som inte riktigt lirar i resonemanget.
Och att man pikar på det sätt du beskriver, är ofta bara ett symptom på något annat som skaver.
Så ta hjälp, för ert barns skull.

Om han har en son och inte är gift ärver bara sonen. Om han inte har något barn och inte är gift, ärver föräldrarna. Annars kan han skriva testamente om han vill något annat. 
Är det rättvist att han tjänar mer och du ska ha rätt till hans pengar? Varför? 

Jag känner så med dig TS! Och jag förstår verkligen att du blir avtänd på honom när han agerar så egoistiskt. Enligt mig så ska en riktig man värna om sin familj (du är ju trots allt hans partner och mamma till hans barn). 

Min sambo sen ca 10 år tillbaka är underbar. Han tjänar ca dubbelt så mycket som mig, men aldrig att han skulle bråka eller pika om pengar. Han sätter mitt och vårt barns välbefinnande i första rummet och hans pengar är familjens pengar.

Nu låter det ju som att vår relation bärs upp av min sambos lön, och så är det givetvis inte. Min sambo har en hel drös med andra kvalitéer som gjorde att jag blev kär i honom från första början. Men detta med att han är så generös och värnar så om sin familj bidrar till att jag fortfarande känner en väldigt stark attraktion till honom efter 10 år tillsammans.

Så jag förstår verkligen detta med att man tappar den sexuella attraktionen till någon som är snål (och egoistisk, för det är man när man är snål).

Är ni sambos kan du ärver du ingenting om något händer. Skillnad om ni hade varit gifta då hade du ärvt.

Sedan kan man inte välja bort sina barn vid arv. De ärver i första hand. Hade ni inte haft barnet och olyckan varit framme hade hans föräldrar ärvt honom. Helt jättekort men med flera undantag förstås.

I min värld låter det som det ni köper till er att det ska vara hans ägodelar till 70%. Att vid en möjlig framtida separation att han ska köpa ut dig ur möblerna genom att ge dig 30%  Men skulle ni separera imorgon så är alla möbler och saker ni köpt tillsammans era oavsett hur betalningen sett ut. Och vid bodelning så tittar man inte på vem som betalade mest för tex soffan och då ska den personen få den. 

Bor man ihop så köper man väl gemensamt saker som man har råd med eller så väntar man tills ekonomin för inköpet finns. Vill man dela hälften var är det väl så man gör.

Generellt sätt är det  barnen som ärver föräldrarna. Så är ni inte gifta går ju pengarna direkt till barnen - även om de inte kan spendera dom.
Är ni gifta utan äktenskapsförord, så går de till dig, och barnen ärver när du dör.
Det är ju en princip, och den principen finns ju där av en anledning.

Mn vad som skaver är svårt. Det kan vara pengarna, men också något helt annat. Lite därför det är bra med en terapeut att vända och vrida på det där. För det med pikar är svårt att försvara sig emot, och svårt för den som ger, ett veta om att den gör och varför. Men inte alltid är det så enkelt att det finns direkta kopplingar till det man pikar för.

Varför gemensam ekonomi? Hade du inte haft råd att skaffa barn annars? Jobbigt om han lämnar dig. 

Angående bordet så låter han väldigt barnslig, varför ens kommentera så...

Han har inte tänkt på att du behöver pengarna till att ta hand om hans barn om han dör medan barnet är litet? Det är ju pengar som går till barnets försörjning. Jag känner flera som gift sig när de fått barn även om de inte har eget behov av att vara gift. De gör det för barnens skull. En kompis gjorde så, gifte sig efter 15 år. De hade en sjuåring tillsammans. Ett år senare dör mannen, 42 år gammal, och kvinnan sitter i orubbat bo och ärver ensam allt. Annars hade de förmodligen fått lämna sitt hem. 

Det är lite konstigt att han inte vill att du ska ärva någonting från honom. Om han dör medan er son är under 18 får barnet en förmyndare som tar hand om pengarna. Du kanske hade behövt dem bättre för att kunna bo drägligt, göra små resor osv under uppväxtåren. Vad ska hans föräldrar med pengarna till? De har förmodligen redan sparade pengar någonstans.

