Blödning i vecka 6, solskensberättrlser?

Efter 4 m.f och inga barn var jag helt övertygad om ett 5:e m.f när jag började blöda ganska rejält i v.7 min 5:e graviditet. Mer än bara på toa, det krävdes binda och jag blödde en vecka. Tog dock nåt hcg-prov till som hade ökat och började få mer symptom v.8-9 nånstans så efter lite övertalning från min privata gynläkare som hjälpt mig i alla år gjorde jag VUL v.13. Och till min stora chock levde barnet!  
Skillnaden mot missfallen var att blodet var klarrött, tunt och slemfritt. Som när man blöder från ett vanligt sår alltså.

Blod innebär alltså inte alls alltid missfall. Du har min tumme!

Jag blödde mellan v.8 och v.12. Ibland varje dag, ibland varannan, var tredje dag. Ibland rosa, ibland brunt och ibland klarrött. Oftast bara på pappret när jag torkade mig men vid två tillfällen droppade det ner i toaöetten så vattnet blev helt rött. Jag hade ett SCH, fick gå på massor av ul och ta det väldigt lugnt men det var aldrig någon fara med bebisen. Man brukar säga att ungefär hälften av alla tidiga blödningar slutar i missfall och hälften är ofarliga men det är helt omöjligt att veta innan man varit inne och kontollerat det. Jag vet flera med SCH som haft störtblödningar med stora klumpar utan att det varit någon fara också så jag skulle inte bry mig så mycket om hur blödningen ser ut men rött betyder pågående blödning och brunt gamalt blod. Mina blödningar startade oftast som rosa eller röda för att sedan övergå till brunt under någon vecka innan de försvann (och sen började om..),
Jag är 41 och vet precis hur det känns när man upptäcker blodet.... men försök att få en tid och kolla upp med VUL, det är enda sättet att veta säkert.
Lycka till!!

Har bokat in ett VUL. Om inte annat för att se att det ser bra ut för nytt försök. 

Mina graviditetssymptom som jag haft i form av lätt illamående försvann idag, så det bådar ju inte gott, men inget går ju att säga säkert innan VUL.

Är så otroligt ledsen idag, jag vill inget hellre på jorden än att ge mitt barn ett syskon och känner nig så djupt misslyckad idag.

Jag har haft kontakt med flera personer som haft blödningar med klumpar i tidig graviditet. Man är så skör i slemhinnorna. Har själv haft missfall och kämpade i 2år innan jag slutligen blev gravid och fick behålla barnet. I mitt fall berodde missfallen på överaktiv immunförsvar som stötte bort det som växte. Kolla om du kan få ta lite prover? Kolla sköldkörteln om detta inte går vägen. Håller tummarna för dig och skickar dig en stor stor kram. Liver är verkligen orättvist.

Jag förstår att det är tungt men vänta med att ta ut något i förskott till du varit på VUL. Symptom kan komma och gå. Jag var helt övertygad om att min första blödning var ett missfall. jag har fyra barn sedan tidigare och har aldrig haft så mycket som en färgad flytning under de graviditeterna och jag har inte alls lätt att blöda men för mig så var det som sagt ett SCH, en form av blodpropp i livmodern som inte påverkar barnet och som är ganska vanligt och som man får helt slumpmässigt. Det behöver inte vara ett missfall även om det självklart kan vara så också. Om du inte samtidigt har ont så har du ungefär 50 procents chans att blödningen är ofarlig.

Det är mest att jag har haft ett missfall i bagaget i samma vecka, så jag drar paralleller. Jag hoppas ju bara att det går över fort vad det än nu är.

Nej just nu är livet inte rättvist. Att låta en få ett plus och precis känna lyckan att jag kan få ge mitt barn ett syskon och få lyckan av två barn. Och sen bara att det dras bort precis till ens födelsedag. Det är så elakt.

Jag har en lyckad och en misslyckad graviditet tidigare, alla har tagit sig inom 4 mån, denna senaste på andra försöket, så det verkar ju som att jag inte har extremt svårt att bli gravid men det går illa i v 6 mer ofta än sällan. Har bokat tid att diskutera med läkare om det. 

