Upplevd ensamhet

Jag känner inte igen mig helt, men delvis. Mina ensamhetskänslor började också i vuxenlivet. Min analys av situationen är att vi känner oss ensamma när ingen annan vuxen delar vårt liv.
Jag umgicks mindre och mindre med andra eftersom det mest blev att vi delade vårt missnöje med vår respektive livssituation med varandra. Nu umgås jag i ett par intressegrupper och har några distansvänner. Det fungerar bättre. 

Ensamhet behöver inte vara något negativt. Koka te, läs en bok eller något liknande. Försök omprogrammera din hjärna till att gilla det.

Jag förstår dig helt. Jag kände mig ofta ensam tidigare , i många många år. Blev sen utbränd och började nog uppskatta min tid bättre. Började trivas mer med mig själv och mitt eget sällskap.
Så nu känner jag mig inte ensam så ofta längre.
Är precis på väg ur en depression och när jag var mitt i den så kände jag mig fruktansvärt ensam men när jag nu mår bättre har det släppt ganska mycket.

Så att ja, det är ju en känsla hjärnan skapar åt oss dom jag tror man kan komma ur genom att ta vara på sig själv och sin tid 

Jag håller med Shakira88 och Bhu om hur det går till att övervinna känslan av ensamhet. En vuxen människa har inte möjlighet till ständig kontakt och omsorg, utan man behöver lära sig att ge den till sig själv.
För mig var det så att i relationer öste jag in min omsorg och väntade mig detsamma åter. Det blev aldrig jämnt och det var inte friskt.
Eftersom du har en mängd kontakter med vänner, familj och kolleger utöver dina barn så riskerar du inte isolering, men känslan av ensamhet finns ju där hos dig. Som jag skrev tror jag att den kan komma när ingen annan vuxen delar ens liv. För mig var det extremt jobbigt att vänner sällan eller aldrig lade sådant jag berättat på minnet. Det fick mig att känna mig oviktig i deras liv. Jag är egentligen mitt i en frigörelseprocess och det är därför jag skriver här. Men jag vet med mig att forum inte botar ensamhet. Det kan avleda en stund som bäst. Till sist behöver man bestämma sig för hur man kan leva sitt bästa möjliga liv med de förutsättningar man har. Just nu ser ditt liv ut som det gör, men om du inte kände så här när du levde med barnens pappa så är det förstås en sorg att ibland vara ensam på helgerna. 

Puffar tråden!

Tycker detta går i perioder. Haft en tuff helg med mycket tankar och känslor. Har också en generell ångest i grunden men min känsla vid ensamhet får jag för mig handlar om något annat. Kanske från barndomen eller något som är negativt kopplat till att vara ensam. Kan ha massa ångest eller oro, må allmänt dåligt psykiskt för att sen så fort jag träffar någon är det som bortblåst. Jag har nu under flera år försökt acceptera att vara själv och det går väl bra emellanåt, vissa veckor, men så fort det blir mer ensamhet än jag är van vid är det som att ångesten per automatik dyker upp. Hade sällan ångest när jag levde i en relation.