Tänker jag helt fel här?
Men tyvärr så inser inte han att han har ett enda problem själv, utan han projicerar över allt på mig. Att jag är det stora problemet, att jag har diagnoser och behöver lugnande tabletter och kbt terapi. När det egentligen är HAN främst som behöver det, eftersom han förlorat alla sina ex av samma anledning. DOTTERN!! Men när han inte själv vill se det så finns inget hopp, utan hans krav står fast!! Antingen accepterar jag hans barn och slutar nämna dem och vara avundsjuk på dem, eller så är det slut. Varannan dag vill jag avsluta för gott, eftersom livet med den nya är så mycket bättre på alla sätt och vis. Den andra delen av mig hade önskat såå mycket att han insåg en dag att det inte är normalt att en 20 åring ska ta så mycket energi och plats i hans liv. Att skriva och ringa till varandra 24/7 är INTE sunt, även om många familjeliv-mammor motstrider sig detta.
Tjejen kommer aldrig någonsin lösgöra sig ifrån pappan om han fortsätter som han gör, eftersom hon vill äga pappan och inte har något som helst intresse av att lämna honom på mycket länge, trots åldern och fast jobb på heltid.
Eftersom han skyller över allt på mig och inte vill se sina egna fel, så lutar det nog mot totalt slut. Eller vad tror du? Kommer han någonsin inse senare om dottern eventuellt skulle frigöra sig? Jag betvivlar det. Därför har jag inget att förvänta mig med honom.
Tom när jag pratar om när vi ska flytta utomlands när vi ska gå i pension, så inkluderar han dottern i det hemmet, och även hon gör det. Barnbarnen måste ha sitt rum bla bla bla. Det är sjukt!