Pappan ville egentligen göt abort.

Cusoon detta är inte planerat och ja jag visste de inna att han inte vill ha barn. Trodde också att jag inte heller ville det men nu står jag här med väldigt starka känslor för fostret I min mage. Då är de lättare sagt än gjort att ta bort det. Jag har gjort abort innan för nästa 10år sen och de hemsöker mitt psyke än idag. Jag vet vad en abort inbär och hur jag mådde över de sist då jag ändå var på de klara med att de var de jag ville. Har även sagt till min sambo att hamnar vi där så gör jag inte abort igen de var för smärtsamt, så där har han också vetat hela tiden vart jag står. Jag har inte lurat honom utan de är bådas ansvar att vi är i denna situation. Just nu känner jag väldigt mkt skuld för att jag kör över hans känslor. Men alt var att köra över mig själv och om jag skulle klara och leva med mig och honom efter de vet jag inte.

Vi har skyddat oss med kondom så eventuellt slarv är bådas ansvar. Ingen av oss beskyller den andre så hur vi hamna i denna situation spelar mindre roll.

Om inte beslutet kan bli gemensamt då Cusoon? Vem ska då ta beslutet? Vi har verkligen försökt lösa detta tillsammas, pratat och pratat med kurator på sjukhuset osv. Men vi känner så olika och de finns ingen kompromiss här. Så hjälp mig hur ska vi tänka för att göra ett gemensamt beslut? 

Hur vida han vinner på att lämna är upp till honom. Jag är rädd för de men medveten om att de kan bli en konsekvens. Hoppas inte de såklart vill vara med honom. Men skulle vi välja abort så är risken stor att jag lämnar istället om jag inte kan acceptera det. Så vår relation äventyras hur eller hur. 

Ja vi båda vill komma fram till gemensammt beslut men vi står och stampar på samma ställe. Och även  om de finns tid kvar för abort känner jag personligen att de börjar brinna i knutarna. Att göra abort i sista stund känns ännu mer krävande psykiskt och även fysiskt för mig. Han har uttryckt att han vill finnas där oavsett men han vet inte hur hans beslut blir tillslut om behålla är faktum. Han vet inte hur de blir lika så som jag inte vet om jag kan stanna om vi gör abort. Han har även sagt att han tror han vill ha kontakt med barnet om vi behåller på ett eller annat sätt även om han skulle  välja att lämna relationen. Skulle han lämna och jag blir själv så kan jag klara de själv har många runt om som skulle hjälpa till. De tuffast i den frågan skulle va att förlora honom och allt de vi byggt upp under så många år. Men de är jag som sagt för rädd för oavsett. Jag är så klyven och aborten hade varit för hans skull om jag hade gjort den. Men jag fick panik och när vi var där.

Vill tillägga att jag drömer inte min sambos känslor, jag förstår honom samtidigt som jag måste lyssna på mina egna också. Min sambo lyssnar och respekterar mig med. Han har inte under denna tid försökt pressa mig till nått rent aktivt sen blir jag såklart väldigt påverkad av hans känslor. Men jag är glad att han är ärlig om vad han känner. Men jag ser de inte som att han brister i ansvaret utan mer att han har starka känslor i allt detta lika så som jag har. Behåller jag och han väljer att lämna utan att vilja ha kontakt alls då kommer jag respektera detta men jag kommer hat det beslut han valt att ta.

AstridElizabeth beklagar att din man lämnade dig. Men glad för dig att du lever att bra liv nu med dina barn.

Tillägg  för att göra tydligare han vill alltså få det att funka är vad han sagt oavsett beslut men han vet inte vad han kommer känna. Alltså att han lämnar är inget han vill som han känner nu men han kan inte lova att de inte sker.

Vilsen22 jag gjorde inte detta med flit. Utan de var bådas ansvar att vi hamnat i denna situation. 

Menar du att sin kompis är glad atr hon inte gjorde abort? Kunde hon känna kärlek till barnet när det kom? 

#27 När jag skrev detta inlägg var jag i panik och fick panik över en del svar. Dels de som skuld beläggde både mig men också min sambo. Då jag hela tiden tyckte att vi båda hade rätt till våra känslor. Därför slutade jag kolla i denna tråd där och då.

Jag kunde inte abort och graviditet var rätt krävnd känslomässigt inte minst första tiden för oss båda. Idag är vi fortfarande ett par och lyckligare än någonsin med våran lilla bäbis som vi båda älskar mer än livet själva.

Jag tvivlade många gånger på hur allt skulle sluta mellan oss men när vi väl var påväg mot mållinjen började jag mer och mer inse att min partner skulle finnas där. Förlossning var han den bästa någonsin. Och när jag fick upp vårt barn på mitt bröst och kollade upp på honom och såg att han var tårögd av kärlek så visste jag att detta barn kommer vi båda älska villkorslöst. Vår relation har fått en stor prövning men vi står starkare än någonsin med de bästa priset i vår famn, vårt barn!

Så till dem som är i samma situation som jag var vill jag bara säga följ ditt hjärta. Och köra ALDRIG över dina känslor. Det löser sig. Jag är så glad att min partner valde att stanna men jag kan säga idag att även om han inte hade gjort de hade jag inte viljat gå miste om mitt älskade barn, som är värd all denna känslomässiga kaos som var ovasett om jag hade stått själv idag med allt ansvar.