Sambo träffat ny. Dilemma?

Paus betyder att man vill kolla om det fungerar med det grönare gräset (eller bara knulla runt) men vill ha partnern som reserv om det inte fungerar, väldigt manipulativt och helt respektlöst eftersom reserven inte ska fatta något men hon verkar ha fattat att du respekterar dej själv lika mycket som hon gör.

Det är så en del kvinnor är funtade, hon kommer göra samma sak mot den nya och kanske mot reserven.
Att tro att hon inte varit otrogen med den hon träffat i två månader när hon saknar respekt för dej är dumt.
Det kan vara så att hon är ärlig om känslorna, de kan ha varit borta länge, vissa är bra på att spela.

Män blir mer attaktiv vid 30-40 men för kvinnor är det tvärt om så en del får för sej att försöka byta upp sej innan det blir för sent.

Nu är det väl "klart". Hon flyttar ut imorgon (förutsatt att hennes föräldrar tar emot henne...). Inskolningen på förskolan börjar om 2 veckor, så fram tills inskolningen är klar tar jag hand om barn och bor i huset.
Hon får barn över helgerna, vi får se hur det blir med hennes planerade resa upp till honom.. den sträcker sig ju över en helg så blir lång första tid utan att få träffa barnet om resan blir av.

Efter inskolningen är klar är väl tanken att vi kör varannan vecka med barn och hus och varannan vecka sover vi någon annanstans. Sen är väl förhoppningen att få klart lite smågrejer på huset så att det går att sälja, och att vi får OK betalt för huset. Får vi för lite kommer hon bli skyldig mig pengar... inte helt optimalt, ska väl inte vara någon större fara. Men husmarknaden är väl inte svinrolig för tillfället.
Jag gick in med 11ggr mer än vad hon gjorde. Finns papper på det så ingen fara och det är en deal som ändå möjliggjorde att vi kunde bo där vi bott. Jag har ingen ånger där.

Vi får se vad tiden utvisar. Men nej, det känns inte respektfult att vara andrahandsval. Det kan också vara så att vi har sagt saker till varandra som gör det omöjligt för oss att hitta tillbaka till varandra. Vem vet.

Oavsett vad har vi en dotter tillsammans så vi kommer ju ha en lång relation framför oss... kommer vara svårt att se hennes nya i ögonen, som man tycker är ett vidrigt as som limmar på en upptagen morsa till en 1åring, innan man själv har lyckats gå vidare. Får hoppas att jag slipper det på ett tag.

Ja, vi kommer vara tvungna att bo under samma tak ett tag till. Sen kommer vi behöva spendera helger och gå igenom och rensa ut huset, och packa.. vi blir ju inte av med varandra på flera månader hur mycket vi än vill..
Men jag tänker vara tydlig att jag inte tolererar att de träffas under tiden vi bor tillsammans. Det är inte speciellt svårt för mig att förhindra som tur är.
Känns lite småaktigt/kontrollerande, men samtidigt har jag typ ingenting annat att använda...

Vardagen har fram tills nu bara flutit på... jag är alldeles för pragmatiskt för att hålla på att vi bägge ska laga mat separat.. så det har vi delat på. Likaså övriga sysslor... Vi är ju bundna till varandra ekonomiskt ett bra tag till också, men upplever inte det som ett problem heller.
Men visst, jag inser ju att hon nu har det "bästa" av bägge förhållandena (eller vad man vill kalla det), men samtidigt vet jag inte riktigt om det spelar någon roll... det finns ju lixom ingen möjlighet att rädda det här längre. Det stadiet har passerats för länge sedan. Då behöver jag inte ge mig själv mer jobb än nödvändigt...

Hennes nya bor 4h bort, inte så enkelt att ta sig till jobbet då.. :D Men veckopendlar som sagt och bor i en av jobbets övernattningslägenheter.. så där finns inte någon möjlighet för henne att vara.

Jag har både familj och vänner som jag har ventilerat hos.. Och ja, det är enormt skönt att hennes familj ser situationen för vad den är.Njae, tanken är nog inte att hon ska ha barnet hos sina föräldrar. Men vi får se.
Tanken har varit att vi varannan vecka, eller typ 2-2-3 (som de förespråkas när barnet är i den här åldern) bor i huset och övrig tid bor vi någon annanstans.

