Folk som tror de är märkvärdiga

Jag blir återigen tacksam för mitt narcissistiska drag.

Jag slösar ingen tid på att irritera mig på den sortens personer, de är helt oviktiga och sitt eget värsta straff. Att vara som de är, är ett straff.

Man skakar på huvudet och fortsätter med sitt.

Jag har läst din text flera gånger. Det är nog inte medkänsla du känner. Det låter mer som sekundärskam och förakt i kombination. Jag tänkte bara ge det som feedback till dig, om människor inte uppskattar den medkänsla du tror att du visar dem. 

De som försöker göra sig mest märkvärdiga är de som startar trådar av den här typen.

På ett sätt håller jag med dig, och på ett annat sätt tycker jag att det kan vara bra med en sådan här tråd Kommentarerna i tråden visar hur människor resonerar kring vad de menar är ett lyckat liv och hur man enligt dem bör se på människor som inte har ett sådant lyckat liv. För mig är det ögonöppnande.
Jag har försökt att tillföra saker utifrån min erfarenhet av människor som behöver stöd av samhället. Jag har tagit upp möjliga orsaker till att personen känner sig förmer trots att den befinner sig i en utsatt position, men mera intressant tycks de enkla kategoriseringarnas logik vara. Och då är det väl så verkligheten ser ut för någon som utan att blinka använder ord som "välfärdsparasit" eller uttrycker tacksamhet över sitt narcissistiska drag att kunna se folk som "oviktiga". Det är bra information till oss andra. Sen kan jag förstå irritationen som ts och andra känner över någon sprätt som inte vill ta ett jobb. Dessa finns säkert, men deras funktion i tråden blir som mytologiska varelser med uppgiften att hålla all verklig medkänsla borta från folk som har det tufft på riktigt. 

Var träffar du dessa personer? Jag har aldrig mött någon. Det låter som att du umgås i fel kretsar.

Det här hände ju för 20-30 år sen!?

Kan ju trösta ts med att det verkligen inte är lika lätt att ha att göra med vårt yttersta skyddsnät längre.
Staten har regler och lagar, men kommunerna gör allt för att slingra sig ur sina åtaganden för människor som har det svårt.

Det är väl skönt? Ingen kan längre fejka sjukdom för att få ut till hyra och 3800 kr i mån. Pengar som bara räcker till det mest basala.
Bodde de dessutom hemma, de unga vuxna i den familjen du tänker på, så fick de bara 2000 per skalle i början av 2000talet.

Förstår till fullo irritationen över att fullt friska människor lever på bidrag och sen på det hela låtsas vara något helt annat. Låtsas stå över andra människor. Det att anse sig vara för fin för ett vanligt jobb är ett vidrigt beteende. Gissar att det var ungar som blivit för curlade under uppväxten och ansåg sig vara för fina för att deras föräldrar har bättre jobb än vad de själva har som nybakade gymnasiestudenter?
Såna ungdomar finns även idag. Såna som tycker att de är värda mer än att jobba på McDonalds. Som har orealistiska förväntningar på vad det innebär att börja från början. Som innan studenten från gymnasiet aldrig haft ett enda sommarjobb, verkar tyvärr bara bli vanligare och vanligare.

Men som sagt, ts, det händer inte längre att friska människor kan plocka ut soc bara sådär. Så du kan släppa det som hände dina vänner eller bekanta för 20-30 år sen nu.
Du måste vara sjukskriven eller ha andra läkarintyg och diagnoser för att få soc eller söka 30 jobb i månaden, varierar lite från kommun till kommun.

Det var inte så jävla enkelt alla gånger att få jobb Inom dessa yrken heller för 20 25 år sedan. Det var en stor ekonomisk kris med massiva nedskärningar inom offentlig sektor i mitten / slutet av av 90-talet. Bland annat gjorde sig landstingen som de hette då sig av med vårdbiträden i enorm omfattning, alla anställda skulle vara minst undersköterskor vilket motsvarar omvårdnadsprogrammet eller vårdlinjen som det hette då. Också kökspersonal och städare är i hög grad anställda inom offentlig sektor och inom offentlig sektor skars det som sagt ner enormt på den tiden. 

Så det kan helt enkelt ha varit ett.försök av dina bekanta att försöka rationalisera i klassisk Surt sa räven om rönnbären-anda. Att de sa att de ändå inte ville ha det de ändå inte kunde få. En överlevnadsstrategi helt enkelt. 

Undrar nog mer över dig än över dem du beskriver ärligt talat. Vad är det med dig som hänger upp dig så på det här över 20 år senare? Har det inte hänt något i din omgivning eller i samhället du har större skäl att reta upp dig på under de dryga decennier som förflutit? 

