Inga barnbarn

Känner igen mig så väl. Skillnaden för mig är att mina söner inte ens har stadiga partners. De kommer och går och båda är över 30 och företaget går före allt i deras liv.  Tror att du har högre odds att bli farmor. Kommer kanske när du minst anar det. Just planering av barn tror jag att man sällan involverar sina föräldrar i innan det är ett faktum. Håll ut så ska du se att du blir farmor när du minst anar det. 

Alltså, alla verkar ju fortfarande vara rätt unga? Många skaffar barn efter 30 numer och din yngre son har bara varit med sin partner i tre år så jag förstår inte riktigt varför du pratar om att "det dröjer". Är ju inte som att de är alla 45+. 

Jag är själv 31 och gift och om jag visste att jag kunde skulle jag vänta i typ 10 år till med barn.

Du har naturligtvis rätt i att de ju är unga än och att det finns gott om tid. Det var väl mest den äldre sonen jag tänkte på när jag skrev att det dröjer.

En av de saker som gör att min längtan är så stark är nog att flera omkring mig blivit far- och morföräldrar. Det är svårt att försöka mota bort avundsjukan.

En annan oro jag känner när det gäller min äldste son och hans partner är ju att det kanske inte är lika lätt för dem att bli föräldrar som för många andra.

DEt är väl inget problem i sig att se fram emot barnbarn, men när man börjar se det som ett problem så tycker jag du ska ta tag i saken och gå i några samtal.
Det kommer vara bra för dig och relationen till dina barn om du försöker fylla ditt tomrum med något annat än barnbarn. Bli inte svärmor som lever för sina barnbarn. Det om något brukar förstöra relationen till sina barn

Klart det inte är lika lätt att skaffa barn när man är två män? Då menar jag ju inte bara att det såklart inte går fysiskt, alla länder accepterar ju inte heller adoptioner till gaypar. Och sen kan man ju såklart se på adoption överlag och det är ju inte alltid etiskt eller ens ekonomiskt möjligt för många. 

Men det kan ju också vara så att dom inte VILL ha barn. De kanske helt enkelt är nöjda som dom är och inte känner behovet att bli föräldrar. 

Der är bra att du vet att det är ditt problem och inte tjata på dina barn att du vill bli farmor.
Men om du har en så stark önskan att ha en nära relation till ett (litet) barn, måste det då vara just ett barnbarn? Finns ju andra möjligheter. Det finns säkert familjer som skulle bli glada att ha en extra farmor/mormor - finns det ingen i din omgivning? Tex. en ensamstående förälder utan avlastning? Eller så kan ni bli kontaktfamilj.

Håller med om detta, finns många som gär skulle vilja bli ?adopterade? av en trevlig farmor, folk utan äldre släkt, eller föräldrar som beter sig illa. 

Jag förstår dina känslor TS. Det är inte fel eller konstigt det du känner, det är fint.
Men var noga med att inte tjata eller vara jobbig kring det, det kan tyvärr skapa problem i er relation. 

Jag blir lite avundsjuk på att du känner så, varken min eller min mans mammor bryr sig nämnvärt om sina barnbarn. De bor nära, är friska och krya med god ekonomi och egen bil. Min mans mamma tjatade massor om barnbarn  "jag vill bli farmor!" Men så kom två barnbarn och plötsligt hade hon så mycket annat att stå i. 
Så vi träffar mormor och farmor kanske var 4e månad, på vårt initiativ, fast vi bor 20 minuter med bil ifrån varandra. 

Vill bara säga att du kommer bli en fantastisk farmor 

Min 3årings farfar har aldrig ens träffat henne och hennes farmor träffar hemma ca 3 ggr om året.

Min mamma däremot var som dig. Hon lääääängtade Så mycket och idag är hon världens bästa mormor! Utöver mig och pappan är min mamma vår dotterns viktigaste person. 

Hoppas du snart får ett litet barnbarn att skämma bort 

Med tanke på att de är män så är de fortfarande unga. Det kan ta ett tag till eller så berättar de imorgon att du ska bli farmor. 

Jag tycker inte du har någon anledning att oroa dig än på 8-10 år. När det väl händer kan det gå snabbt. Jag var först med att få barn av mina syskon. Jag är kvinna och fick mitt första barn när jag var 35+. Min mamma hade nog längtat efter barnbarn i 15 år. Efter detta producerades det barnbarn på löpande band och inom några månader hade hon tre barnbarn och nu har hon ännu fler så misströsta inte redan nu. Idag får många barn senare upp i åldrarna. Genomsnittsåldern för en förstföderska i Stockholmsområdet är väl runt 29 nuförtiden?

Känner igen önskan att få barnbarn. Jag och barnens pappa har fina förebilder i vår barndom men föräldrarna var inget vidare. De är ännu sämre mor- och farföräldrar. Vi fantiserade om våra kommande barnbarn och längtade. Nu är vi skilda. Jag har börjat ana  att jag aldrig kommer bli mormor eller farmor och avundas mina vänner som har flera barnbarn. Det känns hemskt....jag är ledsen för min egen skull och för att jag inte lommer kunna finnas till på det viset för mina barn. 

 

menar du alltså att du har fyra barn och ingen av dem har egna barn? Hur gamla är de nu? Man tänker ju ändå att om man har mer än ett barn borde ju någon av dem förhoppningsvis vilja ha barn. Hoppas att det ändå blir så även för dig. 

Förlåt TS, men du får sluta kalla människor som närmar sig 30 för "ungdomar". haha.

Jag har två söner, vuxna men bara precis över 20 så här lär det dröja med några barnbarn. Jag har ställt in mig på att det nog inte kommer bli några barnbarn alls då mina söner har lite jobbigt med det sociala, lite introverta osv. Skulle de lyckas landa varsin partner så har jag svårt att se dem som pappor (just nu). Men vem vet saker kan givetvis förändras. Just nu står snarast mitt hopp till något av mina bonusbarn. Även de är rätt unga så oavsett kommer det dröja. 

De är  19, 25, 28 och 29. 
Jag hoppas ...

+1