Folk som tror de är märkvärdiga

Tyvärr ligger det lite i detta. Jag har arbetat med människor som innan sjukersättning/a-kassa haft andra arbeten med hög lön, och vägrar se sig som dem de är nu. De är lite finare än personalen eftersom de hade högre lön och status tidigare i livet. Men samtidigt, det som hände på nittiotalet, hände i en annan kontext. Jag tror att det var en del medelklassungdom som hyrde lägenhet och hade soc då, eftersom det var ekonomisk kris. Detta kommer inte att bli på samma sätt i en nuvarande lågkonjunktur då föräldrar och barn har betydligt högre belopp sparade och bor i br i de flesta fall. Men på nittiotalet hade inte genomsnittsföräldrarna den typen av jättebelopp och det fanns lägenheter att hyra. 

Jag undrar ändå varför du tänker på detta nu så lång tid efter? Vad ligger bakom? 

Okej. Det hade varit intressant om du beskrev det du stött på idag också. 

De jag träffade på hade förvärvat sin "grandiosa självbild" i sina tidigare liv som högre uppsatta, så självbilden följde med i fallet, så att säga. Jag tänker också att om man jobbat så hårt att man blivit till exempel sjuk i psykos är det lite svårt att orientera sig i tillvaron. 

De hade t ex varit chef och blivit utköpta. Eller arbetat under stor belastning som chef i industrin och detta hade utlöst sjukdom. Det fanns ett före och ett efter. Det kunde vara svårt för dem att acceptera. 

Jag vet inte om du är intresserad av mitt bidrag till ämnet. Men det kan alltså vara så att en person har en hög status i samhället och förlorar den. Det nya livet känns inte som det liv man borde ha, eller har rätt till. Med Flygrl ord:

"personer med smått grandios självbild som försöker kompensera för att deras liv inte riiiktigt stämmer med hur dom själva önskar att det va" .

Det här tycker då Flygrl är "patetiska töntar", och jag tänkte att det kanske kunde förklara saker lite. Av samma anledning gissar jag på medelklassens barn som utnyttjade systemet på nittiotalet och skröt. Den som växt upp med för lite pengar vill därifrån så fort det går. Idag väljer som bekant många unga människor den kriminella vägen, just för att slippa känna sig som "välfärdsparasiter" som äldre kvinnor med etniskt svenska namn ska försöka tala förstånd med.

Det finns många öden, och några har lättare att röra sig bort från välfärdssystemen än andra. 

Jag tror att du förstod i vilken bemärkelse jag använde ordet "öden".

Bortsett från det: jag diskuterar gärna tvång i välfärdssystemet. Men jag förstod inte riktigt hur du menade.

De som administrerar välfärden har större möjlighet att använda systemet fel om det bygger på tvång snarare än frivillighet, är det så du menar eller? 

Okej. Jag ska fundera och återkomma. Tycker det var en intressant tanke, att själva tvånget i sig gör att folk inte har dåligt samvete över att utnyttja, välfärdssystemet och kanske även andra saker. Tack för ny tanke! 

Jag har läst din text flera gånger. Det är nog inte medkänsla du känner. Det låter mer som sekundärskam och förakt i kombination. Jag tänkte bara ge det som feedback till dig, om människor inte uppskattar den medkänsla du tror att du visar dem. 

På ett sätt håller jag med dig, och på ett annat sätt tycker jag att det kan vara bra med en sådan här tråd Kommentarerna i tråden visar hur människor resonerar kring vad de menar är ett lyckat liv och hur man enligt dem bör se på människor som inte har ett sådant lyckat liv. För mig är det ögonöppnande.
Jag har försökt att tillföra saker utifrån min erfarenhet av människor som behöver stöd av samhället. Jag har tagit upp möjliga orsaker till att personen känner sig förmer trots att den befinner sig i en utsatt position, men mera intressant tycks de enkla kategoriseringarnas logik vara. Och då är det väl så verkligheten ser ut för någon som utan att blinka använder ord som "välfärdsparasit" eller uttrycker tacksamhet över sitt narcissistiska drag att kunna se folk som "oviktiga". Det är bra information till oss andra. Sen kan jag förstå irritationen som ts och andra känner över någon sprätt som inte vill ta ett jobb. Dessa finns säkert, men deras funktion i tråden blir som mytologiska varelser med uppgiften att hålla all verklig medkänsla borta från folk som har det tufft på riktigt. 

När jag var på AF försökte jag få praktik och nya erfarenheter, men det fanns inte. Sen fick jag ett jobb där jag fick ut 5000 kronor per månad för halvtid, andra halvan a-kassa. Jag tycker också att rätt sorts praktik skulle lösa mycket, men det saknas anordnare. Det är mycket billigare att låta människor vara hemma än att betala någon för att ha dem där. Vad jag förstår behövde folk inte ens komma in till sina insatser under pandemin och det fysiska AF är avvecklat och ersatt med AI-robotar. Så du är ganska långt från verkligheten nu. Men visst är praktik bättre om man nu vill att människor ska arbeta. Som någon skrev ovan är det inte säkert att man vill att folk ska arbeta heller. 

Du menar att människor ska göra sin praktik hemifrån och få nya erfarenheter i hemmet i form av datajobb? Ja, fullt möjligt, men jag tvivlar. En anordnare, ett känt studieförbund hade insatsen "administration". Det gick ut på att leta reda på företag som kunde utgöra värdefulla kontakter för studieförbundet. Det var hittepå eftersom företagen på listan var inaktuella och nedlagda. Men visst kan det ha funnits någon deltagare som fann det kompetensutvecklande. Jag träffade ingen. Det kanske skulle ha känts mer kompetensutvecklande i hemmiljö, och vara ite mer likt det mer välavlönade distansarbete som de få handläggare AF har behållit kan utföra än att sitta i ett mörkt utrymme fyllt av tjockskärmar och datorer från nittiotalet. 

Ok, då förstår jag. Jag är inte uppdaterad. Känner inte längre någon som är utsatt för arbetsmarknadspolitiska insatser, men jag hoppas innerligt att de blivit bättre än vad de var då.
Vet du något?