Har haft två såna bekanta, båda födda på 80-talet. En var ca 20 år och skrev dåliga ansökningar till jobb och fick bidrag utan några andra krav alls. Den andra bodde i en stor stad, granne med en ännu större stad, det fanns alltså en massa lediga jobb men de dög inte. Människan hade inte ens gått gymnasiet. Satt hemma med bidrag i över ett år, ställdes inga krav alls.

Att söka en massa jobb var inte ett krav då?

Det är väl det mest lämpliga kravet för att ha en chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden om man är frisk?

Sen att den just du refererar till skrev dåliga ansökningar är en annan sak. Då hade ju krav ställts men hen fuskade sig ur dem.
Det där hade aldrig hållit idag.

Vad för krav hade du velat se då?

Sen kan man fråga sig hur mycket ts egentligen visste om dessa personer?

Hur vet ts att inte det fanns intellektuella funktionshinder eller andra svårigheter? Allt måste inte synas på utsidan och de flesta skryter inte om sina svårigheter, speciellt inte personer som redan ljuger om sin egen förträfflighet.

Finns nog en hel del som dolts under ytan där av personerna själva.

Praktik, kurser i CV-skrivande och annat. Det är helt osannolikt att en kvinna på 20 år inte kan få ett jobb på McDonalds eller som hotellstäderska etc. Helt galet att hon kunde få ut bidrag månad efter månad i flera år. 

Den andra sökte inga jobb alls. Hon kunde ha fått ett jobb på mindre än 24 timmar. Hade erfarenhet av service och administration etc.

Har man praktik som krav så lönar det sig att arbeta för då får man mer stålar för ansträngningen. 

När jag var på AF försökte jag få praktik och nya erfarenheter, men det fanns inte. Sen fick jag ett jobb där jag fick ut 5000 kronor per månad för halvtid, andra halvan a-kassa. Jag tycker också att rätt sorts praktik skulle lösa mycket, men det saknas anordnare. Det är mycket billigare att låta människor vara hemma än att betala någon för att ha dem där. Vad jag förstår behövde folk inte ens komma in till sina insatser under pandemin och det fysiska AF är avvecklat och ersatt med AI-robotar. Så du är ganska långt från verkligheten nu. Men visst är praktik bättre om man nu vill att människor ska arbeta. Som någon skrev ovan är det inte säkert att man vill att folk ska arbeta heller. 

I min kommun ingår det att du ska söka jobb på just en söka-jobb-kurs där man kan få hjälp med cv och liknande. Idag, inte en aning om hur det såg ut på 90 och 00talet.
Var det jag trodde att du menade.

Fast om vi ska hålla oss till verkligheten (idag, vilket iofs inte tråden handlar om) så är det betydligt vanligare med folk som inget hellre önskar än ett riktigt jobb, men de blir utklassade av arbetsgivare. Det måste kännas som att inte få vara med i samhället, att alltid stå utanför.
Många arbetsgivare vill inte ens ta emot gratis arbetskraft via arbetsträning eller lönebidrag fast de får arbetsinsatsen gratis eller betalar en mycket liten del när det kommer till lönebidrag.

Så det är vanligare med ovan än det är med folk som frivilligt vill gå på soc.
Sen kan vi jämföra soc tidigt på 2000talet då riksnormen låg på 3750kr för att idag ligga på 4250kr. Var betydligt mer fördelaktigt att få soc då jämfört med nu.

Fast det behövde ju inte kontorsarbetarna heller (eller gymnasieeleverna) om vi ska vara noga; )

Kan man sköta ett visst datajobb hemifrån så kan man sköta ett annat datagöra eller skoluppgifter hemifrån under en kortare period.

Du menar att människor ska göra sin praktik hemifrån och få nya erfarenheter i hemmet i form av datajobb? Ja, fullt möjligt, men jag tvivlar. En anordnare, ett känt studieförbund hade insatsen "administration". Det gick ut på att leta reda på företag som kunde utgöra värdefulla kontakter för studieförbundet. Det var hittepå eftersom företagen på listan var inaktuella och nedlagda. Men visst kan det ha funnits någon deltagare som fann det kompetensutvecklande. Jag träffade ingen. Det kanske skulle ha känts mer kompetensutvecklande i hemmiljö, och vara ite mer likt det mer välavlönade distansarbete som de få handläggare AF har behållit kan utföra än att sitta i ett mörkt utrymme fyllt av tjockskärmar och datorer från nittiotalet. 

Nej det menar jag inte. Men under pandemin så behövdes det göra det som kunde göras hemifrån just hemifrån för att undvika smitta. Det var en begränsad period.

Ok, då förstår jag. Jag är inte uppdaterad. Känner inte längre någon som är utsatt för arbetsmarknadspolitiska insatser, men jag hoppas innerligt att de blivit bättre än vad de var då.
Vet du något?