Tycker nog vi har pratat en del bara hon och jag, men hon verkar inte begripa hur respektlöst hon beteer sig. Hon tror ju att jag är förkrossad för att vi ska separera (vilket jag iofs också är), men respektlösheten över att det är så himla bråttom att få till det med den nya är ju nästan värre.

Men lite kuriosa:
Hon har ju offrat ALLT för att vara med den här nya killen (relation till sin familj, relationen till mig, hus, trygghet, varannanveckabarn, ekonomi). Han har inte offrat någonting för deras relation absolut ingenting som han kan förlora, och när jag frågat henne lite så är han inte ens beredd att flytta som det ser ut nu.
Är det någon som vågar lägga ett bet på om relationen kommer hålla? :D
Sen det faktum att de bara har känt varandra i ~2 månader..

Jag kan nästan inte annat än garva åt hur dumt hon beter sig och hur dum situationen är.. tycker på riktigt synd om henne. Det kommer bli ett långt fall när/om nya relationen tar slut..

Det får vi verkligen hoppas. Vilket as till kvinna, alltså.

Ja, jag hoppas oxå AnonymTomas satsar på stärka sig. Så fattar han ett vettigt beslut när/om hon kommer krypandes tillbaka. Vilket beslutet än må bli.

Vi håller tummarna! Positivt oxå när AnonymTomas nu ventilerar med sina vänner och sin egen familj. Skönt även när sambons familj ser läget precis som det är, ganska unikt faktiskt.

Att det blir vi igen är nog omöjligt...

Jag är dock beredd att ge henne stöd/support om det visar sig att hon skulle vara bipolär, det är trots allt en sjukdom, för jag har intresse i att ha en närvarande mamma till mitt barn. Men det bygger ju på att hon är villig att utreda sig.
Men att vi går och blir tillsammans igen? nä.. det tåget har nog passerat.

Det hoppas jag också 

Öppen inställning till honom är svårt. Även om det är hon som primärt gjort fel (mani eller ej), så vet jag inte om jag tycker det är OK att limma på någon som man vet är upptagen och har ett 1årigt barn... Det är mer än ett liv man saboterar.

Sen borde ju han också tycka att det gått lite väl fort? Att hon är beredd att lämna ett nästan tioårigt långt förhållande, hus, barnvarannanvecka, trots att de inte känt varandra mer än 1½ månad och typ aldrig träffats på tu-man-hand. Jag hade dragit öronen åt mig och tyckt hon varit galen.. men å andra sidan, 25åring som vill rasta snoken och har ingenting att förlora..

Men jag tolkar det som att du tycker det vore ok att låta honom träffa barnet tidigare? Utan att jag är med då.
Jag vill helst undvika honom tills jag är över henne.

Och nykära är de nog allt. Men frågan är väl hur länge det håller... jag gissar nästan på att hon kommer vara (iaf vilja vara) gravid inom 1.5år, om det håller så länge.Man får hoppas på det.. antalet tindermatchningar står på 0 ännu .
Sen vet jag inte hur lämpligt/möjligt det är att inleda något nytt  när man fortfarande bor under samma tak som sitt ex. 
Men jag har å andra sidan inte bråttom.

Nej, jag har ställt frågan men hon "vet inte".. vilket jag kanske borde tolka som att hon började och skäms lite över att svara ärligt. Men jag har egentligen väldigt svårt att tro det, hon är inte sån som människa. Jag gissar ju att det började oskyldigt jobbsnack och sedan lite snärta komplimanger från hans sida och hon gillade vad hon hörde...

Sen är det heller ingen tiopoängare hon har plockat på sig, och av vad jag sett/vet - inte det som jag skulle definera som hennes "typ" utseendemässigt. Behöver väl iofs inte betyda särskilt mycket.