Har ni tagit ut livförsäkringar och/eller kapitalförsäkringar så att ni har råd att bo kvar i händelse av dödsfall? Det vore nog klokt. 

Han verkar vara en sån person som anser sig stå närmare sina föräldrar än sin egen familj, men det är ju honom du har valt. 

"Snälla" jag har barn, ja. 
Ja, jag har råd, men vi har gjort så att den som varit föräldraledig har lagt in lite mindre till det gemensamma och den andra lite mer. Vi delade föräldraledigheten 50/50. 
Vi har samma levnadsstandard. Vi har lagt ribban utefter den som tjänat minst. I omgångar har vi varit sjukskrivna och arbetslösa, och då har den andra dragit ett tyngre lass. Vi tar givetvis hand om varandra. 
Gemensam ekonomi hade varit en förlustaffär för mig med tanke på hur mycket min man lägger på sin hobby. En häst för 100 000 kr är inget jag vill betala hälften för direkt... Hade däremot absolut pröjsat för kraken om maken varit arbetslös såvida han på annat sätt drar sitt strå till stacken. Fast han har givetvis en buffert.

Jag valde ett lågavlönat jobb och att jobba deltid. Inget min man ska drabbas av. Ska han sälja sin häst för att jag vill ha mer fritid att slappa på? Ska jag börja jobba heltid som jag hatar för att en ny hästtransport ska inköpas?

Jag tycker det viktiga är att ni har ett gemensamt barn och inte om ni är sambos eller gifta. Med barn blir det på något sätt mer pemanent och ni är då en familj. Om ni är gifta eller sambos spelar ju egentligen bara roll om ni skulle gå skilda vägar.

Sluta dela på "det som blir över" utan ge varandra en fast fickpeng varje månad som ni själva kan bestämma var för sig om ni skall konsumera (kläder, träffa vänner själv eller spara etc). Hur stor fickpengen är får ni anpassa efter era förutsättningar. Överskottet flyttas istället över till nästa månad och med tiden kommer ni förhoppningsvis få en buffert som ni kan använda till gemensamma inköp t.ex. matbord. Då blir det inte en diskussion om vem som skall betala vad för varje större inköp till hushållet.

I vår värld är det självklart att slå samman inkomsterna, vi är ju en familj, alla våra inkomster kommer in på gemensamt konto.

Jag har lite svårt att relatera om jag ska vara ärlig. Jag är individualist, min kille är också individualist. Vi är två fria individer som har varsitt boende, vi har saker i varandras hem och sover självklart hos varandra också och vi har barn. Jag har mina tillgångar och han har sina. 

Jag får lösa sin ekonomi själv och han hanterar sin. Vi lägger oss ärligt talat inte i vad den andre gör med sina pengar. Om han någonsin pikar mig med något extra dyrt jag köpt till barnet så säger jag att det är mina pengar och det inte är så att vi inte har råd med annat pga det. 

Jag har en kille jag älskar. Men att få pengar av min partner. Det är inte min grej. Det skulle få mig att känna mig som ett barn. Jag vill vara ekonomiskt fri. Många kvinnor skulle tjäna en del på att ha samma inställning. 

Nu blir ju detta off topic tyvärr...

Om jag jobbat heltid så hade vi haft lika mycket fickpengar var tror jag, han kanske ett par tusen mer. Problemet kvarstår dock att jag inte vill jobba heltid. Jag vill även spara mycket pengar = mindre fickpengar var varje månad = han får nog göra sig av med hobby. Sånt ska man ju också komma överens om. 

Ja, det är mitt val (eller "fel" som du väljer att kalla det) att jag tjänar mindre.

Han kanske bara testar om du älskar honom eller om du ska ha pengar, hus etc.

Eller så är det han som inte älskar henne? Det han gör visar ju tecken på det. De flesta människor vill att den andra föräldern till sitt barn ska ha det bra om man skulle råka gå bort i förtid. Så att barnet i förlängningen har en trygg tillvaro.