Är han överdriven?

Naturligtvis stör jag mig inte på skydden utan att han gör det över mitt huvud. Utan att ta in eller lyssna på mina åsikter eller kompromisser.

Ja, jag tycker precis så. Naturligtvis spisskydd och sådant men att klistra in varenda kant för en 2 och ett halvtåring?

Han lyssnar inte på bvc, de är idioter om de inte håller med honom om att det är livsfarligt att äta äpplen med skalet på.

Nej, inte fråga mig om lov, jag är ingen diktator som vill bestämma allt. Jag vill ha en ömsesidig dialog där vi som ett team kommer överens om saker. Jag vill inte att han gör saker över mitt huvud, som att kolla upp leksaker jag köpt, googla barnmaten jag köpte innan hon fick äta den, inte ge henne smakportioner vid 6 månaders ålder för då kunde hon kvävas, känna efter om maten jag gav henne var för varm. 

Du förstår rätt. Vi hade kanskydd när hon lärde sig gå. Men nu ska vi ha det igen, tydligen.

Som sagt det handlar inte om kantskydd som sådana eller att jag inte bryr mig om säkerhet, det handlar om att han ständigt underminerar mig som förälder. Han liksom omyndigförklarar mig. Och jag har ändå ett barn sen tidigare som, otroligt nog, fortfarande är vid liv mitt oansvariga beteende till trots.Han lyssnar inte på mig överhuvudtaget, vill inte höra, han ändrar sig bara om HAN läst att någon expert sagt att det är ok, till exempel att sluta med d-vitamindroppar när hon blev två, vilket jag sa men han fortsatte tills han läste att en barnmorska sagt så.
Samma när hon började på förskolan, han tyckte att de var sjuka i huvudet som lät barnen bara springa omkring på gården och att inget var skumgummiskyddat och farliga leksaker fanns överallt. På invänjningen satt hon i hans knä och han matade henne för de riskerade barnens liv genom att låta dem sitta på små stolar och äta själva och så vidare och så vidare och jag har ingen talan.

Ja men det lyssnar han inte på. Han vet och känner rätt.

Det är en kombination av båda tror jag. Han är en paranoid person och att jag inte är det tolkar han som oansvar, och att jag förlöjligar honom när jag ifrågasätter. Jag har gång på gång tagit upp allt det här och att jag vill att han slutar, att jag är en vuxen människa och att jag känner mig nedtryckt när han hela tiden går över mitt huvud och att han får mig att känna mig omyndig när han agerar som om han vet bäst och sitter på någon slags moralens höga häst. Men han slutar ju inte. 

Han har blivit remitterad till psykolog tidigare, för under corona ringde han sin läkare flera gånger i veckan med paranoida frågor. Psykologen försökte få honom att inse att han överdrev och behövde göra övningar för att lugna sig, men då var psykologen sjuk i huvudet för han VISSTE ju att man till exempel måste hålla andan när man passerade någon utomhus på 3 meters avstånd för att inte bli sjuk och dö. Jag var förbjuden att handla på ICA eller träffa andra utomhus. Han kontrollerade vår handtvättning och tyckte att jag skulle duscha och byta kläder när jag varit på närakuten med mitt andra barn. Allt var vi tvungna att beställa hem och jag fick inte röra det förrän det stått ett visst antal minuter på golvet så att bakterierna skulle dö och gud vare mig nådig om jag inte tvättade händerna efter att ha packat upp matvaror. Ich så vidare i all oändlighet. 

Det har gått så långt att jag på riktigt blir RÄDD när dottern springer iväg 3 meter ifrån mig i en affär. Jag finner mig  ljuga om helt normala saker för att undvika ett skuldbeläggande känsloutbrott. Jag känner mig konstant som en hemsk människa som gör allt fel. Jag är rädd för att spilla ut tvättmedel i badrummet, tappa ett hårspänne, använda rengöringsspray när dottern är i samma rum.
Jag får heller inte använda insektsspray utomhus på sommaren eller sätta ut myrdosor inomhus. Måla om kan vi inte för det är farligt för henne. Jag känner mig hela tiden övervakad. 

