Jag håller med Shakira88 och Bhu om hur det går till att övervinna känslan av ensamhet. En vuxen människa har inte möjlighet till ständig kontakt och omsorg, utan man behöver lära sig att ge den till sig själv.
För mig var det så att i relationer öste jag in min omsorg och väntade mig detsamma åter. Det blev aldrig jämnt och det var inte friskt.
Eftersom du har en mängd kontakter med vänner, familj och kolleger utöver dina barn så riskerar du inte isolering, men känslan av ensamhet finns ju där hos dig. Som jag skrev tror jag att den kan komma när ingen annan vuxen delar ens liv. För mig var det extremt jobbigt att vänner sällan eller aldrig lade sådant jag berättat på minnet. Det fick mig att känna mig oviktig i deras liv. Jag är egentligen mitt i en frigörelseprocess och det är därför jag skriver här. Men jag vet med mig att forum inte botar ensamhet. Det kan avleda en stund som bäst. Till sist behöver man bestämma sig för hur man kan leva sitt bästa möjliga liv med de förutsättningar man har. Just nu ser ditt liv ut som det gör, men om du inte kände så här när du levde med barnens pappa så är det förstås en sorg att ibland vara ensam på helgerna.