Jag skulle ju önska att jag var en av de där som bara får ett helt oväntat resultat på ett VUL med en läkare som pekar att men du, här är ju ett pickande hjärta, men jag har generellt mer otur än tur i livet så jag tror inte det.

Första gången jag blödde ordentligt under graviditeten var i vecka 7, tänk en vanlig mens. Jag trodde också jag fått missfall men barnet mådde bra, jag fortsatte sen att blöda med jämna mellanrum under hela graviditeten vissa gör det. Min pappa berättade att mamma blödde så med både mig och mina syskon så i mitt fall var det säkert ärftligt. Idag har jag en fullt frisk 10- åring. 

Hoppas det går bra för dig också. Kram 

Jag blödde inget i min lyckade graviditet. 

Hur länge blödde du I v 7?

Tre dagar på riktigt och sen lite rosa efter toabesök den fjärde dagen 

Jag var på semester när jag började ana att jag var gravid och beställde test tills jag kom hem. När jag väl skulle testa kom massor av klarrött blod men testet var tydligt positivt. Var väldigt förvirrad och helt säker på att det var ett missfall. Blödde lite mer klart rött under dagen, men var förmodligen bara ytliga blodkärl som brustit.
Lycka till!

Jag vet inte om detta är till någon tröst eller inte, men jag har blivit gravid varje gång jag haft oskyddat sex - de tre första gångerna var det missfall och den fjärde en graviditet som resulterade i sonen som nu är 5 månader. Om än de två första missfallen inte var helt planerade graviditeter är det klart att det ändå tog hårt på mig. Missfallet innan den lyckade graviditeten var otroligt jobbig eftersom det var första riktiga försöker för oss. 

Hur som helst diskuterade jag detta med en läkare där jag tröstlöst sa att jag minsann aldrig kommer få ett levande barn utan bara en drös missfall av alla försök. Hans förklaring eller rättare sagt teori till mina missfall var att jag helt enkelt var ?för fertil?. Kroppen tar alltså första bästa (eller sämsta) ägg och första bästa (eller sämsta) spermie och låter befruktning ske trots att kvalité på ägg eller spermie är dålig och trots att det kanske egentligen är fel tid i cykeln. Ett samlag som för någon annan aldrig skulle ha lett till ett befruktat ägg, blev det för mig. 

Där och då var jag SÅ arg och kände att jag hellre skulle slippa plussa, för att det bara gav mig en klump i magen för att jag skulle få gå och vänta på ett missfall. Då tänkte jag att jag hellre skulle tillhöra skaran som aldrig fick ett plus, förens det kanske blev ett barn ?på riktigt?. Men nu i efterhand kan jag känna att om än det är jobbigt med missfall av flera anledningar, kan det ju faktiskt vara skönt och positivt att veta att kroppen ändå funkar. Jag menar, missfall är vanligt - även om det är jobbigt. Det behöver inte betyda att något är fel, utan kan vara ren jäkla otur. 

Nu vet jag inte om detta kanske redan är något du gör, men för mig var ägglossningstest lösningen på problemet. När jag väl plussat följde jag graviditeten med cbs test med veckoindikator. Vid samtliga missfall ökade testen inte som de ?skulle? och slog aldrig över till +3 veckor. De är såklart ingen exakt vetenskap, men för mig kändes det positivt att kunna se att HCG ökade. När testen inte ökat inom max 10 dagar slutade det alltid i missfall för mig. Jag vet inte hur många googlingar jag gjorde då i hopp om att hitta solskenshistorier när testen inte ökade som de ?borde?, eller att en blödning inte skulle behöva innebära missfall, men för iallafall mot blev det tyvärr värre eftersom jag då vaggades in i en falsk trygghet om att det kanske var lugnt ändå - för att sedan få en käftsmäll när missfallet var ett faktum. 

Jag håller ALLA tummar för att du snart snart snart får en till liten!