Det känns som om han äger mig. Att om jag, till exempel, skulle vilja separera så skulle han förbjuda det. Som om han vore min förälder. Som om han typ skulle gå till Soc och begära enskild vårdnad så att han kunde ha kontroll över barnet eftersom jag är en sådan oerhört oansvarig och opålitlig förälder. Som om han inte skulle tillåta att HANS dotter växte upp med separerade föräldrar.
Jag känner mig som en fånge. 

Jag VILL lämna honom men jag är så rädd för hans reaktion.

Starta ett emotionellt helvete med beskyllningar och skuldbeläggande och utpressning. 

Oj det låter ju hemskt! Kan ni inte gå i samtalsterapi?

Nej. Jag vill inte gå i terapi. Jag har redan bestämt mig. Jag vill bara bli frisläppt. 

Tro mig, jag har försökt det där. Det fungerar inte. Hans respons är bara: ja men jag känner så här och det har jag rätt till att uttrycka. 

När jag försökt diskutera farligheter så vrider och vänder jag bara på hans ord och manipulerar dem till hans nackdel, anser han.

Det är först när han inser att utomstående gör på ett annat sätt som han kan släppa farligheter. Han har alltså inget förtroende för mig som förälder. Känns det som. Jag har inget mandat. 

Sen är det andra saker som inte är bra. Vi bor i ett hus och flyttade hit för 2 år sen. Han känner en "enorm frihetskänsla" här eftersom han slipper grannar och vi inte behöver tala med låga röster för det finns inga grannar som kan höra oss. I lägenheten sa han till mig om jag pratade för högt om privata saker. Jag fann mig börja prata lågt i mitt eget hem. Och så vidare.

Hur som helst. Jag vantrivs här. Det har jag tagit upp med honom. Hans respons var att vi kan inte flytta härifrån på grund av hans frihetskänsla och det särskilt inte till någon lägenhet för då KREVERAR han. Jag sa: "ja, men JAG kreverar HÄR". Det fick jag ingen reaktion på. Ingen diskussion. Ingen förståelse. Ingen vilja till kompromiss. Han vet om att jag känner så här men han bryr sig inte. 

Och ett annat exempel: hans förälder vill bjuda oss och hans syster med familj till en fjällstuga i vinter. Han frågar ju om jag vill, för så gör man ju, rent tekniskt,  men det är ju redan bestämt, känns det som.  Jag kan inte bli sur eller inte vilja för det är sjukt otacksamt när hans förälder ju bjuder oss. Jag sa att jag ville tänka på saken. Men så blev det förstås pressande frågor varje dag om jag bestämt mig än, för han skulle tycka att det vore jättekul och hans förälder behöver veta. Det förstår jag förstås men det är inte det, det är att det indirekt redan ska bli så för att han känner att han vill. Vad jag känner verkar inte spela nån roll.
Jag har liksom inget val. Oavsett vad jag vill.

Ja och sen vidare angående boendet; han hade hela tiden kvar sin gamla lägenhet, innan vi fick vår dotter alltså, han hyrde ut den i andra hand. Han var totalt motvillig till att planera en gemensam framtid boendemässigt. Han tyckte att han redan hade OFFRAT ALLT när han övergav sin lägenhet i stan och flyttade in på prov hos mig.
Men sen när jag blev gravid, då dög det plötsligt och då hette det att han bara hade haft kvar lägenheten för VÅR skull, som en bytesinvestering ifall vi ville flytta. Det var ju bara bullshit. Men tror ni att han då nyttjade denna bytesmöjlighet? Nej. Det var jag som sa upp min lägenhet och flyttade hit där vi bor nu. Han hade fortfarande kvar sin lägenhet trots att vi bodde i huset, tills hans hyresvärd tvingade honom att säga upp den. 
Orsaken till att han hade kvar den var ju för "vår skull". Som sagt. Återigen; aldrig någon vilja till kompromiss. 

Nu kanske ni undrar varför jag flyttade hit med honom då, tja jag tänkte att allt skulle bli bra med det nya barnet och allting. Jag kände att jag inte hade så mycket val. Var väl förblindad av undret att bli gravid i 40-års åldern.