Ännu en tråd om god ton

"alla de här kärlekstörstande singelmännen"? 

Om det är alla de kärlekstörstande singelmännen som avses så hänvisar jag till min storstilade deklaration i en annan tråd som handlar om empati. Jag rekapitulerar lite vad jag halvt på skämt, halvt som den fröken Allvar jag haft ambitioner att uppträda som de senaste tre månaderna, och vad hon beslutat sig för:

Jättesvårt att inte känna empati ändå med nån som står och trampar och rycker  och skrapar med foten i tv medan en partisekreterare, Gulan Avci, försäkrar Johan Pehrsons stora betydelse för partiet så att han rodnar. 
Så även om han i vanlig ordning skyllde ifrån sig om sin bruna sörja och hänvisade till att Björn Söder också sagt många citat som kan ifrågasättas var det svårt att inte känna med den hopplöst dryga partiledaren och den sörja han ställt till med där han stod med handen i kakburken. 
Efter att ha sett Johan Pehrson på Morgonstudion så känns det för mig som om mycket av hans fadäser i politiken och som förälder beror på odiagnosticerad (?) ADHD, och jag är inte för att människor med NPF ska utestängas varken från familjebildning, försvaret eller från politiken. Men de kan behöva en stödperson och Gulan verkade vara en varm och trygg extramamma för Johan. Fint att se! 

Det är nog så att ämnet påverkar en del. Ämnet och lite slump. 

Hej, alltså jag förstår verkligen frågan! Och du har ställt den väldigt respektfullt. Jag vill nog egentligen inte ha så "meningsmotståndare" utan mer tänka tillsammans. Men eftersom de offentliga personer jag följer tänker på ett sätt som förvirrar mig så går jag in i samma sorts satir som de använder sig av, för att försöka visa på hur det fungerar. Men jag har lärt mig av andra trådar att människor inte läser hela tråden innan de börjar tycka och tänka, vilket gör allt ännu mer förvirrande.
Men om du eller som Tukt gör skriver respektfullt och frågande så kan jag se mina egna fel och fallluckor, precis som jag önskar att Johan Pehrson såg sina. Jag skulle ju kunna svara som han, att vissa kommer tycka att jag är jobbig för att jag har ett mustigt språk (det är nog något som stämmer även för mig). Att skriva epitet som använts många gånger tidigare är ett torftigt sätt att stoppa någon från att uttrycka sig. Men jag brukar skriva "ha det gott" om jag bedömer en annan användare som inkompatibel med mig i diskussioner. För jag vill inte bråka och tjafsa i trådar. Jag vill komma framåt och just nu är jag intresserad av hur politikersvaren påverkar epitet vi mindre högt uppsatta människor ger varandra. Tack för din fråga. 

Jag känner igen din beskrivning. Samtidigt finns ju det manipulativa sättet också när man låter saker handla om något annat för att flytta fokus. För mig personligen är detta en ständig källa till frustration även i vanliga livet. Det är som att jag för mitt liv inte vill acceptera att det är så människor fungerar. Johan Pehrson är ett så tacksamt exempel, eftersom han ville ha makten så gick han med på den bruna sörjan, sen kallar han den för skit. Sådant fungerar aldrig på mig. Jag blir alldeles matt och drar mig undan bara när det händer. Men aldrig att jag ändrar uppfattning av att någon manipulerar samtalet eller dominerar. Jag bara omvärderar personen som olika varianter på dum ca. För att jag ska ändra uppfattning krävs ett bra argument och/eller en tydlig förklaring. Men det finns säkert personer som blir nöjda och glada över att deras tilltänkta fiende ser på dem som dum eller ännu mer dum. 

Det är inte riktigt det jag menar. Jag menar folk som blandar bort korten. Svarar på en mening. Misstolkar. Drar iväg nästan för nöjes skull. Förstör helt enkelt. Victor Malm är expert på det där. Han har skrivit många texter om ingenting, och det visar sig att han inte bryr sig om frågorna han skriver om. Han bryr sig om sig själv och om hur han framstår.
När man ser två lag utkristallisera sig så finns oftast två tydliga ställningstaganden som står emot varandra. De som deltar är övertygade om sin egen orubbliga kompetens. 
En person som Johan Pehrson är intressant, för han har inte den där orubbliga tron på sig själv. Han vet att det när som helst kan gå åt helvete och det är därför han försöker blanda bort korten istället för att erkänna det. 
Om de får igenom sin politik kommer liberalerna att bli mer stabila och växa. Får de det inte så kommer han att gå ut på ett bananskal. Han är tillräckligt gammal för att ställa sig vid grillen på en skärgårdsö någonstans för resten av sitt liv, och skrocka åt barnbarnen. Då dör liberalerna med honom möjligen. 

Lagen ser till att vi ser det vi vill att de ska se, ja, kanske? Eller tvärtom, som publik lockas man att se bakom och bortom det som lagen vill visa oss?
Det är nog så enkelt att om det passar en att tro på exempelvis den goda tonen så gör man det, och om det inte passar så vill man slå sönder den.
Om Johan Pehrson genomgår en komplex personlighetsutveckling på grund av den inte plättlätta position han valt att ha i politiken eller om han alltid har varit lite knepig får kanske vara osagt.