En tråd om utsida och yta. Är du ful eller är du "ful" som i att du kan rädda det hela på något sätt? I så fall hur? Vem kallar dig fin, söt, vacker och snygg och varför? Min fördom är att långt hår och smink uppfattas som fint till exempel, stämmer det med vad du märkt av? Tycker du också så eller har du någon annan smak?
Om det här verkar vara en trolltråd så är det inte så. Och om du kallades för Trollet i skolan så beklagar jag det. Jag vet vad ett öknamn kan göra med självkänslan. Än idag hoppar hjärtat till när jag ser ett visst namn som jag förknippar med mitt öknamn.
Namn har därför spelat en stor betydelse i livet och jag är mycket intresserad av namngivningens funktioner. Jag tror inte att alla tänker på det, men om vi benämner någon som Trollet eller Prinsessan gör det något med oss, liksom om vi blir kallade vackra eller fula, skönheter eller odjur.
Min fru säger att jag är snygg. Själv ger jag mig nog en 6a. Är vältränad men ganska kort och skallig. Ansiktet ok. Det är väl inte många som utryckt att jag är snygg men jag lider inte så mycket för det. Man är ju vad man är och vi är alla olika! :)
Jag är både ful och snygg. Ansiktet är jättefult men kroppen är jag väldigt stolt över. Sedd bakifrån är jag en tia.
Jag har alltid ansett mig själv väldigt ful, men likafullt haft pojkvänner och fått en man. Inser dock nu efter 50 att så hiskeligt ful som nu var jag ju inte som ung. Kroppen var bra. Nu drar allt söderöver, hela huden i princip fast jag väger lika mycket som för 16 år sen. Vill bara gråta när jag ser mig i spegeln.
Epitetet söt är nåt jag förknippar med småbarn och då var även jag söt. Fram till ca 6 kanske. Men okey, tonårstjejer kan väl vara söta också, men inte vuxna människor. Inte utseendemässigt i alla fall. Fin, snygg, vacker, ja vad är man mer? Män benämner man ju på andra sätt. Charmerande, distingerade, prydliga, trevliga. Långt upp i åren. Äldsta männen jag tycker ser bra ut är väl nästan 70 år gamla. Kvinnor är passé vid 40 typ. Om man inte gör om sig då. Vilket jag vägrar. Numer använder jag orden "se mänsklig ut" när jag fixar mig när jag ska ut bland folk. Det finns inte möe mer att säga om 50+kvinnor som inte gör om sig. Varför är vi mer förlåtande om män?
Jag ser bra ut och har alltid gjort. Eller, som yngre tonåring var jag jättesmal och led rätt mkt av det. Men efter den tiden så är jag glad över att jag är lång och slank.
Jag har en bra benstruktur i ansiktet och vackra drag, men jag är ingen 10:a. Hur jag ser ut är inget jag tänker på men jag är ändå tacksam över det. Utseende är ändå sekundärt jämfört med personligheten, det är den som räknas. Har hört nån vacker jet set-svenska som var gift med Rod Stewart säga att i dom kretsarna var det bättre att vara rolig och ful än vacker och tråkig.
Jag måste säga att det är fint att läsa om er som känner sig fina, men det är lite problem med hy eller vikt som gör att ni känner er fulare än annars. Jag kan känna igen mig i de här sakerna och önskar att jag kunde säga till er att ni är fina ändå. Jag såg en bild i tidningen på en söt tjej som hade mycket hudproblem och då insåg jag att man kan vara fin trots ett uppenbart problem, för så tyckte jag om henne.
Det fulaste för mig sitter i utstrålning, dålig självkänsla som slår över i hat eller självhat.
IceKitten: ditt nick är vackert, liksom dina tankar. Jag är inte lika vacker inuti som du, utan har ibland sett människor jag inte känner på stan och tänkt att de är fula. Men då har det varit något uppseendeväckande. Jag är utseendefixerad sedan barnsben, både vad gäller det vackra och det fula. Men oftast just bland folk så är ju allt on display samtidigt och ingen sticker riktigt ut.
Sedan säger du något annat som jag håller med om, att när man lär känna människor kan de bli tilldragande eller motsatsen, att de blir motbjudande för en på grund av sin utstrålning. Och jag tror att vi alla har olika saker vi dras till.
Jag läste i en annan tråd om självförakt som startades igår, att en människa som mår riktigt dåligt ofta upplevs som motbjudande och som någon att kränka och spotta på. Det tror jag är en vattendelare. Några ömmar för det som är skadat i människor. De flesta känner något mitt emellan att dras till det eller vilja förstöra det. Och några blir riktigt elaka mot den de upplever som ful eller svag i andra avseenden.
Det du skriver IceKitten ger mig hopp om att de flesta fungerar lite som du gör. 🧁
Jag är inte ful men inte heller jättevacker. Jag tror folk i allmänhet tycker jag ser ganska bra ut, jag är nog självkritisk sådär som alla är och fokuserar mest på det jag är missnöjd med. Jag har ganska ljusa färger med nästan osynliga ögonfransar och ögonbryn, jag sminkar mig nästan aldrig så i jämförelse med alla andra som alltid är sminkade ser jag kanske lite blek och intetsägande ut. Brukar ha håret i hästsvans till vardags, lägger minimalt med tid på mitt utseende. Men jag har bra hy och bra grundförutsättningar så att säga. Så när jag för en gångs skull sminkar mig om det så bara är lite mascara och kanske fönar håret får jag plötsligt jättemycket komplimanger av alla om hur otroligt snygg jag är. Den fula ankungen förvandlas till svan på fem minuter haha. Och om jag lägger ner lite tid och sminkar mig blir jag riktigt snygg.
Min man tycker jag är jättevacker. Han är själv en 10:a och jag kan tycka själv att jag inte riktigt matchar upp honom utseendemässigt men det är väl bara att tacka och ta emot.