Som sagts tidigare i tråden, hon bad om en "paus" och gjorde inte slut. Alltså kan det vi hade inte varit SÅ dåligt det. Och jag har inte märkt av några av "tendenserna" man annars kan se i ett förhållande som mår dåligt.. dvs småbråk om skitsaker för att man helt enkelt inte bryr sig längre, sämre sexliv/dåligt med närhet osv, allt har mer eller mindre varit "som alltid"/tråkig vardag - vi skulle precis ha vår första barnfria egentidshelg (14 månader) sedan dottern kom när hon på onsdagen den veckan droppade den här bomben...

Och jag har frågat henne när hon senaste kände att det var "bra" i vårt förhållande, och hennes svar var "i somras"... 
Så det är ju inte direkt så att hon har låtit det här beslutet mogna fram under en speciellt lång tid innan hon föll för frestelsen...

Jag inser att det snart är dags för mig att bara lägga ner och gå vidare, att älta det här ger mig inte så mycket längre (även om det är väldigt skönt att båda skriva och prata av sig).
Jag försöker verkligen förstå hur man kan fatta ett sådant beslut under de premisser som hon ändå gjort - men det GÅR inte för mig att förstå. Och ingen annan jag har pratat med förstår heller hur man kan fatta ett sådant beslut på så kort tid, med så mycket på spel.

Den enda förklaringen jag kan komma på är att hon är bipolär och i en manisk episod
Som en av de jag pratat med sa: det vore sjukare om det visade sig att hon inte är sjuk.

Nej, eller, alltså.. i teorin kan det väl såklart ha pågått längre. Men hon har varit föräldraledig i ett år utan direkt möjlighet att träffa någon innan hon började nytt jobb  .. och där träffade den här killen. Kan inte överhuvudtaget se framför mig hur de skulle kunna ha träffats innan hon började på nya jobbet.

Ja, men hon började på arbetsplatsen en vecka in i augusti. Han började någon vecka senare. Att de skulle ha träffats innan är helt orimligt.  
Så var väl strax efter där som det började..

Och i början av oktober berättar hon för mig...

Det är väl just det som jag har så stora problem med, att det har gått så vansinnigt fort. Och hon bedyrar att hon inte hade några tankar att lämna mig innan hon började på det här jobbet.
Och jag tror "tyvärr" inte att hon ljuger. Bara att hon är vansinnigt naiv/omogen/....manisk.

Ingen annan på jobbet vet, annat än personen som den nya killen bor med i övernattningslägenheten.
Men självklart har de ju setts vid fika å luncher på jobbet, men på ?arbetstid? jobbar de inte tillsammans eller ens speciellt nära varandra (hon på kontor och han ute i ett lag tillsammans med den han bor med). 

Båda är dessutom fortfarande provanställda, så de är ju inte så sugna på att skapa massa drama på jobbet?

Mycket kan jag tro och tycka om den här soppan, men att hon skulle vara oärlig är inte en av dem. Där har hon definitivt fortfarande mitt förtroende.

Det är därför han misstänker ett hypomant sskov bipolär sjukdom och ett kommande fall ner i depression längre fram. Min tanke är att detta verkar ganska rimligt. Men man kan ändå hoppas på att det "bara" är förälskelse, för barnets skull. 

Det har gått snabbt men ingen vet utgångsläget, känslorna för TS kan ha tagit slut långt innan.
Är det någon som aldrig vill vara själv kan tillfällig partner med bostad vara en bra lösnig tills "rätt" dyker upp.

Helt klart, hade ett antal taskiga år med mitt ex men - höll mig från andra.
När jag bett henne försvinna och flytta ut ...har aldrig fått så mycket som den sommaren. 
Det var sååå skönt att verkligen avsluta. Hon var tyvärr egentligen från början ett provrör för att få ett barn till.
Taskigt? - säkert men jag pallade i alla fall 14 år.
Helt sjukt när man tänker tillbaka på det .

Japp, som sagt, din tråd och ditt liv och det är vad du vill som räknas. Det enda vi kan göra är att säga vad vi tycker och tänker.

Ett faderskapstest handlar ju inte enbart om att en pappa ska få reda på om barnet är hans, det handlar ju lika mycket barnets rätt att få veta vem dessa riktiga pappa är